Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) är bekymrad. Hon har tittat på tv, sett socialdemokraten Mikael Damberg säga att Österrike är ett politiskt föredöme när det kommer till att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Detta väcker frågor, enligt Svantesson, eftersom låglönesektorn är så stor i Österrike. ”Ska S satsa på låglönejobb nu?” frågar den oroade ministern på Aftonbladets debattsida och radar sedan upp allt bra henens regering gjort för arbetslösa unga: rut-avdrag, sänkt restaurangmoms och sänkta arbetsgivaravgifter.

Elisabeth Svantesson måste tro att vi är idioter.

Vi vet att orsakerna till de miljarddyra subventionerna beror på att Svantessons regering hoppas att det ska uppstå arbeten på restauranger, på kaféer, i rut-företag och i andra branscher där man aldrig kommer kunna betala ut särskilt höga löner.

Vi vet också att Fredrik Reinfeldt är bekymrad över att en så liten del av den svenska ekonomin består av låglönejobb.

Vi vet att Anders Borg tycker att ingångslönerna är för höga bland kommunalanställda och att anställda i handeln och inom hotell- och restaurangbranschen tjänar för bra.

Vi vet dessutom att regeringens ekonomiska politik – med sänkta ersättningar till sjuka och arbetslösa och skatteavdrag för den som jobbar – redan har lett till sänkta löner för folk som jobbar i Sverige.

Mikael Damberg bör kanske svara på om S vill ha låglönejobb i Sverige.
Elisabeth Svantesson bör svara på varför Moderaterna håller på att införa dem.

– – –
Läs också: Med Lööf-löner får färre ett anständigt liv (Agneta Berge, Politism)

Det finns dagar när jag inte kan låta bli att häpna över den gren av journalistiken jag själv arbetar med. Att vara ledarskribent kan verkligen kräva ett snabbt fotarbete, och även om jag antagligen kastar sten i glashus måste jag lyfta fram kollegan på Svenska Dagbladet, Per Gudmundson.

I dag tar sig Gudmundson an sambandet mellan arbetslöshet och lönespridning. Eftersom liberala ideologer, både politiker och ekonomer, gärna pekar ut bristen på låglönejobb som den svenska arbetsmarknadens akilleshäl är det ingen liten fråga.

Gudmundson går också grundligt till väga. Han har studerat EU-statistiken i jakt på bevis för att arbetslösheten är resultatet av Sveriges höga ingångslöner.

Problemet är bara att siffrorna inte visar på något samband. Visst finns det länder med en stor andel lågavlönade som också har låg arbetslöshet, men det finns också länder som vid sidan av många lågavlönade också har många arbetslösa.

Åt andra hållet spretar Gudmundsons exempel på samma sätt. Höga lägstalöner betyder i bland hög arbetslöshet, och i bland låg.
”Siffrorna från Eurostat lånar sig inte till plakatpolitik” konstaterar Gudmundson, kanske med adress till vännerna på den lite tokliberala högerkanten.

I en avancerad ekonomi som den svenska skulle inte ens fri lönesättning leda till full sysselsättning, enligt Gudmundson.

Sedan kommer han till slutsatsen. Och gissa vilken den blir?

Svenska lägstalöner borde i alla fall sänkas. Några jobb borde det väl i alla fall kunna bli, kanske i servicesektorn, resonerar Per Gudmundson.
Och det är här han avslöjar ledarskrivandets innersta problem. När slutsatsen är given blir uppgifter om hur det ser ut i verkligheten bara till besvär.

Särskilt när verkligheten inte passar in i den ideologiska mallen.

Ingvar Persson

Krisuppgörelsen på SSAB är den stora nyheten från arbetsmarknaden just nu. Efter dramatiken kring SAS och höstens våg av varsel i industrin är det inte så konstigt.

Det kan vara viktigt, för kanske håller spelreglerna på arbetsmarknaden på att ritas om.

Jag har skrivit en hel del om både varsel och SAS på lönebloggen

, och i dag skriver jag om SSAB.Det kan vara värt att kolla på lönebloggen.

Ingvar Persson

Pressens Morgontjänst, Premo, ska inte längre bära ut Dagens Nyheters bostadsbilaga – publikationen som en gång gjorde teppanyakihällen känd.

Hur läsarna ska få del av DN bostad vet jag inte, men för de anställda på Premo blir konsekvenserna dramatiska. Flera hundra riskerar inte bara att förlora sina jobb, utan dessutom sitt uppehållstillstånd i Sverige.

Bakgrunden är de regler som numer omger arbetskraftsinvandringen.
Efter en uppgörelse mellan regeringen och Miljöpartiet 2008 har Sverige i princip fri invandring för arbetskraft, också från länder utanför EU. Kravet är egentligen bara att det finns en arbetsgivare som anser att det är brist på arbetskraft, och som säger sig vara villig att betala en lön på minst 13000 kronor i månaden som dessutom motsvarar en kollektivavtalad svensk lön.

Rapporterna om fusk med systemet har varit otaliga. Advokater har blivit rika på att hjälpa skumma arbetsgivare, och många människor har skamlöst utnyttjats.

Det tycks dock inte gälla tidningsbuden hos Premo. Här är det reglerna själva som demonstrerar hur utsatta människor blir i ett system där någon annans behov av arbetskraft blir avgörande för rätten att överhuvud taget stanna i landet.

Den förlorade kunden innebär nämligen att tidningsbuden får mindre att göra, och att de därmed också får mindre betalat. För flera hundra av Premos anställda kan det betyda att de hamnar under gränsen på 13 000 kronor i månaden, och alltså förlorar sin rätt att stanna i Sverige.

Någon kommer säkert att dra slutsatsen att det är reglerna som är för hårda, att det vore bättre om kraven på en rimlig lön avskaffades.

Det är alldeles fel slutsats. Problemet är inte begränsningarna i arbetsgivarnas rätt att importera människor från fattigare länder för att utgöra lågavlönad arbetskraft.

Problemet är att dagens regler gör de människor utsatta och rättslösa, antingen problemet är fusk eller att en stor och viktig kund försvinner.

Ingvar Persson