Jag älskar språk så till den milda grad att jag intresserar mig för grammatik. Gärna utdöd sådan. Jag gillar exempelvis att gräva ner mig i artonhundratalsstavningar (innan stavningsreformen 1906). Sedan är jag urförtjust i den grammatikform som på svenska heter konjunktiv. I svenskan existerar den i princip inte längre – endast ”vore” används mycket. Emellanåt hör man väl något ”jag ska banne mig” eller ”det vete katten” men annars är stackars konjunktiven utdöd.
I franskan och spanskan är dock konjunktiv högst levande och ett helvete för oss stackars svenskar som ska försöka få en för oss utdöd verbform att komma naturligt. Jag vet inte hur mycket jag har pluggat in att det heter Il vaut mieux que je fasse la cuisine istället för Il vaut mieux que je fais la cuisine som en vanlig svensk skulle sagt. Men jag inser efter lite egenforskning att det hade varit mer pedagoiskt att först få den utdöda svenska konjunktivformen förklarad för sig innan man gav sig på franskan eller spanskan i skolan. Hör ni det gymnasielärare?
Vad jag egentligen vill säga är att jag roas av språk på ett synnerligen teoretiskt plan. Jag har alltid trott att mitt språkintresse kom från en längtan att kunna kommunicera med människor lite överallt i världen. Men tydligen var det professor i språkhistoria jag skulle ha blivit.
La Bescherelle är ens bibel när man läser på universitet i Frankrike. Jag och min bästis Paula brukade kalla den för Beschan och bar den ständigt i våra handväskor. EDIT: Recordbags – vi använde ej handväskor på den tiden.
