– Det är snart fler i Sverige som tror på utomjordingar än på regeringens jobbpolitik.
Folkpartiets Jan Björklund vann skrattarna i gårdagens partiledardebatt i SVT.

Björklund har varit inne på det övernaturliga spåret förut, i en partiledardebatt i riksdagen. Då hävdade han att det snart är fler som tror på spöken än vad det är som tror på regeringens jobbpolitik.

När Stefan Löfven på S-kongressen 2013 slog fast att partiet skulle ha som mål att nå EU:s lägsta arbetslöshet 2020 låg Sverige på plats 12 av 28 EU-länder. Nu har det gått drygt två år.

Arbetslösheten i Sverige har sjunkit lite sedan 2013, men vi ligger fortfarande långt efter länder som Tyskland och Österrike. Över 375 000 svenskar står utan jobb i dag, enligt SCB.

Så vad krävs för att nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020? Enligt Finanspolitiska rådet måste den strukturella arbetslösheten sjunka med minst 2,5 procentenheter och antalet jobb öka med minst. 130 000.

Det är ingen liten sak och det är verkligen upp till bevis för regeringen. Att fylla ”framtidsinvesteringar” och ”aktiv näringspolitik” med reformer som ger jobb är en utmaning.

I veckan presenterade förresten Folkpartiet sin budgetmotion för 2016.
Titeln? ”600 000 fler jobb – Liberala reformer för Sverige”.
Såg ni ufot?

Jag noterar att direktörerna på Svenskt Näringsliv dragit i gång en försvarskampanj för ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften, och jag måste erkänna att jag blir orolig. Är det verkligen så här det räknas i det svenska näringslivet? Inte underligt om det går åt skogen. I centrum för kampanjen finns ett litet minnespapper. På två och en halv tätskrivna sidor argumenterar en Susanne Spector för allt elände som skulle drabba nationen om den kanske dummaste och minst effektiva av alliansregeringens skattepåhitt avskaffades. Spector lyckas räkna fram att en normalisering av skatterna kanske skulle innebär att 18 700 jobb försvann. En häpnadsväckande hög siffra kan det tyckas, eftersom forskarna på IFAU på sin höjd anser att reformen skapat 10 000 jobb. Sannolikt betydligt färre.

Men jag tänker inte bråka om den saken för även om vi godtar Spectors matematik finns det en siffra hon inte nämner, statens kostnad för kalaset. Den närmar sig just nu 19 miljarder kronor om året. Det är svårt att tro att ett privat företag skulle glömma bort alla kostnader i en kalkyl. 19 miljarder är alldeles ofattbart mycket pengar, och beror förstås på att pengar delas ut till höger och vänster . Nästan alla subventioner går till arbetsgivare som ändå skulle ha haft unga anställda.

Resultatet blir alltså – om vi godtar siffrorna från Svenskt Näringsliv – att varje extra ung anställd på Max kräver en subvention på lite mer än en miljon kronor. Årligen. Och det är riktigt lågt räknat. Varje ungdomsjobb som den sänkta arbetsgivaravgiften skapar skulle alltså kunna vara fyra kommunanställda ungdomar, 74 800 jobb ungefär. Eller 37 400 ganska välavlönade lärare.

Eller ungefär lika många sjuksköterskor. Jag har vant mig vid att den sortens invändningar inte når fram till centerpartister eller folkpartister, men om inte ens näringslivets ekonomer inser att kalkylen är orimlig är Sverige riktigt illa ute.

En del politiska svar återkommer alltid, som mygg på försommaren. Frågorna som ska besvaras skiftar, men lösningarna är som sagt alltid de samma.
Så där är det med Almega, SMS-arbetsgivarnas egen organisation. Tillsammans med sina politiska ombud i Centern och Folkpartiet upprepar organisationen med en papegojas envishet samma recept på hur den svenska tillväxten ska öka, ungdomsarbetslösheten bekämpas och pensionerna tryggas.
Privatisera, avreglera och se till att lönerna – särskilt de lägsta – sänks ordentligt.

Nu har Almega hittat ännu en fråga till sina svar. I en rapport som presenterades i går återanvände de sina klassiska förslag, den här gången för att lösa integrationen. I 11 punkter skissar organisationen en ny politik mot segregationen och utanförskap.
Det fungerar, försäkrar Almega redan i rapportens titel “11 reformer som fungerar”.
Bland kraven hittar vi förstås de vanliga önskemålen på ännu mer privatisering, den här gången av flyktingmottagningen och vuxenutbildningen. Almega vill inte ha några sociala krav i offentliga upphandlingar och dessutom vill organisationen behålla sänkningen av restaurangmomsen och skatterabatterna på hushållsnära tjänster.
Dokumenterat ineffektivt och korkat, men helt i linje med hur det brukar låta.
Det stora problemet är att Almega nu också tar invandrare och flyktingar till intäkt för att också upprepa sina krav på lägre löner – eller fler på lägstalön – och uppluckring av anställningstryggheten.
Flyktingar och invandrare görs alltså ansvariga för att det ska bli lättare att ge människor sparken och för att betala dem lägre löner. Det är svårt att föreställa sig ett bättre argument i händerna på de krafter som vill stänga landets gränser.
Att hävda att välfärdssamhället måste bort på grund av invandringen är inte bara dumt. Det är farligt, i alla fall om vi vill undvika större sociala motsättningar och ännu mer främlingsfientlighet.