Den här helgen har slutligen och sammanfattningsvis gått i lugnets tecken. Välbehövligt på alla sätt. I fredags blev det rödvin och oxfilémiddag med min kille. En sumpig bakpotatis förstörde fulländning men vi var nöjda ändå. Igår kom min syrra Anna över på eftermiddagen och åt kladdkaka och babblade bort några timmar. På kvällen kollade jag: 10 orsaker att hata dig, Melodifestivalen, District 9 och halva Sherlock Holmes. Bara Heath Ledger var intressant nog att fånga min uppmärksamhet (kanske för att jag kan varenda replik från just den filmen).

Idag har jag brunchat på Malmen med Cissi Wallin. Vi åt konstant i c:a tre, fyra timmar. Helt sjukt. Sedan halkade vi runt på Södermalms isiga trottoarer för att landa på Ringens köpcentrum.

Nu peppar jag bara för dubbelavsnittet av 24 som börjar klockan 20. Har haft ett peppsamtal om ett stort reportage som ska göras under våren med Johanna så nu känner jag mig på rätt köl igen.

Peter Jöback blir bara snyggare och snyggare för varje år som går. I Melodifestivalen idag gick han vidare till Globen – något av en revansch. 1990 tävlade en 18-årig Peter Jöback i Melodifestivalen med låten ”En sensation”. Då kom han näst sist, strax före Loa Falkmans kultkalkon ”Symfonin”. Peter Jöbacks styling 1990 beskrevs tydligen som ”en Elvis i Kurt Olsson-frilla med juckande höfter”. Ikväll var han mer orkesterklädd i jeanstajts men minst lika snygg som för tjugo år sedan. För en utflykt i det modelimbo som pågick mellan 1989-1992 så kan man ta sig en titt på Peter Jöback från förr här:

Idag köpte jag en onödig grej kan tyckas – nämligen Glenn Strömbergs pizzabas. Jag hatar att baka så även om jag kan göra härlig pizzadeg (lärde mig the hard way av en napolitansk utbytesstudent i början av 00-talet) så är jag tacksam om jag slipper stoppa fingrarna i mjölkladd.

Jag är verkligen besatt av alla produkter som förkortar arbetstiden. Hej då Slow Food – du känns så 2006. Tänkte senast igår på hur mycket jag älskar flytande matfett på flaska. Typ Milda Culinesse och Arlas smör- och oljeblandning. Hur gjorde man förr liksom? Slabbade med någon stekspade? E-nummer är det bästa som finns ju!

Andra saker jag är kär i:

– Pannkakssmet på flaska där man blandar i lite vatten och skakar.

– Färdig fryst kladdkaka.

– Blandade frysta grönsaker, så man slipper stå och hacka och skära femton olika färska.

Min gräns går någonstans vid fryst hackad lök. Jag har faktiskt kommit på mig själv att fingra på en sådan påse i frysdisken ett par gånger men sedan tagit mitt förnuft till fånga och lagt tillbaka den. Men det lär inte dröja länge förrän jag ”inte klarar mig utan” det heller.

Två låtar på min min jobb-playlist som jag har lyssnat sönder idag (listan heter för övrigt ”If I can’t be a star I won’t get out of bed” mest för att peppa mig själv):

Givetvis måste jag avsluta med låten vars text har inspirerat namnet på playlisten: Waking Up med Elastica. Mitt mål när jag var 17 år gammal: att se ut och VARA Justine Frischmann som sjunger i bandet (hon var med och grundade Suede när hon var ihop med Brett Anderson och blev sedan ihop med Damon Albarn i Blur och frontade sitt eget band och var snyggast, coolast och tuffast i hela nittiotalets indie-universum. Älskar henne fortfarande och youtub:ar för jämnan ”Dreamspaces” – ett brittiskt konstprogram som hon var programledare för typ 2003 plus hennes bröllopsbilder).

Fråga jag ställer till mig själv: varför har jag startat en hårblogg? Det är ju helt sjukt.

På tal om hår (jag kan uppenbarligen inte låta bli) så får jag en guldig påskkycklingsfärg på mitt hår för att jag aldrig orkar använda silvershampo. Vet ni vad jag gör då? Jo, jag tar en grabbnäve torrshampo som ser ut som talkpuder och duttar det i hela håret så det färgas lite vitt istället för att gnugga in det i hårbotten som man borde. Då får man en lätt och ledig Marie Antoinette-känsla på frillan hela dagen. Plus lite mjälliknande avfall på axlarna, men det kan man borsta bort ganska så lätt.

Nu ska jag komma på andra ämnen än hår för framtida blogginlägg.

Den här dagens frisyr blev en flätvariant på mormon-frisyren från igår. Imorse hade jag en tanke på att jobba upp en Alexander Wang-fläta men jag fick panik på allt hår i ansiktet och på tre sekunder var jag tillbaka i frikyrkan. Vad är det för fel på mig? För varje dag som går påminner jag mer och mer om någon som precis blivit frälst och börjat gilla fromma frisyrer och småblommiga sommarklänningar. Och fotriktiga lågskor och noll smink givetvis. Igår tänkte jag ett tag på att stubba mig bara för att bryta den onda cirkeln.

Grej jag tycker är oerhört rolig i webbtidningssammanhang: människor som tror att det är kändisen som artikeln handlar om som har skrivit densamma. I artikelkommentarerna hittar man i princip utan undantag människor som ”talar till” kändisen som spelar huvudrollen i nyheten. ”Darin, du är värkligen en härlig kile! Stå på dig!!!” eller ”Ett tipps till dig Paris Hilton – ät opp dig!”.

Som att artiklar skrivna på nätet automatiskt är en blogg skriven av personen det handlar om. Inte att det är en journalist som skriver om den kända personen i en tidning som finns på nätet.

Dagens frisyr: inspirerad av fundamentalistiska mormonen Nicki Grant (Chloe Sevigny) i en av världens bästa tv-serier Big Love. 

Har för övrigt blivit tokig i Robyns nya låt ”No Hassle” trots att baktakt aldrig någonsin har tilltalat mig på ett enda plan förut. Kanske ingen ny ”Be Mine!” men riktigt bra ändå. Spännande med ett samarbete gigantproducenten Diplo i vilket fall. Nu ska jag lyssna på den för tionde gången sedan jag kom hem idag.

Lyssna på den här!

Det är ju inte direkt varmt här ute på vägarna där jag är ute och slirar. Skönt att lämna katastrofstockholm där ingen kollektivtrafik funkar i alla fall.