Förra sommaren hittade jag ett par härliga solglasögon till ett fördelaktigt pris. Jag letade i ungefär en vecka efter rätt färg och åkte runt på kanske fem olika upplagor av den butik de såldes i. Till slut – bara ett par dagar innan den årliga spanienresan fick jag tag på dem i rätt färg – vita.

Jag älskade de här solglasögonen – de var bekväma, inte särskilt ömtåliga (jag är en sådan person som slänger ner allt jag har i handväskan lite hipp som happ – inga glasögonfodral så långt ögat når) och lite ”snabba” i stilen (med snabba menar jag att de förde tankarna till racing).

En dag var hela familjen på poolparty med grillning och skumpa vid alldeles för tidig timma hos några vänner. Festen ägde rum mitt ute på risfälten på Ebrodeltat (här finns bilder på det coola huset med omnejd). Efter desserten bestämde vi ”ungdomar” (i relation till våra föräldrar var vi ju trots allt det) att testa den nya Jet Skin som hade införskaffats. Vi har under årens lopp blivit ganska hyfsade Jet Ski-chaufförer (förutom Anna som nästan sjunker med tanke på den låga hastigheten) men det fordon vi har använt förut kanske har en maxhastighet på 100 km/h (vilket också är vad vi brukar komma upp i på Ebrofloden så länge man inte måste parera svallvågor). Det nya monstret till vattenmaskin hade tre gånger så många hästkrafter som den förra och tar fyra personer.

Yngste sonen i den spanska familjen (han är lika gammal som jag men mogen som en treåring när det kommer till saker med motorer) slängde upp mig bakom honom på premiärturen. Vi kör snabbt så ögonen tåras fram och tillbaka längs floden. Sedan ska vi köra i land och hämta nya passagerare och vinka till Mamma som står och filmar. Då gör den yngste sonen en svärsväng. Resultatet blir ju att vi flyger huvudstupa ner på Ebroflodens dyiga botten. Femton kallsupar och några gyttjespottningar senare kravlar jag mig in till land. En bruten Jet Ski-passagerare. Solglasögonen låg kvar långt nere på botten. Killarna dök några gånger för att leta men med tanke på strömmarna var väl solglasögonen redan halvvägs till Mallorca vid det laget. Synd på ett par sådana favoriter.

I detta ögonblick ligger jag och sväljer gyttja på botten av den här floden.

Den här helgen har ju inte gått i annat än syndaflodens tecken. Inte regn utan ösregn har fallit precis dygnet runt i ett par dagar. På så sätt var det ju en perfekt helg att dedikera åt nördfilmer. Jag har alltså blivit invigd i X-Men-sekten. Jag fattar inte hur jag INTE kan ha sett dessa filmer. (Eller jo, jag vet precis. Samma anledning som varför jag inte tittat på Star Trek – jag veeet att det kommer att slå slint i min nördhjärna och jag kommer att bli besatt.) Denna helg släppte jag dock sargen och gick all in. Nu förstår jag helt plötsligt varför min Mamma tycker att Hugh Jackman är så het – skillanden är bara att jag inte går igång på Australia-looken utan föredrar raggarfrisyr, sideburns from hell och knivar i handen. Älskar att det finns en tjusig privatskola inbakad i storyn – som Gossip Girl fast coolt (eller nördigt – välj själv). Eller ett Heroes – fast bra även i version två. Utöver filmtittandet har jag försökt komma på min önskemutation. Inget med eld – det är jag rädd för. Osynlig ligger väldigt högt på listan just nu tillsammans med teleportering och shapeshifting. (Ni ser – nörderiet är redan utom kontroll).

Ikväll klockan 22.50 visas de två första avsnitten av succéserien Mad Men på kanal 5. Det är en av mina absoluta favoritserier och jag rekommenderar er varmt att bänka er framför tv:n ikväll (eller i värsta fall sätta två timmar på inspelning till en annan dag).

Här kan ni läsa om vad jag har skrivit om Mad Men förut:

Om min favoritkaraktär i serien: Betty Draper

En kort sammanfattning av handlingen

Jag hatar jeans. Inte utseendet utan obekvämheten. Jag lider av någon slags fobi som inkluderar obekväma kläder helt enkelt. Skulle aldrig komma på tanken att bära skjorta exempelvis. Men idag upptäckte jag nyckeln till jeans för min del på H&M: ett par jeanstajts. Nu pratar jag inte om de där hemska jeansleggingsen som Gina Tricot har kört med ett tag – de är helt stumma och man ser ut som en soccer mom med camel toe i allra bästa fall. Dessa H&M-tajts är lika mjuka som vanliga tajts – superstrechiga men ändå med fina sömmar och snygg färg. Om man sätter på sig en topp som går över baken ser det ut som man har på sig svintajta Cheap Monday-jeans ungefär. 198 pix och jag kan äntligen ha ”jeans” igen.

Det kan bara vara i Systembolagskön på Mörby Centrum som man ser en familj med tre söner under fem år vilka alla är iklädda club blazer, välstruken skjorta och vattenkammad snedbena. Helt utan ironi.

Med detta lite färgredigerade foto (ser det inte lite ut som ett sjuttiotalsfoto kvalitetsmässigt?) vill jag bara visa ännu en gång längden på mitt hår. Att jag med ett visst mått av psykoblick stirrar på personen till vänster om mig kan ni försöka glömma. Så ser jag bara ut caught off guard så att säga. Och obs! personen utanför bild till vänster om mig känner jag så det är inte en okänd jag stirrar på i tunnelbanan bara sådär. Men det var håret jag ville visa upp. Gigantiskt!

För någon dag sedan kom min kille hem från jobbet och fann mig skrålandes den här låten (Tender med Blur) med en pet-flaska i handen som mikrofon. Den är urbra, urgammal och jättelång. Precis när den kom tyckte jag att den var okej – varken mer eller mindre. Min pappa köpte singeln och körde den ständigt i bilen ett tag, minns jag. Men sedan jag läste en mycket lång, tre år gammal intervju med Justine Frischmann för ett tag sedan började jag lyssna på den igen. Damon Albarn skrev nämligen den om henne. Det var precis innan det tog slut mellan dem och hon gick på heroin och var helt borta och han satt och led i tystnad och tog ut ångesten i en låttext. När jag hör textraden ”Tender is the ghost. The ghost I love the most. Hiding from the sun. Waiting for the night to come” får jag lite ont i magen.

Det som fick mig att tappa hakan efter att ha läst den här artikeln där den norska debattören Hanne Nabintu Erland uttalar sig om jämställdhet var inte uttalanden som det här:

– Jag förstår att norska män vill ha ryska och thailändska kvinnor. De gillar åtmistone sex och är bra på att laga mat.

Inte heller det här:

– Ibland måste kvinnor hålla sig lugna och göra som mannen säger.

Det var alla de kommentarer som vanligt folk skriver under artikeln. Nästan alla höll med denna vanföreställda debattör. Är det inte härligt så säg när svensken får uttala sig anonymt? Och helt plötsligt känns det inte så konstigt att jämställdheten inte kommit längre.

1997 släpptes boken Bridget Jones Dagbok. Det blev startskottet för böcker, tv-serier och filmer som tog på sig att definiera hur tjejer ska vara. En tjej ska göra sig av med extrakilona. En tjej ska bara för att hon är just en tjej automatiskt vara shoppingtokig. En tjej ska lägga pengar på ansiktsbehandlingar, manikyr, pedikyr och dyra krämer för att ”skämma bort sig”. Och se snygg ut givetvis. En tjejs mål är att hitta en framgångsrik, jättesnygg kille som självklart är förmögen. Men är tjejen singel så kommer tjejtidningar att ”hjälpa” dig med de bästa tipsen för att hitta en man. Men det är såklart okej att vara singel. Åtminstone så länge du hittar den där framgångsrika, förmögna snyggingen i sista kapitlet.

Jag tror att de flesta tjejer under tonåren och tidig tjugoårsålder känner sig osäkra på hur de ska vara. Antingen börjar man ”gilla mode” – kanske startar en blogg och skriver om sina nyinköpta Gina Tricot-toppar – eller så gör man tvärtom och färgar håret rött eller svart, kallar sig feminist och skiter i att raka benen. Sedan ska dessa två stå som några slags motpoler till varandra. Lite sedvanligt kvinnligt förakt sådär. Precis det där som gör att jämställdheten stannar vid kritik mot andra tjejer istället för att tillsammans kämpa för en gemensam sak.

Det sista jag vill här är att påstå att någon gör fel. Alla är vi produkter av vår tid och emellanåt är det svårt ens för den mest inbitna jämställdhetsträvare att veta hur man ska förhålla sig till all den information man som tjej blir överöst av.

För karikatyren av tjejer som har målats upp av Sex and the City, oräkneliga chic-lit-böcker, Cosmopolitan, Veckorevyn, dokusåpor, chic-flicks och tv-reklamer går ungefär ut på att:

– Man ”unnar sig” choklad ibland. Ben & Jerry tas till i soffan när man känner sig nere.

– Sedan äter man GI, LCHF, viktväktarna – ja vad som helst bara det är viktminskande på något sätt resten av veckans dagar.

-Man ska finna sin Mr Big/Mr Darcy/Drömmannen.

-Det gör man genom att se till att man är snygg, fräsch, luktar gott, epilerar oönskad hårväxt och uppför sig lite virrigt och charmigt (obs! absolut inte smart eller intellektuellt).

-Man måste älska mode och shoppingrundor. Annars har du i princip förlorat all din kvinnlighet.

-Man måste tävla med andra tjejer om en kille. Då får man också använda sig av hur fula metoder som helst då allt är tillåtet ”i krig och kärlek”.

Och nu ser vi hur stora bloggare återskapar exakt det som industrin har sagt åt tjejer att göra och vara. De mest lästa bloggarna fokuserar till stor del på shopping, mode, ”gör ditt eget hemma-spa”, mys med mörk (obs! inte ljus!) choklad och en evig jakt på skönhet med hjälp av sponsrade besök till frisör, ansiktsbehandling, manikyr och till och med botox.

Det är inte de unga tjejbloggarnas fel att de lever efter tjej-klyschan. De försöker så gott de kan att göra de saker som de tror förväntas av dem. Varken mer eller mindre. Men resultatet blir att massor av 13-14-åriga tjejer läser och blir inspirerade. Och snart har vi ännu en generation av klyschor.

Jag menar givetvis inte att man inte får bry sig om sitt utseende eller sina kläder. Det gör nog de flesta inklusive jag själv. Men när ens enda intresse är just skönhet och jakten på densamma så kan jag tycka att det är lite sorgligt. För hur mycket man än kämpar så blir man aldrig helt nöjd. Det leder obarmhärtigt nog till någon form av misslyckandekänsla och sedan tar den där jakten aldrig slut.

Om utseende skulle underordnas andra intressen är det möjligt att självkänslan flyttas till andra områden. Kanske är man duktig på att måla. Eller sy. Eller skriva. Eller föra logiska resonemang. Eller organisera och strukturera. Om man satsar på något man gillar och är lite bra på så kanske man kan utvecklas inom det området och skapa sig en egen identitet. En identitet som inte definieras utifrån snyggt nagellack eller de senaste Balmain-kopiorna.

För faktum kvarstår. En tjej som halvsvälter för att uppnå vansinniga kroppsideal, knappt kan sova på natten på grund av oro över hur pengarna ska räcka till alla de där ”måste-ha-plaggen” och lägger osunda mängder energi på att tolka en potentiell Mr Big’s senaste sms kommer aldrig orka engagera sig i frågor som berör jämställdhet. Det är ett praktiskt sätt av industrin att hålla massorna i schack. Ungefär som George Orwells 1984 fast med modebloggare som Storebror.

Jag satte i mig ungefär en hel ananas till kvällens film. Efter ett tag fick jag en svullen tunga och det började svida och klia i hela munnen. Så kan jag även känna när jag har ätit kiwi. Nu har jag googlat upp det och tydligen är det vanligt att man som björkallergiker (vilket jag med största sannolikhet är med tanke på hur jag har mått under björkpollenveckorna) också är känslig när det gäller vissa födoämnen – korsallergier kallas det. Ananas är en av dem. Biogena aminer ligger bakom tungklådan. Bara så ni vet. (Men satan vad gott det är med färsk ananas!)