En tjatig men alltid lika aktuell företeelse i bloggvärlden är hatkommentarer. Nu är det Carolina Gynning som lägger ner sin blogg efter ihållande påhopp av sjuk karaktär. Ebba von Sydow skrev igår ett syrligt blogginlägg där hon lade upp några exempel på vilken typ av kommentarer hon åker på ungefär varje dag. Det spelar liksom ingen roll vad Ebba än skriver om – någon person med uppenbara tvångsyndrom måste, likt ett tics, berätta att Ebba har för grova ben, för hög panna, för tunn överläpp, är för kort, för lång, för snygg, för ful – ja, allt och lite till.

Jag hade något vag tanke för ett par år sedan att hatkommentarerna borde lägga sig lite när bloggarna inte är någon nyhet längre. För folk har ju alltid en tendens att sky nya saker som pesten men sedan glömma bort hur de resonerade från början och hoppa på tåget så småningom (tänk hur folk resonerade kring mobiltelefoner runt 1996 – ”gå runt och prata på stan, herregud! Det finns inget som är så viktigt så det inte kan vänta tills man kommer hem!”). Men hatkommentarerna ökar i samma takt som bloggarna slår nya besöksrekord.

De två saker som utkristalliserar sig är:

1. Tjejer/kvinnor får allra mest skit och allra oftast från andra tjejer/kvinnor

2. Hur mycket dålig självkänsla genomsyrar egentligen det här landet? (För jag är övertygad om att man har låg självkänsla när man tar sig tid att kommentera elaka saker om andras utseenden)

Då hamnar vi precis där vi har varit i hundra år: tjejer klankar ner på tjejer, kvinnor hjälper inte kvinnor och därför kommer vi aldrig att nå den jämställdhet som efterfrågas. Så länge tjejer tycker att det är viktigare att konkurrera med andra tjejer istället för att ge varandra lite cred så kommer vi inte så långt. Jag blir så oerhört trött.

Inse att alla är olika men att alla har rätt att synas, blogga och lägga upp foton på sig själva UTAN att få höra hur fula eller tjocka de är. Och framför allt: lägg den energin som det tar att formulera, skriva, fylla i kommentarskod och publicera en hatkommentar på att hitta grejer som får dig att känna dig starkare eller må lite bättre.

Att skriva att en tjejbloggare är ful gör ju inte dig snyggare.

Jag tycker att det är lite småroligt att äntligen ha tillgång till ett bra statistikverktyg till den här bloggen. Jag har funderat på att göra lite sökordspoesi då jag emellanåt fnissar lungorna ur mig hur vissa personer har hittat hit. Idag började jag för första gången titta lite på nätverksplatserna och fick helt plötsligt kalla fötter. Nu vet jag att människor dolda bakom dessa nätverk läser min blogg. Inte bara en gång utan regelbundet och ganska länge varje gång:

• Rikspolisstyrelsen
• Domstolsverket
• Ett tiotal väl ansedda advokatbyråer
• Riksdagen

Förstår ni om jag känner mig som en brottsling?

Att blogga är för det mesta roligt. Annars skulle jag ju inte göra det. Men under den senaste tiden har jag försökt få den här bloggen lite mer enhetlig på så vis att jag försöker skriva om saker som intresserar mig och som ligger inom ett visst intresseområde. Jag försöker med andra ord sluta spreta något så otroligt. Problemet är att jag är nördigt intresserad av nästan allt (utom matte och naturkunskap – obs! förutom ligrar – korsningen mellan tiger och lejon). Sedan igår eftermiddag har jag skrivit och raderat inlägg som handlat om:

• pedagogik med avtramp i montessori och waldorf-lärorna med en anekdot som handlar om när jag och min syrra som barn skrev fan-fiction till Tummen-böckerna.

• hur sorg alltid manifesteras i klyschor. Om någon dör och anhöriga ska ge ett uttalande i tidningarna så säger man alltid ”hon var en god människa som gav så mycket”. Där menade jag att om jag råkar bli ihjälklubbad någonstans så vill jag att mina anhöriga säger något mindre förutsägbart. Typ: ”hon var rolig och schysst men förde ett jävla liv när hon hade pms. Men det är glömt nu.” Fast det var inte så roligt kom jag sedan på.

• de främlingsfientliga partiernas succéer i Europaparlamentet. Även där irriterar jag mig på klyschor som ”de tar våra jobb” och annat fullkomligt efterblivet som rasister gärna bygger upp sin patetiska retorik kring.

Men så tänkte jag att dessa blogginlägg inte hör hemma på den här bloggen. ”Jo, jag skriver lite om tv-serier, kriminalietet på Södermalm, pedagogik, middagsmat, Nordkoreansk diktatur, grammatik, döden och Europaparlamentet”. Snark. Jag skulle behöva en bloggcoach (obs! inte Blondinbella).

Nu blev jag glad när jag såg att kategorierna har börjat synas i bloggens vänstra marginal. Det är en funktion jag har saknat länge. Själv gillar jag att läsa nya bloggar efter kategorier – då kan jag välja ett par stycken som intresserar mig mest och om bloggen sedan råkar vara jättebra så har jag de andra kategorierna kvar. Jag har inte börjat med det gedigna arbete som kategoriindelning av gamla inlägg skulle utgöra. Det kanske kommer. Fem inlägg om dagen? Då tar det väl en sju år innan jag är klar. Men under tiden kan ni välja den kategori som intresserar er mest och läsa vad som finns där.

Min syrra Anna har länge bloggat men gjorde någon form av bloggpaus under våren. Nu verkar det som hon har börjat komma igång igen och därför vill jag tipsa er om hennes blogg. Hennes liv är (jämfört med mitt) lite roligare och innehåller fler kvällar ute på stan. Anna gillar färskpotatis, klänningar, rosa champagne och vampyrer. Hon ogillar beiga kläder och frukt. Läs bloggen här.

Anna snurrar i fin kjol, Anna är nyårsglad, Anna leker vampyr och Anna pantar burkar i päls

Jag lovade ju att skriva ett inlägg om mitt förhatliga bloggnamn. Jag tror många kan enas om det faktum att La Dolce Vita vs Hell i Stockholm kan vara ett av bloggvärldens mest pretentiösa och löjliga namn. 

Så här gick det till när jag valde det: Jag bestämde mig för att skaffa en blogg från en sekund till en annan och när jag fick denna idé befann jag mig hemma hos en kompis och hade några minuter över. När frågan: ”vilket namn ska du ha på din blogg?” dök upp så tänkte jag i ungefär 40 sekunder innan jag skrev det. Först och främst hade jag en ambition att byta namn så fort jag fick tid över. Det hände ju uppenbarligen aldrig. Sedan har jag alltid varit en sådan person som trivs lika bra med klackskor och champagneglas på lyllig fest som med skinnjacka och öl i plastglas på rockbar. Jag är så att säga lite både och. Personlighetsmässigt är jag nog också något åt det hållet. Ena dagen är det sol i sinnet medan nästa dag är ångestladdad gyttja. Alltså ville jag visa på två extremer: härligt liv kontra helvete. Så utspelar sig bloggen främst i Stockholm. Därför fick jag bloggvärldens längsta bloggnamn som innehåller inte färre än tre olika språk.

Detta fungerade ganska bra en tid. Sedan fick bloggen lite fler läsare och snart blev jag inbjuden till olika tillställningar som hade med bloggen att göra. Det var då jag på allvar började hata mitt bloggnamn. För tänk er själva att inför ett tjugotal andra bloggare tvingas ställa sig upp och presentera sig själv och sin blogg när den heter La Dolce Vita vs Hell i Stockholm. Dessa oändliga presentationer blir ju inte lättare när jag skäms så mycket för mitt töntiga namn så jag mumlar fram det urtyst och snabbt. Ingen hör och det är alltid någon som ber mig upprepa det jag just sa. Senast i fredags hamnade jag i en sådan situation och skäms fortfarande när jag tänker på hur sluddrigt jag uttalade orden och hoppades att fokus skulle försvinna från mig.

Problemet är ju att nu är det lite sent att byta. Visst – jag kan skaffa en ny blogg eller helt enkelt byta namn på den. Men det känns lite som att sparka på den här stackars  bloggen som redan ligger. Den får fortsätta heta ett löjligt namn. Däremot har jag varit mer skonsam i bloggadressen som numera är http://blogg.aftonbladet.se/malincollin. Om jag hade tagit hela bloggnamnet hade det antagligen inte fått plats i adressfältet.

Imorgon är det alltså dags för denna blogg att byta skepnad. Inte nog med att det tekniska kommer att blir bättre – (vilket ni visserligen inte märker men jag kommer att slippa använda tre olika webbläsare för att länka) utseendet kommer också att bli nytt. Sedan tillkommer fördelen att denna blogg efter tre år kommer att få en ordentligt bloggadress vilket innebär att ni slipper komma ihåg en omöjlig sifferkombination för att hitta hit. Ni som prenumererar behöver dock inte oroa er – denna adress kommer att fungera parallellt med den nya. Enligt uppgift kommer bloggen ligga nere under dagen och förhoppningsvis kicka igång framåt sen eftermiddag. Det är då jag hoppas att min bloggirritation (läs: trasig besöksstatistik, tre webbläsare för att skriva ett blogginlägg, avsaknad av kategorier, löjlig bloggadress etc) kommer att vändas till superpepp och kreativitetsfontäner och den här bloggen kommer att bli ett strå vassare. Är ni med mig?

(Jag lade upp ett foto enbart för att de flesta bloggare verkar vara besatta av att visa upp fem, sex bilder på sig själva varje dag och jag helt enkelt inte ville vara sämre. Dock var detta det enda jag hitta där jag inte hade lysande röda ögon, korsbett och fokus liggandes på okänd karl sju meter bakom)