Jag kollar på ”The Runaways” just nu. Älskar rockstjärnefilmer, de kämpar och håller på och sedan slår de igenom och så börjar de knarka och så är allt väldigt dekadent och så brukar det sluta i att det livet är ohållbart i längden och så vidare.

Men det jag älskar allra mest i den här filmen är Dakota Fanning. Åh, hon är min favoritbarnstjärna. Just nu vill jag inget hellre än att klippa mig i exakt den frisyren som hon har i filmen. Cherie Currie-frisyren. Är bara rädd att jag samtidigt måste byta klädstil för att den inte ska se helt sjuk ut på mig.

Haha, jag hatar mitt hår så mycket så jag på riktigt är sugen på något ”lättskött” à la hockeyfrisyr.

I dag känner jag mig lite överkörd. Kvällspasset är inte rutin ännu och långa nätter sätter spår i en icke-21-årings kropp (och allra mest: ansikte). Men klaga ska jag inte. Man kunde ju ha jobbat natt och packat exempelvis grillkorv på någon fabrik i stället för att avslöja Lena Ph:s stundande bröllop och Persbrandts ”nya liv” på tidingsfabriken.

Men trots allt. Tre timmar i vaket tillstånd på hemmaplan per dygn gör att hela ens liv blir jobb. Jag träffade exempelvis min kille för första gången sedan i söndags nu på eftermiddagen Under veckan har jag bara sett honom sova.

I det skick jag befinner mig i just nu kommer kvällen landa i linguini med gröna musslor och scampi samt tvättid. Min kille drog till indie-allsången på Debaser och mina kompisar är på Popaganda. Haffade för övrigt min bästa Malmökompis Madeleine nere på min gata precis innan hon begav sig ner till festivalen igen.

Om jag orkar smiter jag ner till Eriksdalsbadet och tjuvlyssnar på Belle & Sebastian senare. Hoppas de spelar den här älsklingslåten som jag lyssnade ihjäl 1997:

På kvällspasset firar jag med Pete Doherty-hatt då denna veckan även kallas The Libertines-återföreningsveckan. Grej man önskar att man skulle göra i helgen (i stället för att tömma ett vindsförråd och tvångsslänga allt man äger): Gå på Reading- eller Leeds-festivalen och lyssna på ”Up the bracket” exempelvis.

Den stora lyckan: att få se Carl Barât och Pete Doherty i samma rum, ja till och med kramas efter sex års hat.

Den stora besvikelsen: att Pete Doherty fortfarande inte har gått till tandläkaren och fått en välbehövlig tandblekning.

Mitt nya skambeteende: En besatthet av boken ”Överenskommelser” av Simona Ahrnstedt. Jag köpte Cosmopolitan på grund av research inför en intervju (kan inte nog poängtera att jag normalt inte köper magasin för 18-åriga tjejtjejer; ”Så här tänker killen när han egentligen säger det här”) och i just det numret fanns första delen i ”sommarföljetongen” vilket var långläsning av ”Överenskommelser”.

Nu har jag precis läst klart och MÅSTE köpa nya Cosmopolitan för att få reda på hur det går med 1800-talsromantiken. Eller, jag kan ju köpa boken direkt men jag vet helt enkelt inte vad som är skämmigast. Det är som en dålig, smaklös men ändå bladvändanden Jane Austin i 1800-talets Stockholm.

UPDATE: I natt när jag kom med taxin från jobbet bad jag chauffören stanna utanför 7-eleven i stället för utanför porten så jag kunde köpa Cosmopolitan. Gud, alltså.

När man jobbar kvällsskiftet är man ganska ensam i nöjesdelen på Aftonbladet. Normalt sett är det fullt med folk och telefoner som ringer, folk som peppar och en allmänt hög ljudvolym. Nu är vi bara några tysta kvar och kontrasten blir gigantisk. Själv skriver jag om musik, lyssnar på Noice och äter Dumle för att hålla blodsockret riktigt högt. 

Dagens bästa: att råka springa in i ursnygga, ascoola Robyn här i korridoren strax innan hon gick på scen och körde en väldigt fin spelning på Live-löpet. 

Dagens undran: hängde sig hångelfunktionen på Live-löpet sig lite under Robyn-spelningen? Om inte så var det en hångelfest av gigantiska mått på den här nöjesredaktionen. Lite som en virtuell skämmig personalfest.

Lyssnar på ”hård” musik. Eller i alla fall ”ungdomsmusik”.

Är den över nu? Sommaren alltså?

Mest troligt blir det inga fler soldagar på stranden. Inga långa, ljusa vinnätter på Söder. Ingen kulmen av beach bum-solbränna och flipflops att se fram emot.

Åh.

Samma sak varje år men konstig nog har jag inte lärt mig hur man dealar med det.

I stället för att lista alla saker jag önskar att jag hade hunnit med den här sommaren så ska jag lista saker jag är glad att jag slipper ett tag.

• Folk som envisas med att stämma träff i parker. Jag är ingen människa som sitter på rakt ner på gräset och ”slappar”. Stolen uppfanns för att man skulle använda den. (Likaså sängen – det är därför jag aldrig skulle få för mig att tälta). Vin och mat avnjuts bäst på på stol med tillhörande bord. Inte på smutsig mark där hundar och barn leker. Tack så mycket.
• Rosévinshets. Den senaste månaden har jag haft handväskan full av Pepcid. Nu är det dags för… ja… vad dricker jag egentligen under de kallare månaderna? Jo, just det – rosé. Men i alla fall. Nu är det inga problem att hålla den kall.
• Konstig och ful klädstil. Sommarkläder gör sig bäst på semester när man kan se ut lite hur som helst. Hösten har årets enda snygga kläder. Pastellhatare som jag är ser jag fram emot grova kängor, rutiga långa skjortor, mjuka stickade klänningar, sjalar, en hatt?
• Tunnelbanesvettlukt hos medpassagerare.

Sedan kom jag inte på något mer. Det är ju trots allt tusen miljarder saker som jag kommer att sakna ända fram till slutet av maj 2011.

”Va? Menar du att det här är min sista flaska skumpa i prunkande trädgård för det här året?”

I lördags var det den årliga ”Partinando”-byfesten i vår spanska by. Det här året var det 10-årsjubileum och festligheterna hade flyttat från baren vid havet till fotbollsstadion högst upp i byn. Bylaget hade dessutom hyrt in bandet Los Pecos som i slutet av 70-talet och början av 80-talet var ett av Spanien största band. År 2010 gjorde de, precis som många andra, en återföreningstunrné genom den iberiska halvön.

När vi fyra svenskor kom dit hade Los Pecos just börjat spela. En liten tant i finklänning sålde inträdesbiljetter genom en pytteliten lucka. Fotbollsstadion doftade av festparfymerade människor i alla åldrar. T-shirts för den ideella personalen hade tryckts upp och en provisorisk bar var uppbyggd längs en långsida. Alla hjälptes åt. Jag såg en nioåring som bar förstärkare med sin pappa samtidigt som en man i 70-årsåldern blandade starka spanska drinkar snabbare än den 19-åriga tjejen bredvid.

När introtonerna av Los Pecos jättehit ”Guitarra” från 1979 satte i gång sprang vi fram i publikhavet. Tanterna gungade med armarna i luften. Alla sjöng med. Vår kompis som även är den stora stjärnan i lokaltv-kanalen hade parkerat skåbilen vid sidan av scenen och arbetade frenetiskt. Festens enda presspass satt runt hans hals.

När konserten var slut blev det disco i andra delen av fotbollsstadion. Hela byn dansade och jag träffade på ett ungefär alla jag någonsin känt där.

Jag gick hem någon gång vid sex-tiden. På promenaden genom byn kände jag doften av nybakade croissanter från brödcentralen, stället där alla byns bagerier får sina bröd ifrån. Någon timme senare var det mina systrar som köpte nattmat där på väg hem till sängen.

Jag befinner mig mitt i minisemestern i Spanien just nu. Sover hos en kompis i natt med alla systrar. Som tur är har han ett trevâningshus sâ alla fâr plats.

I dag maxade jag byns matintag genom att tillsammans med Sanna köpa ungefär 79 calamares à la romana pâ en restaurang. Vi tog med det till stranden och anlände med en staniolhink full med bläckfisk, ett dricksglas med majonäs och 14 citroner. Det var lite overkill

. 

Nu är mina systrar pâ râdhuset och köper biljetter till den gigantiska byfesten som äger rum ikväll pâ fotbollsstadion. Ett band som var superstort för kanske 20-30 âr sedan i Spanien har âterförenats och ska spela. ALLA kommer att vara där. Jag kan tänka mig att det gâr att jämföra med att Style med Christer Sandelin i spetsen skulle göra en spelning i Sveg eller Teckomatorp. Om man vill översätta till svenska, alltsâ. 

I morgon âker vi till Barcelona. Köpte tre gânger sâ dyra tâgbiljetter för att kunna vara kvar i byn 90 minuter extra. Totally worth it.

En annan har redan varit vaken ett tag och sticker snart till Arlanda och Spanien. Hej så länge!

Jag är urvriden och osannolikt trött efter tre väldigt hektiska jobbdagar (och nätter). Det har varit Allsången, Roxette, hårdrocksstjärnejakt, Carola, ja, jag minns knappt vad jag har gjort på sistone.

Men i natt är det dags att bryta upp. Då kastar jag mig til Arlanda och på ett plan till Barcelona. Vid 13-tiden ska jag ha tagit mig till köpcentrat L’Illa på Diagonal för därifrån går bussen till min älskade spanska by. Klockan 15.25 stannar bussen strax utanför vårt hus där hela min familj väntar. Sedan ska jag snabbt byta om till bikini, springa ner till poolen med min brassestol och pressa. Vid sextiden promenerar jag de fyra minuterna till stranden för att säga hej till alla spanska kompisar som brukar samlas vid favorit-xiringuiton efter siestan (helt sjukt att jag efter en bildgoogling hittade EXAKT den rätta xiringuiton. Jag tror till och med jag ser några jag känner på bilden. Älska internet.). Därefter ska jag duscha, dricka vin, äta serranoskinka och slutligen äta middag med familjen. Sedan blir det vin och drinkar på Les Algues och Xicago skulle jag tro.

På fredag firar vi min mamma som fyller 60 med pompa och ståt.

Lördagen blir strand, kanske båt, lite mer strand och sedan en galen utekväll.

Söndag eftermiddag åker jag tillbaka till Barcelona och på kvällen flyger jag hem igen,

Måndag morgon: tillbaka på redaktionen.