Sverigedemokraterna pratar ofta om ”islamiseringen av Sverige” och termen har fått beskriva allt som partiet inte gillar: skolavslutningar som inte firas i kyrkorummet och middagsbjudningar i riksdagen. En del SD-ledamöter är så besatta av den här idéen att de misstar satir för sanning.

Nå, nu är en av det svenska samhällets viktigaste helgedomar hotade på allvar – så man hoppas att Sverigdemokraterna står redo:

I Falun ska ett tv-hus byggas om till en kyrka!

Kristnandet av Sverige fortsätter!

Daniel Swedin

Det finns dagar när jag inte kan låta bli att häpna över den gren av journalistiken jag själv arbetar med. Att vara ledarskribent kan verkligen kräva ett snabbt fotarbete, och även om jag antagligen kastar sten i glashus måste jag lyfta fram kollegan på Svenska Dagbladet, Per Gudmundson.

I dag tar sig Gudmundson an sambandet mellan arbetslöshet och lönespridning. Eftersom liberala ideologer, både politiker och ekonomer, gärna pekar ut bristen på låglönejobb som den svenska arbetsmarknadens akilleshäl är det ingen liten fråga.

Gudmundson går också grundligt till väga. Han har studerat EU-statistiken i jakt på bevis för att arbetslösheten är resultatet av Sveriges höga ingångslöner.

Problemet är bara att siffrorna inte visar på något samband. Visst finns det länder med en stor andel lågavlönade som också har låg arbetslöshet, men det finns också länder som vid sidan av många lågavlönade också har många arbetslösa.

Åt andra hållet spretar Gudmundsons exempel på samma sätt. Höga lägstalöner betyder i bland hög arbetslöshet, och i bland låg.
”Siffrorna från Eurostat lånar sig inte till plakatpolitik” konstaterar Gudmundson, kanske med adress till vännerna på den lite tokliberala högerkanten.

I en avancerad ekonomi som den svenska skulle inte ens fri lönesättning leda till full sysselsättning, enligt Gudmundson.

Sedan kommer han till slutsatsen. Och gissa vilken den blir?

Svenska lägstalöner borde i alla fall sänkas. Några jobb borde det väl i alla fall kunna bli, kanske i servicesektorn, resonerar Per Gudmundson.
Och det är här han avslöjar ledarskrivandets innersta problem. När slutsatsen är given blir uppgifter om hur det ser ut i verkligheten bara till besvär.

Särskilt när verkligheten inte passar in i den ideologiska mallen.

Ingvar Persson

Tidningarnas Telegrambyrå har låtit SCB undersöka hur sysselsättningen har utvecklats i krogbranschen det senaste året.

Orsaken är naturligtvis att restaurangmomsen halverades för ett år sedan, och att ett av de främsta argumenten då var att skattesänkningen skulle skapa fler jobb.

Och nu visar siffrorna att just det har hänt. Det är i alla fall så till exempel branschorganisationen Vista vill läsa statistiken.

Enligt TT:s undersökning har jobben – och då räknas alla sorters anställningar – blivit 5000 fler det senaste året. Dessutom har omsättningen på krogarna ökat med nästan fem miljarder kronor.

Däremot har priserna inte sänkts. Krogmaten är precis lika dyr som innan skattesänkningen.

Den som är lite misstänksam borde sätta ett litet frågetecken här.

Om omsättningen har ökat, trots att priserna inte sänkts kan man ju fråga sig om tillväxten alls hänger ihop med skattesänkningen? Att kunderna strömmar till beror kanske snarare på att människor tycker att de har pengar att spendera på krogen, och då kan vi ju fråga oss om inte jobben kommit i alla fall.

Vi skulle dessutom kunna fråga oss hur många av de nya krogjobben som det faktiskt går att leva på. Hotell- och restaurangfacket har inte sett någon sjunkande arbetslöshet bland sina medlemmar, och när förbundets tidning Hotellrevyn granskade branschen visade det sig att en mycket stor andel av de nya jobben helt eller delvis betalas av Arbetsförmedlingen.

Men låt oss, bara för diskussionens, skull ändå anta att det är regeringens momssänkning som skapat 5000 nya jobb. Då måste den väl beskrivas som en framgång?

Visst, om vi tycker att ett branschstöd på lite drygt en miljon är ett rimligt pris för att skapa ytterligare ett jobb i hamburgerbranschen eller på en sportbar.

Momssänkningen kostade nämligen 5,4 miljarder att genomföra förra året. Eftersom branschen växer lär det bli mer i år.

Om vi accepterar att de 5000 jobben – på något sätt – skapats av momssänkningen betyder det att varje jobb kostat en dryg miljon, och fortsätter att kosta en dryg miljon år efter år.

Det är pengar som hade kunnat användas bättre, i alla fall om målet är att sätta unga människor i arbete.

Ingen missunnar krögarna lite bättre lönsamhet, men varför ska den komma genom ett statligt branschstöd?

Och varför ska skattebetalarna avstå en miljon för att McDonalds ska ha en person till bakom kassan?

Ingvar Persson

Jag har förstått att chefredaktören för tidningen Dagens Samhälle är upprörd på Aftonbladets ledarsida. I ett debattinlägg på Aftonbladets debattsida skrev han häromdagen att det är ”löjeväckande” att påstå att tidningen skulle vara en del av en ”konspiration” för att försvara vårdbolagens vinster.

Det skulle den möjligen vara, men så har vi heller aldrig talat om någon konspiration.

Det ledarsidan gjorde på annandagen var att beskriva något av den intensiva lobbykampanj som vårdbolag som Carema satt i gång efter avslöjandena om vanvård hösten 2011. Vi pekade dessutom ut en del ganska besvärande personsamband mellan den välfinansierade kampanjen och det moderata partiet, särskilt i Stockholm.

Där kommer Dagens Samhälle in på ett hörn. Chefslobbyisten och den före detta moderatpolitikern Henry Sténson sitter i tidningens styrelse, och Mats Edman själv är gift med Cecilia Stenhammar som författat en rapport till Caremas försvar åt Timbro.

Inget av detta skulle behöva vara det minsta besvärande för Dagens Samhälle. Problemet är att Mats Edman – som på Twitter kallat sig SupersonicMats – har förvandlat tidningen till ett kampanjorgan för vårdbolagens rätt att ta ut vinst och mot till exempel LO-kongressens beslut från i somras.

Som framgår av Edmans högtidliga uppräkning av ledamöterna i tidningens styrelse har Dagens Samhälle en lite halvofficiell ställning. Tidningen ägs av av Sveriges Kommuner och landsting och har uppdraget att ”med ett sakligt perspektiv granska hur välfärden bedrivs”, för att citera Edman själv.

Själv skriver Edman att Dagens Samhälle bara låtit ”Koppargårdens personal och kommunens äldreförvaltning komma till tals”. Läsarna får nog intrycket att redaktionen och chefredaktören gått lite längre än så.

Jag skulle gissa att det finns en del kommunalpolitiker som blir en smula förvånade när kommunförbundets tidning framstår som språkrör för stockholmsmoderaternas hårda kärnan av privatiseringsivrare. Särskilt när det handlar om en av kommunpolitikens känsligaste frågor just nu.

Jag misstänker också att Edman fått veta just det. Styrelsen lägger sig säkert inte i det redaktionella arbetet, men den kan ju ha synpunkter på chefredaktörens ställning. Kanske är det en del av förklaringen till att Edman i december plockade bort sin ”åsiktsplats” på Dagens Samhälles sista sida.
Chefredaktören skulle i stället lägga sin tid på att utveckla tidningen.

Ambitionen höll alltså till just efter nyår.

Det är svårt att inte ana en viss desperation bakom det höga tonläget.

Att Edman dessutom – i Dagens Samhälle – väljer att luta sig mot sin hustrus Timbrorapport gör inte den känslan svagare.

Ingvar Persson

Efter EU-kommissionären Tonio Borgs ampra propåer när det gäller smaksättningen av snus finns det väl egentligen bara en sak att säga.

Kanin ska smaka kanin, så det så.

EU borde omedelbar förbjuda det maltesiska oskicket att koka de små gnagarna i rött vin och tomat.

Egentligen borde väl kaninätarna få tugga i sig köttet rått, men en smula salt och lite kokning i vatten kanske kunde tillåtas om den först manglats genom en ordentlig testpanel. Däremot kan vi absolut inte gå med på karakteriserande vitlök eller lagerblad som kan förvandla den osmakliga djurkroppen till den läckra maltesiska nationalrätten Tal-Fenek.

Ingvar Persson

I morgon ska facken inom industrin formellt överlämna sina avtalskrav till arbetsgivarna. Men redan pågår en enorm aktivitet på andra områden. Byggnads redovisade vad de vill ha ut av årets förhandlingar i går. Seko gjorde samma sak inför arbetsgivarna på väg- och banområdet i dag.

Men framför allt har LO:s största förbund, Kommunal, i dag växlat krav med arbetsgivarna.

I grunden vill Kommunal förstås se LO:s avtalsplattform genomförd. Löneökningar på minst 700 kronor i månaden och en förlängning av tillägget vid föräldraledighet. Men dessutom vill Kommunal ha regler som begränsar arbetsgivarnas rätt att använda otrygga anställningsformer, och i princip ett stopp för ”delade turer”.

Till stor del kommer förstås resultatet för kommunalanställda, vägarbetare och andra ändå att bestämmas av hur det går i industrins förhandlingar. Principen om industrins roll som norm för lönebildningen gäller fortfarande.

Att till exempel Kommunal ändå väljer att formellt presentera sina krav redan i dag ger förbundet en möjlighet att peka på att förhandlingarna inte bara handlar om pengar. Kraven på anständiga arbetsvillkor handlar inte bara om kommunalarbetarnas arbetsmiljö, utan lika mycket om att den offentliga sektorn ska kunna erbjuda trygghet och kvalitet till gamla och sjuka.

En avtalsrörelse handlar faktiskt om det också.

Nyheten om att Disney klipper om i sitt syndikerade julprogram ”From all of us to all of you” (i Sverige känt som ” Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”) har slagit ner som en bomb.

I skrivande stund samlar protestgrupper på Facebook hundratusentals svenskar. Jag tänker lite på en annan julteve-tradition, ”Svensson, Svensson”-julavsnittet.

Här blir pappan i familjen, spelad av Allan Svensson, rasande när Scooby-Doo på julaftonsmorgonen utgått. När sedan det inte är Arne Weise som presenterar Kalle Anka-programmet blir han ursinnig.

Det är en harmlös och lite skojig ilska, och jag kan känna igen mig i det där. Till exempel är jag mycket skeptisk mot att Disney låtit dubba om sin Musse Pigg-version av Charles Dickens ”En julsång på prosa”.

Varför? Det var Johannes Brost som var Joakim von Anka/Ebenezer Scrooge under min barndom. Att det plötsligt är John Harryson känns inte rätt, för mig.

Det här med traditioner och barndom är explosivt. ”Saker ska vara som de alltid har varit – eller åtminstone som de var när jag var barn”, tycks många resonera.

Och säga vad man vill det nämnda ”Svensson, Svensson”-avsnittet och den typen av sitcom men det är en ganska begåvad drift med hela fenomenet.

Intressant i Kalle Anka-sammanhanget är att väldigt många tycks bygga sin vrede på direkta missuppfattningar. Det är ju inte som att programmet i Sverige sett likadant ut ändå sedan det sändes första gången 1960.

På bloggen Högtider skriver Mattias Axelsson intressant om detta. Han visar att enbart tre inslag funnits med under alla de 52 år programmet sänts i Sverige: ”Jultomtens verkstad”, ”Snövit” och ”Lady och Lufsen”.

Då fanns det också med klipp ur ”Peter Pan”, ”Bambi”, ”Pinocchio” och kortfilmen ”Kalle Anka och nötkriget” – ingen av dessa är kvar i dag. ”Askungen” – som åtminstone i min familj tillhör det mest populära inslaget – fanns inte med mellan åren 1969-1976.

Hur som helst, av de tre inslagen som funnits med sedan premiären är det inget som visats på samma sätt genom alla år.

Den scen som klipps om i år – den med dockorna och leksaksparaden från ”Jultomtens verkstad” – började faktiskt visas först 1983. Att prata om att scenen är grundmurad svensk jultradition blir i det perspektivet lite fånigt.

På Scribd har någon startat projektet ”Kommando: Kalle Anka”. Här samlas nyhetstexter från de senaste åren där man avslöjat hur Disney ibland, SVT ibland, klippt i programmet. Det är en intressant läsning, särskilt i perspektiv av dagens råilska.

Inga folkstormar mot att vi inte får se Långben stoppa en gaffel i ett eluttag och blir strömförande? Inga förståsigpåare som känner att våra svenska traditioner är hotade för att Kalle Anka inte tillåts gå bärsärk med en kulspruta?

Varför inte det? Raseriet mot Kalle Anka på julafton kan väl inte bero på att det är just en pickaninny-docka och en judekarikatyr som klipps bort den här gången?

Eller?

Daniel Swedin

Läs också: Disney gör rätt (Oisin Cantwell/Aftonbladet), Tintin, pepparkaksgate och Disney – rena tomteverkstan (Anna-Carin Carnebro/blogg), Stereotyper som skaver (intervju med Oivvio Polite i SDS), För vita svenskar är rasisten alltid någon annan (Johannes Anyuru/SVT Debatt), Jag är redo för ugnen (Patrik Lundberg/SDS), Om en ung man i uniform och en svart flicka. Man måste inte behålla allt (Kent Wisit/blogg)

Göran Persson är nu den starkaste kandidaten till ordförandeposten i det skandalomsusade Telia Sonera. Det kan Svenska Dagbladet berätta i dag. Tidningens källor beskriver Persson som ”tung” och med ”koll på politikens villkor”. Just sådana egenskaper ett företag som Telia kan behöva.

Kanske borde Persson trots allt tänka sig för två gånger innan han tar jobbet.

Någon skulle ju kunna få intrycket att han rekryteras för att sköta kontakterna med centralasiatiska självvåldshärskare.

Ingvar Persson

Det är dystra tider för journalistiken.

Men inte riktigt överallt. För oss på Aftonbladets ledarsida går det bättre än någonsin.

På två år har trafiken (mätt som sidvisningar) nästan femdubblats.

Denna höst har antalet sidvisningar på Aftonbladets ledarsida varit i snitt 350 000 i veckan.

Räknat i antal unika webbläsare på www-sajten handlar det om 140 000 unika webbläsare i veckan. Det är lika mycket som hela Correns sajt.

På mobilsajten ligger vi i snitt på 65 000 unika webbläsare i veckan. Det är mer än dubbelt så mycket som hela Sydsvenskans mobilsajt.

Orsakerna till den ökade trafiken är flera.

Vi producerar fler ledare nu än för två år sedan, bland annat en (webbunik) kvällsledare varje dag.

Trafiken till Aftonbladets plattformar har ökat kraftigt under perioden. Aftonbladets ledarmaterial har samtidigt fått mycket bättre exponering på sajten, vilket självklart gett stor effekt.

Kanske är det roligaste ändå responsen från våra läsare. Det är nämligen enormt.

Våra huvudledare är ofta delade flera tusen gånger på Facebook – nivåer som våra konkurrenter inte är i närheten av. Det ger effekter på trafiken. Men är framför allt är det ett bevis på att våra texter gör folk glada och arga. Engagerade, helt enkelt.

Bara några exempel från de senaste två veckorna:

Anders Lindbergs ledare om barnfattigdom i fredags lästes 14 000 gånger och har delats 4100 gångar.

Katrine Kielos text förra söndagen om Det nya arbetarpartiet lästes 18 000 gånger och har hittills delat 1300 gånger på Facebook.

Daniel Swedins text om Aftonbladets #välkommen-satsning lästes 12 000 gånger och är delad 3100 gånger.

Eva Franchells kvällsledare om lägre personaltäthet på dagis lästes 14 000 gånger och har delats 1800 gånger.

Fredrik Virtanens krönika om snökaoset lästes 13 000 gånger och har delats 800 gånger.

Min egen text om högerns bidragspolitik lästes 27 000 gånger och har delats 5500 gånger.

Ingvar Perssons text om Arbetsförmedlingen lästes 9 000 gånger och har delats 1500 gånger.

Målet för Aftonbladets ledarredaktion är att bilda opinion utifrån socialdemokratiska värderingar, att påverka debatten och nå så många som möjligt.

Det är hemskt roligt att kunna säga att vi blir allt bättre på det.

På ett plan får dagens debattartikel på Svenska Dagbladets brännpunkt mig att tänka på ett möte med en representant för Komsomol, det sovjetiska kommunistpartiets legendariska ungdomsförbund, någon gång på 1980-talet.

Apropå hoten mot miljön försäkrade den inte så ungdomlige ungdomsrepresentanten att tusentals sovjetiska forskare arbetade med tiotusentals förslag. I nästa andetag deklarerade han också att några miljöproblem egentligen inte förekom i rådsrepubliken.

Angeles Bremundez-Svankvist, generaldirektör på Arbetsförmedlingen, låter lite på samma sätt.

Arbetsförmedlingen har å ena sidan absolut inga problem, vare sig med att förmedla arbetskraft eller med att hålla kontakten med landets arbetsgivare.
Verksamheten beskrivs som ett under av effektivitet.

Å andra sidan får vi veta att förmedlingen för att skaffa sig bättre kunskap varje år genomför 14 000 intervjuer med arbetsgivare, i två omgångar. Förmedlingen arbetar dessutom träffat avtal med ett 30-tal nationella arbetsgivare (bland annat Fagersta kommun) om att ”bistå i rekryteringen”.

Det låter som en uppgift Arbetsförmedlingen borde ha haft från början.
Det skulle ha varit enkelt att driva lite med den självbild som tycks härska på Arbetsförmedlingen. Ändå tänker jag göra något jag inte brukar. Jag tänker ge Angeles Bermudez-Svankvist rätt.

Dagens artikel är nämligen framför allt ett försök att slå tillbaka mot de som velat söka lösningar på Arbetsförmedlingens kris till en fråga om nya avregleringar eller privatiseringar.

Men enligt Arbetsförmedlingens ledning är lösningen inte att rusta ner den nationella arbetsförmedlingen.

Det är alldeles sant. Arbetsförmedlingen har problem, många skapade av politiska pekpinnar och en ”arbetslinje” som till stor del handlat om att skriva in människor på förmedlingen, inte att skapa arbeten.

Men lösningen är inte att avskaffa Arbetsförmedlingen eller att släppa fram fler privata förmedlingar. Det skulle tvärtom göra att stora grupper hamnade ännu längre från arbetsmarknaden.

Ingvar Persson