Något har hänt i Stockholms tunnelbana.
Jag åker med den nästan varje dag, till och från jobbet, till och från vänner. Den senaste veckan har jag för första gången – ja, faktiskt – hört hur mina medresenärer öppet pratar fientligt eller hånfullt om tiggare.
Det är förstås bara mitt eget intryck, men kan det ha något att göra med de rent lögnaktiga affischer som just nu syns på vissa tunnelbanestationer?
Efter Anders Behring Breiviks terrorattacker mot den norska regeringen och det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF påminde författaren Ola Larsmo i en essä om Sverige under 1990-talet:
Jag mindes hur jag då, på nittiotalet, själv drog mig för att tänka på olika politiska utspel i termer av rasism – också efter att jag hade besökt ett torgmöte där Ny demokrati gick till attack mot ”muslimerna” som inte lät svenska barn äta köttbullar.
Men det politiska diskussionsklimatet i Sverige under de åren vreds runt i en rasistisk matris där det hela tiden var ”dom”, flyktingarna, som var problemet. Så lät det också på de stora tidningarnas debatt- och ledarsidor medan moskén i Trollhättan brändes ned och Ausonius sköt mörkhåriga människor. […]
Sverige var sjukt de åren. Jag levde mitt i det och såg inte helheten. Och det lönar sig inte att i efterhand försöka hitta syndabockar. Frågan är hur själva klimatet uppstod. Hur det offentliga språket tilläts glida tills sansade politiker drogs med av ett språk där de som var utsatta utsågs till förövare. Vi måste helt enkelt förstå hur sådant går till.
Men Larsmos text handlade också om den tyske litteraturvetaren Victor Klemperer.
I sin hemliga dagbok från Nazityskland skildrade Klemperer den politiska språkkamp som pågick i 1930-talets Europa, i medierna och på gatorna. Långt innan nazisternas propagandaministerium hade kommit igång hade hatet, mekaniskt och omedvetet, prånglats ut och svalts tills det inte fanns något annat. Ordens betydelser omformades, uttrycksmöjligheterna utarmades. Främlingsfientliga ord ledde till främlingsfientliga tankar. Klemperer var övertygad om att språket formade den som använde det.
”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå”, skrev Klemperer i sin ”LTI: Tredje rikets språk”.
Språkkamp. Larsmos text kommer till mig när jag hur hur mina medresenärer talar om tiggarna. Alla de vanligaste myterna utsägs, skamlöst. Åsikterna är sannolikt inte nya, men på stora affischer i tunnelbanestystemet har fördomen adlats och hittat sin väg in i våra vardagssamtal. Det som förr var ett mummel är nu prat.
Och ja, varför ska man tala tyst om sitt förakt för sina medmänniskor när ens fördomar bekräftas på stora affischtavlor i våra gemensamma utrymmen?
Kanske är det detta som är det riktigt farliga med de omdiskuterade affischerna: de riskerar riva gränser för vad vi brukar anse vara acceptabelt.