Den här låten heter Razzmatazz och bandet som, en gång när musiken var bättre, gjorde den heter Pulp. När jag gick i gymnasiet var Razzmatazz på många sätt indie-Helsingborgs soundtrack. Jag vet inte riktigt varför. Det släpptes säkert två, tre Pulp-skivor efter den här gamla låten. Men ändå var det denna låt som fick dansgolven att panikfyllas. Den skapade allsång av rysarkaraktär. Glädjetjuten blandat med armar i luften och svett i popluggarna fick ett litet Helsingborgsdansgolv att kännas mycket närmare London än vad det verkligen var. Helsingborgsindiebanden gjorde covers på den och alla i publiken blev stjärnögda. Den här låten sammanfattar helt enkelt tre år av mitt liv och under de 3.39 minuter den pågår spelas varenda fest och utekväll upp framför mina ögon.

Något jag önskar att jag hade gjort är att åka till London och se Blur på en av deras återföreningsspelningar i Hyde Park. Det grämer mig. Det irriterar mig. Och jag blir mer eller mindre tårögd när jag läser Andres Lokkos hyllning i Svenska Dagbladet.

Igår hängde jag med min syrra Mia. Vi drack bubbel, åt ohälsosamma mängder indisk mat och lyssnade på nittiotalsmusik (det vill säga allt mellan Popsicle, Britney Spears, Michael Jackson och Divinyls (med tillhörande Buffy-referens)). Sedan gick vill till Skånegatan, trillade in på Snotty och dansade i ett hörn till Delivery med Babyshambles och diskuterade hur viktigt det är med humor (en föga originell tanke). Därefter traskade vi upp till Nada och träffade Isa, David, Matt och liten annat folk och dansade vidare till Pulp och Aha. Sedan blev det efterfest på Bjurholmsplan där det bland annat bjöds på gurkmackor och jag kom inte hem förrän det var mer än dagsljus. Men trevligt var det. Och av hänsyn till medmänniskor lovar jag att inte lägga ut några bilder från nämnda efterfest.

Jag ägnar mig åt Julio Iglesias-vinkeln på Snotty

Min kompis Katti ringde precis och undrade om jag kunde vara med i en musikvideo nästa söndag. Då råkar jag befinna mig i Skåneland så det gick inte. Då slapp jag också i panik försöka gömma min bakdel bakom bord, jobba på min Julio Iglesias-vinkel (han visar ju bara en sida av sitt ansikte på bilder) och öva in onaturlig avslappnad pose. Jag är tyvärr inte som de där amerikanska tjejerna som skulle sälja sin mormor för att få visa sina skinkor i 50 cents senaste video. Och det kanske är tur. Inte för att det här var en hiphop-video. Mer alternativa artister gillar nog inte att ackompanjera sin musik med två ”hoes” under varsin arm, liksom.

Gulligt videoklipp där Britney Spears båda söner Sean Preston och Jaden James dansar till Toxic under en av Britneys London-repetitioner. Älskar deras armrörelser.

När man åker bil i en och en halv timme och den enda radiokanalen som fungerar skapligt är Lugna favoriter så kan man komma till intressanta insikter. Jag kan uppenbarligen varenda låt de spelar. Hela texten. Ge mig Heal the World med Michael Jackson! Kör Against all odds med Phil Collins – Bailamos med Enrique Iglesias – Slipping through my fingers med Abba – Buffalo Soldier med Bob Marley. Till och med rapsekvensen i Shaggys Angel satte jag. Det är ett under att jag överhuvudtaget kan något annat. Hjärnutrymmet borde vara fullt av skitlåtar, menar jag.

Här är två låtar som jag avgudade när jag var 13 år. Jag minns hur jag älskade mystiken kring The KLF och deras The Justified Ancients of Mu Mu-föregångare. Allt var liksom höljt i dunkel kring de där två acid house-snubbarna. Sedan blev jag helt besatt av U96:s technoversion av Das Boot-filmens tema. Suggestiv så det gick in i märgen (och mer likt Speak – The Hungarian Rapper idag kan man tycka). Jag vet inte om jag tycker att de fortfarande håller men jag kastas tillbaka 18 år med fasansfull kraft. Och nostalgi går ju för det mesta hem.

För någon dag sedan kom min kille hem från jobbet och fann mig skrålandes den här låten (Tender med Blur) med en pet-flaska i handen som mikrofon. Den är urbra, urgammal och jättelång. Precis när den kom tyckte jag att den var okej – varken mer eller mindre. Min pappa köpte singeln och körde den ständigt i bilen ett tag, minns jag. Men sedan jag läste en mycket lång, tre år gammal intervju med Justine Frischmann för ett tag sedan började jag lyssna på den igen. Damon Albarn skrev nämligen den om henne. Det var precis innan det tog slut mellan dem och hon gick på heroin och var helt borta och han satt och led i tystnad och tog ut ångesten i en låttext. När jag hör textraden ”Tender is the ghost. The ghost I love the most. Hiding from the sun. Waiting for the night to come” får jag lite ont i magen.

Nu är jag just hemkommer från systerkväll på Telefonplan. Vi hade så att säga en efter-middagen-get-together. Den gick i princip ut på att äta Annas hembakade chokladcupcakes med vit choklad-frosting och strössel och kokos och skåla i rosébubbel. Sedan ägnade vi resten av kvällen åt introtävling. Mia knäckte med Backstreet Boys (”herregud, jag var ju 12 år när den där låten kom så hur skulle jag inte ha kunnat den?”). Anna briljerade med Sophie B. Hawkins ”I wish I was your lover” (dör bra-låt-döden) och jag tog The Cure innan första gitarriffet (annat vore ren skam). Sedan kom vi i småpanik på att det inte var helgtrafik på tunnelbanan men hann lyckligtvis ändå.

Elvir Laka till vänster och Davor Ebner, sångaren i Regina till höger

Så här i Eurovisionbaksmällan började jag fundera lite över Bosnien-Hercegovina. Förra året gick de ju all in och skickade iväg Elvir Laka som är en slags konstnärlig bosnisk mångsysslare och som spelat in skivor, bott i Brooklyn och är tydligen välkänd där nere i Bosnien. Jag älskade såklart hans låt. I år fortsatte Bosnien-Hercegovina på samma lilla vingliga stig av halvalternativ balkan-indie med bandet Regina. Jag var nog inte den enda som fick starka vibbar av My Chemical Romance-videon ”Welcome to the black parade” när jag såg det uniformsklädda bandet på Eurovision (jämför Regina med My Chemical Romance här och här). Trots att jag själv inte är ett emo-fan (har lite åldern emot mig där) så kunde jag ändå inte låta bli att hålla Bosnien som favorit även denna Eurovision.

Nu börjar jag undra om hela Bosnien-Hercegovina i själva verket består av en massa häftiga människor – att Sarajevo är en smältdegel av kreativa, musikaliska och galet klädda personer. Att slamriga små rockbarer kantar gatorna och vintageshoppingen är fulländad. Kan det vara så att utan att vi översittande svenskar har någon aning om det är det Sarajevo som är the place to be nu för tiden?