I dag tar liberala Dagens Nyheter itu med KD-ledaren Ebba Busch Thor och hennes förslag om att lagföra krigsbrott som landsförräderi och att man ska passen av misstänkta IS-krigare.

På ledarplats skriver tidningen att Ebba Busch Thor leder sitt parti på en resa, bort från svensk rättstradition och mot Guantánamo: ”Det stora problemet med KD:s förslagsflora är avsaknaden av rättssäkerhet [..] KD:s förslag är så ogenomtänkt, skissartat och populistiskt att förhoppningsvis inget parti vill befatta sig med det.”

Åh, det vore förstås en nåd att be om. Men redan i går kunde TT rapportera att det finns ett parti – som ideologiskt står nära DN och väl någonstans brukar stå upp för rättssäkerhet – som gör tummen upp.

Ni har gissat rätt. Det är Folkpartiet Liberalerna.
– Vi har i Folkpartiet haft exakt samma tankegångar, berättade Jan Björklund nöjt i går.

Ogenomtänkt. Skissartat. Populistiskt.

Ja, det är klart Jan Björklund är glad.

Ett filmklipp publicerat av Daniel. (@danielswedin) Maj 24, 2015 kl. 2:27 PDT

Äntligen lite självinsikt.

– Man må tycka illa om Sverigedemokraternas politik, men likväl har medborgarna röstat in dem, de har blivit demokratiskt valda, sitter i vårt kommunfullmäktige och har två röster.

Så säger folkpartisten Carina Sandor till P4 Västmanland när hon får frågor om varför man inte tänker släppa fram ett rödgrönt styre i Skinnskatteberg, trots att S, V och MP blev större än alliansen.

Det borgerliga blocket i Skinnskatteberg – där liberala FP är största parti – ser alltså inget problem med att ta makten med passivt stöd från högerextremister.

Så här skrev jag förra veckan i en text om den politiska utveckligen i Ale:

Inför valet lovade Moderatledaren Fredrik Reinfeldt att alliansen aldrig skulle göra sig beroende av SD, aldrig släppa in dem i stugvärmen.
Det var ett löfte som bara verkade gälla honom själv. Han tänkte aldrig samarbeta med SD. Han tänkte aldrig bidra till att ge SD inflytande.
Vad övriga moderatbossar sysslar med ute i kommunerna, det tycks mannen som lämnade sitt parti vind för våg på valnatten inte ha några synpunkter på.

Det verkar forfarande gälla, men nu är det en folkpartist – Carina Sandor – som glatt vill regera på SD:s bajonetter. En folkpartist som för övrigt blev en av de mäktigaste i sitt parti när hon i veckan valdes in i partistyrelsen.

Man undrar ju vad FP-partisekreteraren Maria Arnholm – som kallat SD ”män som hatar kvinnor” – har att säga Sandor om gänget hon tänker göra sig beroende av.

Tågstrejken lockar fram de mest sympatiska dragen hos borgerligheten. Carl B Hamilton – greve, folkpartist och professor – är alldeles särskilt upprörd. I ett överspänt inlägg på sin blogg i går kväll beskrev han facket Sekos hot om strejk i Stockholm som ett både maktfullkomligt och oproportionerligt övergrepp.

I dag får mannen som aldrig fick bli finansminister understöd av Christer Nylander, folkpartistisk talesperson för arbetsmarknadsfrågor. På Aftonbladets debattsida deklarerar det liberala partiet att man nu vill ”begränsa” rätten att strejka med anledning av att fackförbundet Elektrikerna tar ut medlemmar i strejk i sympati med tågpersonalen.

På Twitter får han medhåll av tankesmedjan Timbros vd, Marcus Uvell, som dessutom drar till med att kalla sympativarslen för ”sabotage”.

Det är klara besked och egentligen är raseriet hos borgerligheten inte så konstig. De vet att rätten till sympatiåtgärder är en mycket viktig rest från en tid då konflikterna var fler och värre än i dag.

Vi såg det i praktiken under konflikten i Vaxholm och under striderna mot Toys ’r us och Kellermann – där facket slogs för att överhuvudtaget få teckna avtal för företagens anställda.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle fackförbund stå helt handfallna vid konflikter där arbetsgivare vägrar prata med facket och kanske till och med driver verksamheten vidare med oorganiserad arbetskraft.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle det i praktiken bli möjligt för arbetsgivare att ställa sig utanför alla uppgörelser och regler som finns på arbetsmarknaden, och man skulle inte behöva besvära sig om bråkiga anställda.

Det är inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända. Kollektivavtalens täckningsgrad skulle minska under trycket av konkurrensen och hela den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle urholkas.

Den konflikt som pågår nu ser dock annorlunda ut. Här handlar det om rätten till trygga anställningar och det är en fråga som på helt avgörande sätt rör hela den svenska arbetsmarknaden.

Då är breda sympatiaktioner logiska. Kravet på ett stopp för skitlivet riktar sig inte bara till Almega utan mot hela den samlade fronten av direktörer och arbetsgivare. Men det ska inte vara så lätt för Almega att sitta på kontoret på Sturegatan och avfärda tågpersonalens krav, helt enkelt.

Så när folkpartisterna lallar om oproportionerliga övergrepp ska man ha detta klart för sig: en arbetsmarknad utan rätten till sympatiaktioner vore en arbetsmarknad där proportionerna alltid är på arbetsgivarnas sida, så att säga.

– – –
Läs också: Antifackliga partier har inte i regeringen att göra (Agneta Berge, Politism), Om strejkrätt och proportionalitet (Samuel Engblom, Utredarna)

Så mycket mer folkpartiet än den här analysen av eurokrisen blir inte folkpartiet. pic.twitter.com/Y85VVxHNFE

— Örjan Rodhe (@orjanr) 22 maj 2014

Har inte riktigt hämtat mig från kraften i det här valbudskapet: #södermalm pic.twitter.com/fRorAmVc7v

— Kristina Lindquist (@Syrran) 23 maj 2014

Grattis Erik Scheller!

Klockan 12.30 i dag demonstrerade Sveriges Kvinnolobby på Sergels torg under en ganska självklar paroll: lön hela dagen.

Räknat på en arbetsdag mellan klockan 8-17 så har män lön hela dagen, medan jobbar kvinnor gratis efter klockan 15:53, enligt lobbyns beräkningar.

Så kan vi inte ha det.

Det tycker inte jämställdhetsminister Maria Arnholm heller och därför var hon på Sergels torg i dag.

Under åren med FP, C, KD och M i regering har männen kört ifrån kvinnorna så att det skriker om det. Räknat i kronor så har det könade inkomstgapet ökat från knappt 45 000 kronor för sju år sedan till 63 000 kronor i dag.

Varje månad har snittmannen 5 000 mer att röra sig med jämfört med en kvinna. Förklaringen är jobbskatteavdraget – ivrigt backat av Arnholms parti.

I regeringens senaste budget var det männen som kom ut som de stora vinnarna.  Nytt jobbskatte­avdrag och höjd skiktgräns för statlig inkomstskatt som enligt finansdepartementets egna analyser till 61 procent går till män.

Den som tjänar mycket får mer kvar i plånboken, lågavlönade får mindre. Och kvinnor jobbar ju, som vi vet, oftare i låglöneyrken och som deltidare.

Försämringarna av socialförsäkringarna har dessutom drabbat kvinnor allra hårdast. 7 av 10 av de cirka 40 600 som utförsäkrades 2010 var kvinnor.

När folkpartister pratar om att det ska löna sig att arbeta har det betytt att redan utsatta kvinnor drivits till socialkontoren.

I dag lever en tredjedel av landets ensamstående mammor i fattigdom.

Så där ser Folkpartiets feminism ut i praktiken, när Maria Arnholm inte står på Sergels torg och demonstrerar mot löneskillnader.

Så har debatten om de växande klyftorna i det svenska samhället blossat upp igen. Dagens Nyheter slår fast att ojämlikhet inte är regeringens fel, och Svenska Dagbladet tycker inte att riktiga borgerliga politiker borde skämmas för att klyftorna ökar. Redaktionen tittar antagligen på reprisen av Downton Abbey.

Det är egentligen häpnadsväckande hur mycket rabalder en obetydlig minister och en före detta statssekreterare kan ställa till.

Karin Pettersson gör i alla fall mos av Ullenhag och Hamilton i dag. Läs det om ni inte redan har gjort det.

Dessutom kan jag inte låta bli att påminna om ett litet blogginlägg jag gjorde när rapporterna från OECD och Finanspolitiska rådet kom för några veckor sedan. Det kan vara värt en omläsning, om inte annat så för de eleganta diagrammens skull.

Ingvar Persson