Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv är missnöjd med det politiska läget. Det berättar han i Svenska Dagbladet.

Enligt näringslivschefen har politikerna ”lagt ner arbetet helt och hållet”.

I den värld Bäckström normalt rör sig är att lägga ner arbetet en synonym till strejk, och strejker tycker man ju inte om inte om på Svenskt Näringsliv så upprördheten går inte att ta miste på.

Annars försöker Bäckström dock anslå en förbindlig ton. Regeringen och opposition borde prata med varandra och försöka hitta gemensamma lösningar. Själv har näringslivschefen en lista på fem prioriterade områden, och den är intressant.

Arbetsgivarbasen skulle nämligen vilja se blocköverskridande överrenskommelser om infrastrukturen, energipolitiken, skatterna, forskningspolitiken och hanteringen av miljötillstånd.

Av de fem områdena är det egentligen bara ett – skatterna – som direkt berör blockpolitiens kärna, fördelningen. Här är ju dessutom direktörerna själva en högst aktiv part, så till den grad att det fått Anders Borg att kalla dem ”ett särintresse för de väldigt rika”.

Bäckströms förhoppningar om en allmän uppslutning bakom en skattepolitik han uppskattar får nog skrivas på kontot för dagdrömmar.

När det gäller infrastrukturen är det annorlunda. Här har nästan alla till sist insett vilket pris vi betalat för årtionden av försummelser när det gäller utbyggnad och underhåll av järnvägen. Inte minst Svenskt Näringsliv har bidragit genom att visa vad de usla järnvägarna kostar företagen.

Det som återstår är att gå från ord till handling, och att dra nytta av att staten faktiskt i praktiken får betalt för att låna pengar just nu. Ett bra ämne för blocköverskridande samtal, kan man tycka.

Energipolitiken är svårare, men om reaktorkramarna kunde släppa sin fixering vid kärnkraften borde saken egentligen inte vara annorlunda. Alla vet att sparande och hållbarhet är framtiden, och ju snabbare politiken kan riktas åt det hållet desto bättre.

Forskningspolitiken är full av intressekonflikter, men de går inte nödvändigtvis vid blockgränserna. Här handlar det snarar om att väga och värna forskningens frihet i förhållande till förhoppningarna om resultat som snabbt kan omsättas i produkter på marknaden.

Samma sak kan sägas om miljötillstånden. Ingen vill ha längre handläggning än nödvändigt, men samtidigt kan inte industrins krav få innebära att vi struntar i hänsynen till miljön.

Av Bäckströms fem punkter borde det med andra ord gå att prata om åtminstone fyra utan att störas av blockpolitiken. Ändå lär det inte ske, och orsaken är faktiskt inte sakpolitisk.

Det handlar om Moderaterna, Bäckströms eget gamla parti.

För Fredrik Reinfeldt är den formaliserade blockpolitiken – eller Alliansen som han brukar uttrycka det – det enda sättet att dominera svensk politik. Alla andra former av politiskt samarbete gör Moderaterna till det ytterlighetsparti det faktiskt är.

Därför lär Bäckström få ge sig till tåls till efter nästa val innan han får uppleva ett mer konstruktivt politiskt klimat.

Det är lite synd, men det är så det ser ut.

Ingvar Persson

I dagens upplaga av en konkurrerande kvällstidning avslöjar man Kristdemokraternas strategiplan, ”en krigsförklaring mot Modetaterna”. Den konkurrerande kvällstidningen berättar att inför valet 2014 så ska Göran Hägglund stjäla M-väljare ”till varje pris” och partiet kommer inrikta sig på att bekräfta sina prioriterade målgrupper – inte väljarmajoriteten.

Den konkurrerande kvällstidningen berättar också hur Kristdemokraterna ser på sina ”typiska väljare”. Den typiska KD-väljaren:

• Placerar sig till höger på en höger/vänsterskala.
• Prioriterar välfärdsfrågor och utbildning.
• Vill stärka familjens ställning.
• Vill ha mer av lag och ordning.
• Är orienterade mot – och förankrade i – kristna/traditionella värden.
• Har glesbygdsperspektiv
• Positiv till EU-medlemskap men uttrycker skepsis mot etablissemang och storskalighet.
• Är marknadsvänlig, men prioriterar inte ekonomiska frågor högst.
• Solidarisk med de sämst ställda.
• Stöder monarkin.

Låter det inte som…?

Daniel Swedin

I morse analyserades Swedish House Mafia i P1 Morgon. Rapport och Aktuellt har i veckan gjort yrvakna inslag om ”houseundret”. Plötsligt vill alla förstå varför ett antal män (kvinnorna lyser med sin frånvaro i genren) kan turnera jorden runt och uppträda med en laptop för utsålda idrottsarenor. Det är som om Springsteen-generationen fått sin världsbild omkullkastad. House? Dj? Inga instrument? Dansa nykter?!

Det går att dra tydliga paralleller till regimskiftet 2006 när Sverige fick en alliansregering. Nu kallade sig Moderaterna för det nya arbetarpartiet, medan Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern gjorde tvära högergiringar. Upp blev ned och platt var runt. Alliansregeringen lämnade den gamla världsordningen bakom sig. Som av en händelse heter en av Swedish House Mafias största hits just ”Leave the world behind”. Det är möjligen förklaringen till varför SHM blivit allianspolitikernas favoriter.

I våras tilldelades Swedish House Mafia regeringens musikexportpris av handelsminister Ewa Björling. I motiveringen nämndes inga konstnärliga kvaliteter, däremot togs det upp att videon till deras singel ”Save the world” fått över tio miljoner YouTube-visningar på två veckor.

Nu i veckan mottog Swedish House Mafias medlemmar, Axwell, Steve Angello och Sebastian Ingrosso dessutom ett av Stockholms stads sju kulturpriser på 100 000 kronor. Det är knappast ett livsnödvändigt bidrag för några mångmiljonärer till dj:s. Men valet av pristagare ligger helt i linje med kulturpolitiken som den borgerliga majoriteten för i huvudstaden, där kvantitativ framgång snarare än kvalitet premieras. Till exempel får teatrarna större anslag desto mer publik de drar, och tvärtom.

Under veckan har Swedish House Mafia sålt ut den nya nationalarenan, Friens Arena i Solna, tre gånger om. Dessa framgångar har plötsligt ingen uppenbar koppling till alliansen, kan tyckas. Regeringspartiernas opinionssiffror har ju dalat betänkligt det senaste halvåret. Men kanske ger housetrions överraskande besked om att de ska splittras efter Friends Arena-spelningarna en föraning om det borgerliga regeringssamarbetets framtid?

Jonna Sima

När friskolereformen infördes 1992 utlovades guld och gröna skogar. Friskolor skulle vara mer kostnadseffektiva för skattebetalarna, höja skolresultaten och ge högre löner och ökad yrkesstatus för lärarna. 20 år senare ser facit annorlunda ut.

Friskolorna har blivit en jätteindustri som kostar Sveriges kommuner drygt 22 miljarder kronor – lika mycket som den kommunala skolan. Skillnaden är att friskolor kan spara pengar på att de inte är tvungna att ha till exempel kuratorer eller gymnastiksalar. Trots att alla skolenheter ska ha tillgång till skolbibliotek enligt skollagen saknar hälften av landets elever ett bemannat sådant. I till exempel Stockholms län står 67 skolor utan ett skolbibliotek, 88 procent av dem är friskolor.

Skolverket har dessutom under flera år varnat för hur det fria skolvalet – och friskolorna – ökat segregationen i skolan. Det är en av förklaringarna till sämre skolresultat, för alla.

Och vad hände med den höjda lönen för lärarna? Den blev de blåsta på.

Enligt Lärarnas riksförbund har löneutvecklingen gått åt andra hållet, rapporterar Ekot. Gymnasielärare i allmänna ämnen i friskolorna har halkat efter de senaste de senaste sju åren. I dag tjänar de 1 000 kronor mindre i månaden än gymnasielärare i kommunala skolor.

Gymnasieläraren Cecilia Sommerfeld vittnar i Ekot om en ökad arbetsbelastning på grund av arbete på mässor och öppna hus, som dessutom var obetalt. ”Kundfokuset känns större på friskolor”, berättar hon. I dag har Cecilia Sommerfeld bytt arbetsplats till en kommunal skola.

På friskolor är det inte heller självklart att arbetsgivaren betalar in pensionsavsättningar eller försäkringar, eftersom kollektivavtal ofta saknas.

Den ökade konkurrensen med friskolereformen skulle lyfta läraryrket och kårens löner. Så blev det inte. Falsk marknadsföring, kallas det.

Jonna Sima

För Dagens Arena berättar Stefan Löfven hur han ser på Europas kris och på socialdemokratins möjligheter att erbjuda ett konkret alternativ till dagens högerpolitik.

Det låter – om man ska vara ärlig – inte så hoppingivande.

Löfven gillar tanken på en Tobinskatt, men är rädd att den skulle driva spekulationsekonomin i exil. Han vill inte ha euroobligationer, men kan kanske tänka sig obligationer till projekt, som infrastruktur.

Den socialdemokratiske partiledaren vill ha en enad, socialdemokratisk, front i Europaparlamentsvalet 2014. Riktigt vilken politik den fronten skulle föra är dock lite oklart.

Möjligen, funderar Löfven, har den borgerliga regeringen gjort att vi i Sverige måste börja ta intryck av den europeiska debatt som handlar om hur marknaden tagit makt på demokratins bekostnad.

Det är, törs jag påstå, faktiskt en debatt som sedan länge redan förs runt köksbord och i arbetsplatsernas fikarum runt om i Sverige.

På en punkt är Löfven alldeles säker. Inget gott kommer att inträffa innan ”man” får ordning på ekonomin – som Sverige på 1990-talet.

I klartext; greker och spanjorer får räkna med fler hårda år innan det blir bättre. Förmodligen gäller det fransmän, italienare och irländare också.

Som om det som hände i en liten och öppen ekonomi – Sveriges – på 1990-talet skulle kunna upprepas samtidigt av alla Europas regeringar på 2010-talet.

Det låter obehagligt likt Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Och det är väl det som är meningen.

Ingvar Persson

Många av alliansens framgångar kan förklaras med skickligt pr-arbete. Moderaterna har till exempel fått trovärdighet som det nya arbetarpartiet, trots att de har misslyckats med arbetslösheten och trasat sönder trygghetssystemen på kuppen.

Centerpartiet har inte varit lika framgångsrikt i sitt sloganarbete. Allt sedan valrörelsen 2010 har Centerpartiet försökt lansera sig som ”alliansens gröna röst”. Väljarna har inte köpt de tomma orden. I en aktuell SIFO-undersökning svarar endas fyra procent att de känner störst förtroende för Centerpartiet av samtliga riksdagspartier i klimatfrågan.

Miljöpartiet har med 46 procent av de svenska väljarna rekordstort förtroende – även bland borgerliga väljare. Till och med Moderaterna – som Sofia Arkelsten, vars kreativa faktahantering är erkänd, har kallat ”vår tids Miljöparti” – har högre trovärdighet hos väljarna i klimatfrågan än Centerpartiet. Då är det illa.

Sveriges klimatutsläpp fortsätter att öka under alliansregeringen. Därför behövs det fler gröna röster – även inom borgerligheten. Det borde vara dags för Centerpartiet, som faktiskt är närapå att åka ur riksdagen, att driva radikalare gröna lösningar på dagens och framtidens problem – i stället för att som nu vara alliansens starkaste röst mot fackföreningsrörelsen och arbetsrätten.

Jonna Sima

I torsdags berättade en rad svenska medier om ett röda hund-utbrott i Järna utanför Södertälje. Området kring Järna har en lägre vaccinationstäckning bland barn än övriga Sverige. I området finns många människor med en antroposofisk inställning som delvis motsätter sig vaccinationer. I Svenska Dagbladet säger statsepidemiolog Annika Linde att ”utbrottet i Järna är sorgligt onödigt”.

Samma tidning gjorde i går ett reportage om ”den utbredda rädslan att vaccinera sig” mot livmoderhalscancer. Läkemedelsverket och Smittskyddsinstitutet talar om vikten av att vaccinera sig, SvD intervjuar oroliga föräldrar och barn om biverkningar. Man pratar med en mamma som inte tänker låta sin dotter vaccineras eftersom hon ”ser igenom syftet”. Vad ”syftet” är berättar inte SvD. Däremot tar man in en kritisk röst till, en Andre Lindgren från rörelsen Vaken:

Rörelsen Vaken har tagit fram ett informationsblad mot vaccineringen som delats ut på gator och i brevlådor. Andre Lindgren, skribent på Vaken, tycker att de dödsfall som rapporterats i USA, även om man inte kunnat knyta dem till vaccinet, borde vara nog för att stoppa vaccinationen.

–Att sambandet inte är bevisat betyder inte att sambandet inte finns. Det enda rätta vore att återkalla vaccinet tills alla samband är utredda, säger han.

Sedan går SvD vidare. Vad Vaken är för rörelse berättar man inte. En trovärdig informationskälla med lika mycket tyngd som myndigheterna? Nja. 

Vaken är en rörelse som bland annat torgför att rymdödlor styr det hemliga sällskapet Illuminati, som i sin tur styr världen. På rörelsens sajt diskuterar man om Förintelsen har hänt eller inte. Man luftar olika teorier om vem som egentligen mördade Olof Palme. Rörelsens grundare är av åsikten att attackerna mot USA den 11:e september 2001 var ”ett insiderjobb”, ett samarbete mellan flera olika säkerhetstjänster. Organisationen hyllas av nazister och Malmömördaren Peter Mangs var aktiv i rörelsen.

Det där lät Svenska Dagbladet bli att berätta.

Daniel Swedin

I dag lanserar EU-kommissionen en femårig strategi mot trafficking, vår tids slavhandel som kommissionärerna Malmström och Vassiliadu skriver på Aftonbladets debattsida.

Det är verkligen inte en dag för tidigt. I världen utsätts varje år många miljoner människor för människohandel. I Europa handlar det om hundratusentals personer som tvingas till arbete, ofta i sexindustrin. Och värst drabbas – som alltid – de redan mest utsatta.

Nu vill kommissionärerna att polisen i varje land ska upprätta speciella enheter för att arbeta mot människohandeln, och att de nationella polismyndigheterna ska samarbeta bättre, med varandra och med Europol. Dessutom ska de kriminella nätverken angripas där de är känsligast, via de ekonomiska tillgångarna.

Som polisstrategi låter det utmärkt. Svagheten är nog att människohandel och utnyttjande av människor är mycket mer än ett polisiärt problem.

En förutsättning för dagens människohandel är den sexindustri som i de flesta av Europas länder får blomstra, och som alltid kommer att konsumera människor – framför allt kvinnor – i utsatta situationer. Ingenting i EU-kommissionens handlingsplan handlar om att angripa massprostitutionen.

Men människohandel i dagens Europa handlar inte bara om prostitution. Till och med kommissionär Malmström skriver ju om Mark som arbetat ”under slavlika förhållanden”.

Det handlar om den yttersta konsekvensen av en arbetsmarknad där människors värde avgörs av deras möjligheter att ställa krav. Det gränslösa Europa har skapat nya möjligheter för arbetsgivare som vill smita från anständighet och ansvar.

Det gäller också Sverige, och inte bara de uppenbara exemplen som bärindustrin. Lönedumpning, om än inte människohandel, är i dag vardag i många branscher.

Efter domarna i till exempel Laval- och Vikingmålen framstår EU i dag snarare som den del av problemet än lösningen. Trots bland annat den fackliga rörelsens upprepade krav verkar det varken finnas något intresse för att foga ett socialt protokoll till EU:s fördrag eller för att på allvar ta itu med de växande klyftorna i unionen.

Ska sanningen fram går utvecklingen åt rakt motsatt håll. EU-kommissionen är inne och tafsat på strejkrätten och försöker begränsa ländernas möjligheter att reglera arbetsmarknaden. I krisens spår har EU sänkt löner och dikterat sociala neddragningar.

Det är sådant som begränsar möjligheterna att bekämpa människohandel och lönedumpning, i verkligheten.

Skulle Cecilia Malmström och hennes kommissionärskollegor vilja göra Europa till en kontinent där människor inte utnyttjas av människohandlare och skrupelfria arbetsgivare vore det nog dags att boka ett sammanträde med Europafacket.

Ingvar Persson

Humanitära katastrofer, krig och politisk instablitet gjorde 2011 till ett rekordår för flyktingar i världen. I fjol blev fler människor flyktingar än under något annat år på 2000-talet – och majoriteten flyr från konfliktdrabbade länder till andra konfliktdrabbade länder. 

Det visar FN:s flyktingorgan UNHCR i sin Global Trends-rapport som släpptes i dag. 

Totalt 4,3 miljoner människor tvingades på flykt under 2011. 800 000 av dessa – främst från Elfenbenskusten, Libyen, Somalia och Sudan – flydde över sina landsgränser, vilket formellt gjorde dem till flyktingar.

Totalt beräknades 42,5 miljoner befinna sig på flykt i eller utanför det egna landet vid årsskiftet. 10,4 miljoner räknades formellt som flyktingar.

De vanligaste ursprungsländerna är Afghanistan, Irak och Somalia. Omkring fyra femtedelar av världens flyktingar flyr till sina grannländer och de största mottagarländerna är Pakistan (1,7 miljoner flyktingar), Iran (886 500 flyktingar) och Syrien (755 400 flyktingar)

För det fjärde året i rad har Sydafrika tagit emot flest individuella asylansökningar (107 000 asylsökande år 2011). Bland industriländerna bor flest flyktingar i Tyskland (571 700 flyktingar). 

Daniel Swedin

I dag berättar Sveriges Televison att man kommer att följa upp sin fjolårsgranskning av fas 3. I dag börjar man med ett inslag att i dag är fler svenskar sysselsatta inom fas 3 än vad som jobbar på landets största företag:

Ett år efter att riksdagen uppmanat regeringen att sätta stopp för Fas 3 sysselsätter åtgärden fler långtidsarbetslösa än någonsin tidigare. I dag ligger antalet deltagare över 30.000 och Fas 3 sysselsätter därmed fler personer än Sveriges största storföretag.

Aftonbladets ledarsida har många gånger påpekat det absurda i att fler människor ”jobbar” med fas 3 än vad som är anställda på AB Volvo. Så här ser den färskaste listan ut på landets största företag, räknat i antal anställda.

1. Fas 3 – 30 875
2. AB Volvo – 24 964
3. PostNord AB – 24 541
4. Telefonaktiebolaget LM Ericsson – 17 069
5. Samhall AB – 16 404
6. Volvo Personvagnar AB – 15 693
7. Ambea Holding AB – 12 968
8. Peab AB – 12 543
9. Scania AB – 12 165
10. Sandvik AB – 11 293

Moderaterna kallar sig Sveriges enda arbetarparti och fas 3 är Sveriges största privata arbetsgivare. Det finns en logik i det, gissar jag.

Daniel Swedin