Här kommer några exempel på saker och företeelser som jag tycker extra mycket om.
Le Marais i Paris, Macarons i alla färger, The Cure, Rokokodrottningar med tillhörande bakverk, Alfons Mucha-planscher, Art Noveau-metro-nedgångar och vampyrer.
Jag läser lite om Neandertalare och märker att min hjärna ställer följande fråga: om neandertalare skulle ha levt nu och en människa valde att bli ihop med en – skulle denna relation i så fall benämnas som tidelag?
Igår kväll stod jag och Niklas i videobutiken på Götgatan (ja, nu har jag verkligen börjat hänga där sedan jag lämnade kriminaliteten bakom mig, blev en fullvärdig medborgare och dessutom uppskattar alla form av nittiotalsnostalgi). Först tänkte vi hyra film och byggde den potentiella filmen på följande parametrar:
-konspiration
-dystopi
-övernaturliga förmågor
-minst ett par stora städer i världen faller/sprängs/drunkar etc
Vi stod och höll i filmen Push ganska länge tills vi råkade hitta tv-serie-hyllan som låg lite gömd vid alla barnfilmer. Där fanns verkligen alla tv-serier man kan tänka sig och som icke-medlem i videobutiken kostade en säsong ungefär 50 kronor för en vecka. Där och då insåg jag ju att det skulle bli min undergång. Tänk er kombinationen av uppdämt tv-seriebehov sedan den 1 april i kombination med löjligt enkel tillgång (för det är ju inte på något sätt lika kul att streama serier från datorn).
Vi hyrde i alla fall de två första säsongerna av The 4400. Jag har aldrig sett den serien förut trots att jag alltid har varit lite attraherad av den. Första säsongen är bara fem avsnitt men är uppbyggd lite som en miniserie, avsnitten är längre. Förutom ett par lite taffliga skådespelarinsatser är the 4400 urbra. Den innehåller allt det där jag gillar med sci-fi. Lyssna på detta:
Under hela 1900-talet har människor förts bort på ett oförklarligt sätt: en liten flicka på 40-talet, en svart man från 1951, en fru och mamma till en sexmånadersbebis 1993, en 17-årig pojke (vars kusin som var med hamnade i koma) tre år tidigare.
En dag kommer ett ljusklot till jorden – i Seattleområdet (hela världen tror att det är en komet som går väldigt nära jorden) och lämnar av 4400 människor vid en sjö. Det är alla de som har försvunnit. För dessa människor känns det som att det var igår de fördes bort och de har inga minnen av vad som hänt sedan dess. Istället har ju deras familjer hunnit dö, hunnit gifta om sig, eller bara bli väldigt, väldigt gamla under tiden.
Efter ett tag märker de 4400 också att de var och en har en typ av egenskap som de inte hade innan de blev bortförda.
Nu ska jag sätta igång säsong två och är hemskt glad att jag har säsong tre och fyra framför mig också.
Egentligen skulle vi dra ner till Trädgården men när det började regna gick vi upp i lägenheten och fortsatte med efterrätt, strawberry daiquiris och ungefär hela nittiotalets grunge-repertoar. Vid ett trillade några vänner och syskon förbi från Trädgården för att säga hej. Vi andra fyra fortsatte fram till klockan var fyra som att inte fanns någon morgondag. Men det gjorde det. (Och därför har jag inte varit så datasugen. Eller sugen på något faktiskt). Men allt som allt: en hemskt trevlig kväll.
Bästa Popjunkien.
Mats, Katti, Niklas och Mia som ej fastnade på bild är också här. Känns som vi är på urban exploration ungefär.
Jag drog ner till nya Trädgården under Skanstullsbron. Orkade inte sminka mig så jag kör solglasögon.
Jag blir så trött på hur lätt man avtrubbas av nyheter. När svininfluensan dök upp för några månader sedan så tänkte jag först att det var lika hotfullt som det där sars-snacket som gick för några år sedan – jobbigt för några i Hongkong men en axelryckning för oss i den trygga nord. Sedan började experter göra worst case scenario-uttalande i Sveriges tidningar där de räknade med en hiskelig spridning av svininfluensa i Sverige och minst 5000 döda. Då började jag tårögd räkna statistik på hur många av mina Facebookvänner som skulle gå hädan.
Sedan rapporterade tidningarna allt mindre om svininfluensan. Några fall i Mexiko verkade inte rubba den trygga svenska folksjälen. När han som spelar Ron Weasly i Harry Potter-böckerna åkte på svininfluensan skrev Perez Hilton ett glatt krya-på-dig-inlägg på sin blogg med ett foto av killen med påritad grisnäsa. Popkillen Jens Lekmans svininfluensa följdes av att man beklagade att stackarn var tvungen att sitta inomhus, isolerad, under sommarens varmaste dagar. Men ingen panik utbröt direkt. Jag menar, Michael Jackson dog så han fick ju såklart rubrikerna.
Men nu börjar jag fundra på hur allvarligt det här hotet egentligen är. En svensk är ju tydligen smittad och illa däran. Hur lång tid tar det innan vi börjar köpa konserver och gömma oss i källaren? Eller en I am Legend– stämning infinner sig i varje svensk stad? Eller kan vi lugna ner oss och se det som något udda att bli smittad och något ännu mer udda att råka dö på kuppen?
Jag förstår helt enkelt inte hur rädd jag ska vara. Är nämligen inte alls rädd just nu (men vi vet ju från amerikanska katastroffilmer att regeringen ALLTID för medborgarna bakom ljuset när det föreligger ett hot om utplåning av mänskligheten).
Läser just nu de allra sista fyrtio sidorna i Harry Potter-serien och tar en andningspaus. Antar att jag ser lite chockad ut – kanske blekare och med munnet format som ett O.
Niklas: Vad är det som händer?
Jag: Alltså, allt som har hänt hittills har liksom vänts upp och ner. Det man trodde man visste var inte sant.
Niklas: Men berätta då!
Jag: Nej, du får läsa böckerna själv – jag vägrar ge bort den här typen av spoilers.
Niklas: Framkom det att Harry Potter EGENTLIGEN heter Larry Potter?
Jag: Men!
Nu har jag just kommit hem från Harry Potter and the Half Blood Prince. Jag tyckte det var den bästa filmatiseringen av böckerna hittills. Öppningsscenen var överraskande mäktig och satte genast den där ångestladdade svarta tonen man som vuxen Harry Potter-älskare gillar. Jag gillar också att J.K Rowling inte lägger sig i filmerna utan ber regissören att göra en film som hon skulle tycka vara kul att se. Det gör att filmteamet får kreativ frihet att utifrån böckerna skapa en film. För en bok och en film är ju inte samma sak. Och en film som ordagrant härmar en bok blir ofta lite platt. I en film bör man ju gärna utnyttja de visuella effekterna om nu boken råkar innehålla förutsättningar för det. Och Harry Potter-världen är ju hemskt tacksam att leka med just visuellt.
Det finns en sekvens i filmen som aldrig har hänt i boken. Men istället för som i boken lite subtilt förklara något genom otaliga exempel så har filmteamet valt att slå på stortrumman en gång och då göra det ordentligt. Men i slutändan är det exakt samma budskap som går fram.
Något som filmen nästan lyckades bättre med jämfört med boken var humorn. De roliga bitarna i boken har slipats till kvicka och emellanåt riktigt välspelade dialoger och hela filmen har kryddats med lite extrahumor vilket känns ganska bra då de andra delarna är svartare än natten.
Fortfarande tycker jag att filmerna känns som en ganska detaljerad trailer av böckerna. För det finns ju inte en chans att få fram alla nyanser, alla dråpliga sidohistorier eller fördjupa karaktärerna på ett par timmar när man har en gåta att lösa också. Men för mig fungerar filmerna som härlig underhållning. Och förvånande träffsäkra när det gäller karaktärernas utseenden, miljöer och rekvisita.
Här hade en annan tänkt att blogga flitigt kring lunch. Jag skulle ändå sitta hemma då en elektriker hade bokat in sig för lite knep och knåp med elen. Det jag inte tänkte på var att datorer går på el och han stängde av den. Efter två timmar av lättjefyllt Harry Potter-läsande i soffan kom jag på att jag hade kunnat ta en av laptop:arna och blogga på batteritiden. Men just då slog han på strömmen och här är jag igen: framför den elkrävande stationära datorn i min lilla garderob.