Företagaren och opinionsbildaren Peje Emilsson har inkommit med en replik på Zina Al-Dewanys kolumn ”Vi behöver inte snälla miljonärer” (29 september 2018).

Alla är välkomna till Silver Life
Aftonbladets Zina-Al Devany [sic!] skriver i en ledare om Silver Life.
Hon berättar att vi erbjuder lyxiga äldreboenden med sjöutsikt, japanska toaletter och inbyggt kisslarm i sängen. Samtidigt påstår hon att månadskostnaden är 20 000.
Beskrivningen av vad vi erbjuder stämmer men inte vad det kostar. Hyran för Silver Life i Nacka ligger på 10 000 i månaden.
Silver Life omsorgsboende är för alla. PRO:s sakkunnige på pensionärers ekonomi säger i Expressen 23 september att ”det med maximalt bostadstillägg skulle vara möjligt för en fattigpensionär att bo i Silver Lifes omsorgslägenheter.”
Det är samtidigt viktigt att veta att det är gemensamma skattepengar som står för den stora delen av kostnaden för omsorgsboende. Den månatliga kostnaden för boende på omsorgsboende i Nacka varierar mellan 35 000 och 77 000 per månad. Behovet avgör och kostnaden betalas med skatter.Den enskilde har tre egenavgifter.
Det är hyran som varierar mellan 3 500 och 10 000 per månad. Det är kostnad för mat som oftast är 3 600 kronor per månad. Och det är av Nacka kommun fastställd vårdavgift som ligger på 2 044 kronor per månad. Vårdavgiften är det många som inte betalar fullt ut – den sänks för den som har lägre pension.
Totalt kostar en månads omsorgsboende i Nacka kommun mellan 44 454 och 92 834 kronor varav den enskilde står för mellan 9 144 och 15 644 kronor och skattebetalarna för resten.
Människor har samma värde men är olika. Alltfler vill bestämma alltmer om hur de vill tillbringa de sista åren på jorden.
Silver Lifes idé är att skapa ett boende – från go-go-till slow-go till no-go – ett antal steg som de allra flesta kommer att vandra. Det är få förunnat att dö friska.
Vi vill erbjuda ett högkvalitativt boende där var och en kan bestämma mer själv. Ny teknik underlättar för Silver Lifes medarbetare. Färre ryggar blir utslitna. Det blir mer tid till omsorg. Japanska toaletter och sängar med inbyggda kisslarm gör att fler kan behålla sin personliga integritet längre.
Alla är välkomna till Silver Life.

Peje Emilsson
Grundare Silver Life

Svar direkt från Zina Al-Dewany

Peje Emilsson hävdar att alla är välkomna att bo på hans lyxiga äldreboende. Han skriver också att ” Människor har samma värde men är olika”, förmodligen som svar på kritiken mot hans nära vän och medgrundare Leif Östling, som på påståendet om att att alla inte kommer ha råd att bo på Silver Lifes äldreboende säger att “jag brukar säga att naturen inte är jämlik heller”. Han menar också att boendet är till för att rika ”tycker ju naturligtvis på ålderns höst att det är trevligt att umgås med gelikar.”

Oavsett om Emilsson håller med bästisen Östling eller inte, så vet han mycket väl att boendet inte är till för alla, det är just det som är tanken. Emilsson skriver att en fattigpensionär visst har råd – han påpekar att denne behöver beviljas maximalt bostadstillägg, men missar att det som blir kvar är 700-800 kronor varje månad som ska räcka till mediciner, läkarvård, tandvård, hygien, telefon med mera. “Det är orättvist ända in i döden” säger Susanne Öhrling, sakkunnig på äldreomsorgsfrågor på PRO.

Varför hyckla i frågan om vilka du anser vara välkomna på ditt äldreboende, Emilsson? Uppenbarligen vill du få den bästa äldreomsorgen och vården. Det missunnar jag ingen. Problemet är att du och dina gelikar på Silver Life gör en förmögenhet på skattepengar, medan vanliga människor som slitit ett helt liv får möta en äldreomsorg som privata omsorgsbolag utarmat på resurser. Men jag håller inte er ansvariga. Problemet är inte er affärsmodell, utan den politik som tillåter den att existera.

Vi måste välja.
Det har varit melodin som delar av svensk offentlighet har nynnat när de förklarat varför man inte fullt ut kan försvara asylrätten längre. Vi måste välja, och valet står mellan välfärd eller flyktinginvandring.

Personligen kan jag tycka att det är lustigt att partier som aldrig egentligen brytt sig om välfärden (140 miljarder i sänkta skatter sedan 2007) blir väldigt engagerade i att socialtjänst och vården har nog med resurser.

Just nu pågår en branschintern diskussion om hur svensk journalistikkår klarat av att skildra alla aspekter av att över 160 000 människor sökte asyl i Sverige i fjol. På en debatt på Publicistikklubben i måndags var Sveriges Radios Jörgen Huitfeldt kritisk:

– Vi har varit usla på att skildra migrationen så som det är, nämligen att det är en målkonflikt mellan att satsa mer på skolan eller äldrevården eller att vara Europas mest generösa land för migration.

Där var det igen. Målkonflikten, vi måste välja. Men ser konflikten verkligen ut så där?

Vi vet, som sagt, att skatterna sänkts med 140 miljarder. Vi vet också att gränserna nu täpps till, att det ska bli svårare att ta sig till Sverige för att söka asyl. Men några djärva reformer på välfärdsområdet, något som tillnärmelsevis liknar en återställare av Reinfeldts skattesänkarprogram kommer vi inte få se. De massiva investeringar i bostäder, utbildning, infrastruktur, arbetsmarknadspolitik och sjukvård som  alla vet behövs – som alla i sin vardag ser behövs! – kommer inte.

Dessutom ser vi hur länder som inte är det minsta intresserade av att ”vara Europas mest generösa land för migration” stramar åt, skär ned och avlövar välfärden.

Som Storbritannien. Som Schweiz. Som Ungern. Som Slovenien.

Här har man valt att vara sämst på välfärd och migration, utan att överhuvudtaget bry sig om den svenska föreställningen om målkonflikt.

Det är inget mindre än förtroendet för välfärdsstaten som står på spel.

Brottsförebyggande rådet har i en rapport visat att en stor del av Arbetsföremedlingens stöd till arbetsgivare som anställer långtidsarbetslösa går rakt ner i yrkeskriminellas fickor. Arbetsförmedlingen lade å sin sida ner projektet med etableringslotsar efter misstankar om bedrägerier, mutor, hot, utpressning och terrorrekrytering.

I spåren av lagen om valfrihet, LOV, har en rad kommuner rapporterat om att kostnaderna för hemtjänst skenar och antalet brukare ökar. I Södertälje misstänker man att det beror på att skattepengar betalades ut till yrkeskriminella och en stor bedrägerirättegång pågår.

När blind ideologi får styra har valfrihetssystem rullats ut, privatiseringar genomförts och subventionsapparater byggts upp. Tyvärr har det medfört att kriminella har lärt sig att det är hos Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan man mer eller mindre riskfritt kan hämta hem stålarna.

I förra veckan uppmanade Dagens Nyheters liberala ledarsida de borgerliga partierna att agera på det här och att lansera politiska förslag för hur man kan komma åt avarterna.

Det är en uppmaning man kan stämma in i – även om DN mest tycks oroas för att verkligheten ska ge vänstern rätt i sin kritik av vinstsystem i välfärden.

Insikten att valfrihetsideologin underlättat för systemhotande brottslighet borde skicka kalla kåra längs ryggraden på våra borgerliga politiker.

Men icke.

Nu är det dags att regeringen på allvar tar tag i fifflet och fusket.
Välfärden kan inte få vara tjuvarnas marknad.

Minns ni Stig Orustfjord, Försäkringskassans gamla överdirektör?
Inte det? Då kan det vara lägligt att fräscha upp minnet.

Under valrörelsen 2010 dök Orustfjord upp och kommenterade olika så kallade ”enskilda fall” som teoretiskt kunde bli jobbiga för regeringen.
Det gällde bland annat fallet med den sjuke läkaren Jörg Teichert – som trots gravt nedsatt arbetsförmåga skulle sättas i arbete på Samhall. Då ryckte Orustfjord ut och påstod Teichers fall skulle omprovas igen.
Det gjorde det aldrig.

Mer känd blev Orustfjord kanske när han kommenterade fallet med utförsäkrade och akromegali-sjuka Annica Holmquist. När hennes livsöde blev känt under valrörelsens sista dagar förklarade Stig Orustfjord att det framkommit ”nya omständigheter” och att Holmqvist skulle få sin ersättning på ett eller annat sätt.

För detta JO-anmäldes Orustfjord helt riktigt och bara någon dag efter riksdagsvalet meddelade Orustfjords dåvarande chef – Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender – att beslutet låg fast och att det inte gjorts några fel. Om Homquist ville ha några pengar skulle hon inställa sig på Arbetsförmedlingen snarast.

Sedan dess har man ju inte hört så mycket om Orustfjord.

I dag listar dock den till Carema närstående publikationen Dagens Samhälle landets 50 mäktigaste lobbyister (ja, var ska sleven vara o inte i grytan…) och där är han ju!

Tydligen är Stig Orustfjord i dag Sveriges sextonde mäktigaste påtryckare
och jobbar som projektledare på arbetsgivarorganisationen Almega. Vad lobbar då lobbyisten Orustfjord för? Privata välfärdslösningar, enligt Dagens Samhälle.

Se där ja. Undrar om han ringt några säljsamtal till Teichler och Holmquist än.

Daniel Swedin

Uppdatering: Stig Orustfjord har inkommit med synpunkter på texten ovan

Brukar med intresse följa dina ledare. När du skrev Om lydige Orustfjord, tycker jag inte att du behandlar mig på ett juste vis. Jag tål att kritiseras om jag har gjort något fel. I kontakter med media har jag också försökt att ge raka svar så länge det inte riskerar att lämna ut sekretesskyddad information om medborgaren.
När det gäller Dr Teicherts fall, har du länkat till Dalarnas tidningar där det framgår att hans ärende blev omprövat, ändå skriver du att det inte skedde.
När det gäller Annika Holmqvist så fick hon sin ersättning som hon önskat om man vågar tro vad som skrevs i aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12683793.ab.
När det gäller JO-anmälan så vill jag för din information berätta att den avskrevs och jag har aldrig under min karriär fått kritik från JO. Det är dock sant att jag som statstjänsteman är lydig genom att följa lagstiftningen. Jag tror att vi får ett ganska hemskt samhälle när enskilda tjänstemän väljer vilka lagar de vill tillämpa och inte. Tyvärr måste jag säga att din ledare känns som ett personangrepp som saknar stöd i verkligheten, och jag förväntar mig därför en rättelse.

Daniel Swedin svarar: 

Lobbyisten Stig Orustfjord vill för mig och bloggens läsare meddela att han inte fälldes av JO. Det har jag inte heller påstått, men låt gå för det.

På två punkter har han poänger. Annica Holmqvist fick mycket riktigt rätt till ersättning från Försäkringskassan – efter att ha levt med osäkerheten i ytterligare några månader och efter att hon än en gång fått veta att hon inte skulle få några pengar.
Ytterligare några månaders mediegranskning och folklig vrede mot den stelbenta myndighet Orustfjord representerade gjorde kanske susen.

Och så till Jörg Teichert. För en före detta superbyråkrat kanske ”omprövning” betyder ”återupprepat nej”, men för de flesta andra betyder det att man tar sitt förnuft till fånga.

Jag har förstått att chefredaktören för tidningen Dagens Samhälle är upprörd på Aftonbladets ledarsida. I ett debattinlägg på Aftonbladets debattsida skrev han häromdagen att det är ”löjeväckande” att påstå att tidningen skulle vara en del av en ”konspiration” för att försvara vårdbolagens vinster.

Det skulle den möjligen vara, men så har vi heller aldrig talat om någon konspiration.

Det ledarsidan gjorde på annandagen var att beskriva något av den intensiva lobbykampanj som vårdbolag som Carema satt i gång efter avslöjandena om vanvård hösten 2011. Vi pekade dessutom ut en del ganska besvärande personsamband mellan den välfinansierade kampanjen och det moderata partiet, särskilt i Stockholm.

Där kommer Dagens Samhälle in på ett hörn. Chefslobbyisten och den före detta moderatpolitikern Henry Sténson sitter i tidningens styrelse, och Mats Edman själv är gift med Cecilia Stenhammar som författat en rapport till Caremas försvar åt Timbro.

Inget av detta skulle behöva vara det minsta besvärande för Dagens Samhälle. Problemet är att Mats Edman – som på Twitter kallat sig SupersonicMats – har förvandlat tidningen till ett kampanjorgan för vårdbolagens rätt att ta ut vinst och mot till exempel LO-kongressens beslut från i somras.

Som framgår av Edmans högtidliga uppräkning av ledamöterna i tidningens styrelse har Dagens Samhälle en lite halvofficiell ställning. Tidningen ägs av av Sveriges Kommuner och landsting och har uppdraget att ”med ett sakligt perspektiv granska hur välfärden bedrivs”, för att citera Edman själv.

Själv skriver Edman att Dagens Samhälle bara låtit ”Koppargårdens personal och kommunens äldreförvaltning komma till tals”. Läsarna får nog intrycket att redaktionen och chefredaktören gått lite längre än så.

Jag skulle gissa att det finns en del kommunalpolitiker som blir en smula förvånade när kommunförbundets tidning framstår som språkrör för stockholmsmoderaternas hårda kärnan av privatiseringsivrare. Särskilt när det handlar om en av kommunpolitikens känsligaste frågor just nu.

Jag misstänker också att Edman fått veta just det. Styrelsen lägger sig säkert inte i det redaktionella arbetet, men den kan ju ha synpunkter på chefredaktörens ställning. Kanske är det en del av förklaringen till att Edman i december plockade bort sin ”åsiktsplats” på Dagens Samhälles sista sida.
Chefredaktören skulle i stället lägga sin tid på att utveckla tidningen.

Ambitionen höll alltså till just efter nyår.

Det är svårt att inte ana en viss desperation bakom det höga tonläget.

Att Edman dessutom – i Dagens Samhälle – väljer att luta sig mot sin hustrus Timbrorapport gör inte den känslan svagare.

Ingvar Persson