Om ni ska läsa en bok i vår så är det ”Presidentens hustru” av Curtis Sittenfeld. Jag har kommit kanske 300 sidor in i boken men kan inte lägga den i från mig. Jag läser den när jag står, går, sitter, ligger, åker buss, tunnelbana, ja ni förstår. 

Den bygger löst på före detta First Lady Laura Bushs liv. Jag får lite liknande vibbar som med Joyce Carol Oates ”Blonde” – de saker som har hänt på riktigt finns med och resten är rent fabulerande. Boken tar avstamp i barndomen och sedan får man följa Alice Lindgren (a.k.a Laura Bush) när hon går i skolan och så småningom träffar Charlie Blackwell (George Bush). 

Den stora behållningen är alla dessa detaljer, sidospår som man inte tror ska vara så intressanta men som Sittenfeld lyckas göra fascinerande. Så komplext, så välskrivet, så fantastiskt!

Det konstigaste av allt: man tycker jättebra om Charlie Blackwell (George Bush). Han är charmerande och härlig liksom.

I dag är jag en människoälskare. Först gjorde jag och Johanna en intervju på Scandic hotell Malmen och behövde låna ett hotellrum för en plåtning. Jag hade pratat med hotellchefen för det var ett mycket speciellt rum som behövdes. När vi kom dit hade de spärrat just det hotellrummet för oss – alltså valt att inte hyra ut det till någon bara för att vi behövde fota där. Så oerhört snällt och så serviceminded. Sedan var intervjupersonen också fantastisk. 

Nu i kväll skulle en ny plåtning ske och då behövde jag komma åt en lokal i Gamla stan där det en gång på sextiotalet låg en superhipp popklubb. Då fixar de som driver lokalen i dag att vi får komma in vid halv sju trots att de hade slutat jobba för dagen. 

Människor är så vänliga och hjälpsamma egentligen. Det är sånt man måste komma i håg när man står i tunnelbanan i rusningstrafik och alla knuffas och trängs. 

Väntar på att få beställa en Carbonara att ta hem till middag. Det har hittills tagit hundra år och det är fortfarande två personer framför. Men vad gör man inte för att slippa laga middag (och undvika en Big Mac för andra dagen i rad)?

Våren har kommit till Gamla stan. Kastanjerna har börjat slå ut och det är jättevarmt ute trots att det just började regna. Två paranta damer delade just en flaska bubbel på en parkbänk och gjorde upp sommarplaner. Jag tjuvlyssnade och sedan gick jag ner till 60-talets hippaste klubb Bobbadilla för lite plåtning. 

Just nu känner jag mig lite krum i ryggen eftersom jag har suttit i soffan (hej ergonomi!) och skrivit sammanlagt 18 200 tecken i dag. Jag har dessutom ringt i runda slängar fem intervjusamtal, transkriberat en dryg timmes intervju och mailat lite mer. Nu funderar jag på att lämna huset och gå till Ica och panta. Kanske köper jag mig en Big mac för jag orkar inte med avancerade saker som matlagning i kväll. Får se om jag unnar mig lite tv-serier också. Senaste Lost-avsnittet? The Wire?

Jo just det, jag har fått så mycket pollenallergi så jag inte kunde öppna ögonen i morse. Helt svullna och tårarna har runnit hela dagen trots allergimedicin.

Ska börja blogga roligare i framtiden. Jag lovar.

Den här bilden kollar jag på några gånger i veckan. Framför allt när livet känns stressigt. Den här norska minihästen är det sötaste djur jag någonsin sett. Har ni sett mindre hovar? Eller gulligare leende? Eller lurvigare mage? Åh, vad jag älskar den.

I går tog jag tag i mitt liv och började träna. Senast jag gjorde det var, hm låt mig tänka, i maj! I alla fall, jag hoppade i mina löparpants som jag köpte i september (och fick klippa av lappen på i går) och sprang kanske 4 kilometer i ganska rask takt. Sedan gjorde jag sjuttio sit ups, femton armhävningar och ett gäng ryggövningar. 

I dag kan jag inte röra mig utan att börja gråta. Och så gick jag på tre interpellationsdebatter i Rikdagen. 

Man kan ha bättre dagar.

Sånt här tycker jag är kul – folk från andra länder som ska försöka sammanfatta Sverige och svenska traditioner. Den här gången är det älsklingen Jamie Oliver som har varit i Stockholm och är hänförd av den svenska maten. Lyssna för sjutton!

I går lagade jag den här maten: köttbullar speziale med gräddig tomatsås och bucatinipasta. Det blev extremt gott och om ni vill laga det själva gör man så här:

Till c:a 2 personer (med extraportioner)

Ta drygt 200 gram blandfärs (då blir det saftigare än med vanlig nötfärs) och blanda det med ett ägg i en bunke. Tillsätt en liten riven vitlöksklyfta, lite citronskalsrasp, c:a en matsked ströbröd som har svällt i rödvin, massor av hackad färsk basilika, oregano och timjan och så salt och peppar förstås. Rulla köttbullar och skölj händerna med kallt vatten mellan varje bulle så formas det lättare. Stek köttbullarna i olja på ganska hög värme så de får fin färg. Lägg på en tallrik. 

Fräs finhackad lök och vitlök i olja – de ska inte få färg, bara bli lite mjuka. Häll på en halv deciliter vitt vin, en buljongtärning med basilika och timjansmak och låt koka upp. Häll på en tetra av Muttis krossade tomater (jag tog med örtsmak), lite tomatpuré och låt koka upp. Häll sedan på en deciliter grädde (jag tog vispgrädde fast det var inte med flit), en tesked socker, lite salt och peppar efter behag. Låt koka några minuter på låg värme. Lägg sedan i köttbullarna och sjud fem minuter. Innan servering slänger du i massor av färska örtkryddor. 

Koka sedan bucatini-pasta (som spagetti med hål i) eller linguini eller spagetti. Servera köttbullarna med såsen och toppa med en riktigt fin parmesanost. 

Tips!

Gör köttbullarna på kyckling eller kalkonfärs om du inte gillar rött kött.

Här är en fantastisk födelsedagspresent som jag fick av min killes föräldrar: Ole Henriksens ”Nurture Me” – en ansiktskräm för folk med katastrofalt känslig hy och rosacea (vilket jag har till och från). Jag älskar Ole Henriksens produkter och har alla mina ansiktsprodukter från just det märket men just den här för extraextremkänslig hy har jag inte provat förrän nu.

Lägg också märke till vår popkultursnördiga Star Wars-konst på väggen bakom. Man bara: kitsch eller sorgligt?