Gissa vad man gör när man lite oväntat fick en sovmorgon till klockan 13 i morgon (ska Rockbjörnen-jobba) och ens kille sitter på sitt nya kontor och planerar att jobba till typ klockan 22?

Korkar upp skumpan, hoppar i klackarna och drar till häftigt ställe?

Nej.

Man köper tre gosenbullar på Ica och hyr samtidigt två fruktansvärt pinsamma romantiska komedier. En med Robert Pattinson som icke-vampyr. En sådan film som ens kille himlar med ögonen åt och inte ens svarar när man föreslår att man ska se den tillsammans.

Den här dagens soundtrack har bestått av två fantastiska klipp. Det första är den amerikanska Emmy-galans inledning. Jimmy Fallon, gårkvällens host, gör Bruce Springsteens ”Born to run” tillsammans med Glee-gänget och fantastiska Tina Fey och det enda man tänker är att vi i Sverige är typ Sovjet när det gäller snygg underhållning. Åh, vad jag älskar Glee, vad jag älskar ”Born to run” och vad jag älskar att de kör en sådan här grej alls.

Det andra klippet är trailern till ”Cornelis” – Amir Chamdins film om Cornelis Vreeswijk. Hank von Helvete, som spelar Cornelis är ju egentligen lika spännande som Cornelis själv med nervösa sammanbrott och missbruk och musikkarriär och så vidare. Egentligen har jag aldrig varit något Cornelis-fan. Jag tillhörde aldrig de där tonåringarna som gick runt i raggsockor, drack te och lyssnade på vänstervridna visor. Jag slängde hellre på mig något svart och silvrigt och lurade in mig på indieklubbar. Men jag kände raggsocks- och visfolket. Anyway, jag blir i alla fall väldigt sugen på att se filmen. (Det kan bero på att jag gjorde en faktaruta på Cornelis liv förra veckan och var tvungen att gå igenom hela wikipedia och resten av nätet för att kartlägga allt han gjorde).

Tyvärr verkar trailern inte ligga på youtube ännu men klicka här så kan även du se trailern.

Nu har jag beställt en ny laddning böcker. Vad tror man om de här? Jag är jätterädd att bli besviken på ”Toffs bok”. Jag älskar ju dystopiska undergångshistorier och den här utspelar sig i Sverige 200 år fram i tiden och allt är kaos och fattigdom och hemskt. Det låter helt fantastiskt men det kan ju lika gärna vara ett magplask.

Sedan är det verkligen dags att ta tag i Hans Koppel. Är lite ledsen att mannen bakom Hans Koppel steg fram i onsdags. Det hade varit roligare att läsa och sedan spekulera lite.

Jag kollar på ”The Runaways” just nu. Älskar rockstjärnefilmer, de kämpar och håller på och sedan slår de igenom och så börjar de knarka och så är allt väldigt dekadent och så brukar det sluta i att det livet är ohållbart i längden och så vidare.

Men det jag älskar allra mest i den här filmen är Dakota Fanning. Åh, hon är min favoritbarnstjärna. Just nu vill jag inget hellre än att klippa mig i exakt den frisyren som hon har i filmen. Cherie Currie-frisyren. Är bara rädd att jag samtidigt måste byta klädstil för att den inte ska se helt sjuk ut på mig.

Haha, jag hatar mitt hår så mycket så jag på riktigt är sugen på något ”lättskött” à la hockeyfrisyr.

I dag känner jag mig lite överkörd. Kvällspasset är inte rutin ännu och långa nätter sätter spår i en icke-21-årings kropp (och allra mest: ansikte). Men klaga ska jag inte. Man kunde ju ha jobbat natt och packat exempelvis grillkorv på någon fabrik i stället för att avslöja Lena Ph:s stundande bröllop och Persbrandts ”nya liv” på tidingsfabriken.

Men trots allt. Tre timmar i vaket tillstånd på hemmaplan per dygn gör att hela ens liv blir jobb. Jag träffade exempelvis min kille för första gången sedan i söndags nu på eftermiddagen Under veckan har jag bara sett honom sova.

I det skick jag befinner mig i just nu kommer kvällen landa i linguini med gröna musslor och scampi samt tvättid. Min kille drog till indie-allsången på Debaser och mina kompisar är på Popaganda. Haffade för övrigt min bästa Malmökompis Madeleine nere på min gata precis innan hon begav sig ner till festivalen igen.

Om jag orkar smiter jag ner till Eriksdalsbadet och tjuvlyssnar på Belle & Sebastian senare. Hoppas de spelar den här älsklingslåten som jag lyssnade ihjäl 1997:

På kvällspasset firar jag med Pete Doherty-hatt då denna veckan även kallas The Libertines-återföreningsveckan. Grej man önskar att man skulle göra i helgen (i stället för att tömma ett vindsförråd och tvångsslänga allt man äger): Gå på Reading- eller Leeds-festivalen och lyssna på ”Up the bracket” exempelvis.

Den stora lyckan: att få se Carl Barât och Pete Doherty i samma rum, ja till och med kramas efter sex års hat.

Den stora besvikelsen: att Pete Doherty fortfarande inte har gått till tandläkaren och fått en välbehövlig tandblekning.

Mitt nya skambeteende: En besatthet av boken ”Överenskommelser” av Simona Ahrnstedt. Jag köpte Cosmopolitan på grund av research inför en intervju (kan inte nog poängtera att jag normalt inte köper magasin för 18-åriga tjejtjejer; ”Så här tänker killen när han egentligen säger det här”) och i just det numret fanns första delen i ”sommarföljetongen” vilket var långläsning av ”Överenskommelser”.

Nu har jag precis läst klart och MÅSTE köpa nya Cosmopolitan för att få reda på hur det går med 1800-talsromantiken. Eller, jag kan ju köpa boken direkt men jag vet helt enkelt inte vad som är skämmigast. Det är som en dålig, smaklös men ändå bladvändanden Jane Austin i 1800-talets Stockholm.

UPDATE: I natt när jag kom med taxin från jobbet bad jag chauffören stanna utanför 7-eleven i stället för utanför porten så jag kunde köpa Cosmopolitan. Gud, alltså.

När man jobbar kvällsskiftet är man ganska ensam i nöjesdelen på Aftonbladet. Normalt sett är det fullt med folk och telefoner som ringer, folk som peppar och en allmänt hög ljudvolym. Nu är vi bara några tysta kvar och kontrasten blir gigantisk. Själv skriver jag om musik, lyssnar på Noice och äter Dumle för att hålla blodsockret riktigt högt. 

Dagens bästa: att råka springa in i ursnygga, ascoola Robyn här i korridoren strax innan hon gick på scen och körde en väldigt fin spelning på Live-löpet. 

Dagens undran: hängde sig hångelfunktionen på Live-löpet sig lite under Robyn-spelningen? Om inte så var det en hångelfest av gigantiska mått på den här nöjesredaktionen. Lite som en virtuell skämmig personalfest.

Lyssnar på ”hård” musik. Eller i alla fall ”ungdomsmusik”.

Är den över nu? Sommaren alltså?

Mest troligt blir det inga fler soldagar på stranden. Inga långa, ljusa vinnätter på Söder. Ingen kulmen av beach bum-solbränna och flipflops att se fram emot.

Åh.

Samma sak varje år men konstig nog har jag inte lärt mig hur man dealar med det.

I stället för att lista alla saker jag önskar att jag hade hunnit med den här sommaren så ska jag lista saker jag är glad att jag slipper ett tag.

• Folk som envisas med att stämma träff i parker. Jag är ingen människa som sitter på rakt ner på gräset och ”slappar”. Stolen uppfanns för att man skulle använda den. (Likaså sängen – det är därför jag aldrig skulle få för mig att tälta). Vin och mat avnjuts bäst på på stol med tillhörande bord. Inte på smutsig mark där hundar och barn leker. Tack så mycket.
• Rosévinshets. Den senaste månaden har jag haft handväskan full av Pepcid. Nu är det dags för… ja… vad dricker jag egentligen under de kallare månaderna? Jo, just det – rosé. Men i alla fall. Nu är det inga problem att hålla den kall.
• Konstig och ful klädstil. Sommarkläder gör sig bäst på semester när man kan se ut lite hur som helst. Hösten har årets enda snygga kläder. Pastellhatare som jag är ser jag fram emot grova kängor, rutiga långa skjortor, mjuka stickade klänningar, sjalar, en hatt?
• Tunnelbanesvettlukt hos medpassagerare.

Sedan kom jag inte på något mer. Det är ju trots allt tusen miljarder saker som jag kommer att sakna ända fram till slutet av maj 2011.

”Va? Menar du att det här är min sista flaska skumpa i prunkande trädgård för det här året?”

I lördags var det den årliga ”Partinando”-byfesten i vår spanska by. Det här året var det 10-årsjubileum och festligheterna hade flyttat från baren vid havet till fotbollsstadion högst upp i byn. Bylaget hade dessutom hyrt in bandet Los Pecos som i slutet av 70-talet och början av 80-talet var ett av Spanien största band. År 2010 gjorde de, precis som många andra, en återföreningstunrné genom den iberiska halvön.

När vi fyra svenskor kom dit hade Los Pecos just börjat spela. En liten tant i finklänning sålde inträdesbiljetter genom en pytteliten lucka. Fotbollsstadion doftade av festparfymerade människor i alla åldrar. T-shirts för den ideella personalen hade tryckts upp och en provisorisk bar var uppbyggd längs en långsida. Alla hjälptes åt. Jag såg en nioåring som bar förstärkare med sin pappa samtidigt som en man i 70-årsåldern blandade starka spanska drinkar snabbare än den 19-åriga tjejen bredvid.

När introtonerna av Los Pecos jättehit ”Guitarra” från 1979 satte i gång sprang vi fram i publikhavet. Tanterna gungade med armarna i luften. Alla sjöng med. Vår kompis som även är den stora stjärnan i lokaltv-kanalen hade parkerat skåbilen vid sidan av scenen och arbetade frenetiskt. Festens enda presspass satt runt hans hals.

När konserten var slut blev det disco i andra delen av fotbollsstadion. Hela byn dansade och jag träffade på ett ungefär alla jag någonsin känt där.

Jag gick hem någon gång vid sex-tiden. På promenaden genom byn kände jag doften av nybakade croissanter från brödcentralen, stället där alla byns bagerier får sina bröd ifrån. Någon timme senare var det mina systrar som köpte nattmat där på väg hem till sängen.