Så här i sommartider blir ju konsekvensen att svensken ska ägna sig åt pick-nick eller grilla vareviga kväll. Originell som man själv är gör man ju exakt samma sak. Att laga mustiga grytor i vårt 45-gradiga kök känns lika avlägset som att jag gifter mig med en medlem i ryska maffian.

Igår när pick-nick-mat skulle inhandlas gapade rostbiffshyllan hånfullt tom och runt grillad kyckling-hyllan utbröt ett mindre tumult när jag hann snärja den allra sista halva kycklingen. Arga ord haglade i min nacke när jag joggade iväg mot mejerihyllan för att ta skydd (och skydda min kycklinghalva från solstingsskadade medmänniskor).

Under lunchen letade jag på två olika mataffärer efter färska hamburgare att grilla ikväll. Jag var väl den sista i Storstockholm som kom på den idén då det inte gick att finna någonstans. Fick till slut nöja mig med fyra frysta (men härligt nog – lyxiga) hamburgare. Så mitt tips: handla när affärerna öppnar på morgonen eller välj något mindre förutsägbart till middag.

Efter middagen ställde min kille sig och mixade en hel kanna strawberry daiquiri gjord på typ två liter färska jordgubbar, lime, krossad is, rom och socker. Urgott är bara förnamnet.

Det blev en ganska bra dag idag:

-Hämtade fyra nya pocketböcker på tobaksbutiken.

-Hann sola en dryg timme under mycket sen eftermiddag (tänkte att solen inte tar så mycket så sent så jag hoppade solskyddfaktor – eventuellt tomatansikte kan därför väntas).

-Unnade mig ett gäng skivor prosciutto – inte färdigförpackad utan från charken.

-Har åkt pendeltåg utan förseningar, med fin luftkonditionering och de sista kapitlen i Harry Potter (obs! inte sista kapitlet – det sparar jag alltid till högtidsstund hemma).

Jag läste det här inlägget hos Jazzhands och tyckte att hon pekade på en rolig, lite ytlig men ack så viktig detalj i det här med Facebook- och Twitter-etikett. Det lilla delikata problemet kan sammanfattas som ”vänner som spammar”. För har inte alla några vänner på Facebook eller några man följer på Twitter som hämningslöst uppdaterar sin status tusen gånger om dagen och skriver små avhandlingar (inte sällan fullkomligt ointressanta sådana med den gemensamma nämnaren ”ingen slutpoäng”)?

Om någon skriver en trist och tjatig blogg kan man ju bara sluta läsa den – eller ta bort den från sitt rss-feed och ingen blir sårad. Men att unfollow på Twitter eller ännu värre – ta bort en vän på Facebook – är ju samma sak som att göra slut i digital mening. Och så kan man ju inte göra utan att riskera ledsna miner eller ännu värre – ställas till svars IRL!

Därför borde vi ta upp vett och etikett på Facebook (Magdalena Ribbing – dags att läsa på!) Så här kan vi börja:

• Skriv inte fler än tre till fem statusuppdateringar per dag (om det inte har hänt något utöver det vanliga som kan ha någon form av allmänintresse – eller om du råkar vara väldigt rolig).
• Innan du skriver tänk: ”är detta något som alla mina Facebook-vänner kan tycka är lite kul/intressant att få ta del av”.
• Behåll dina kärleksförklaringar till din respektive privat. Din förskolekompis kusin kanske inte orkar läsa om att du längtar efter ”gullsnutten” ännu en gång.
• Bjud inte in folk till applications.

Fyll gärna på med fler vett- och etikettsregler för Facebook och liknande.

Nu när juni börjar lida mot sitt slut så känner jag en slags sommarstress komma krypandes. Och samtidigt inte. Saken är den att man aldrig vill att sommaren ska ta slut. Och är man då småkass på att leva i nuet – mindfulness – carpe diem – kalla det vad ni vill så mår man bättre av att se fram emot bra saker. Alltså är maj en idealisk månad att må bra i väntan på sommarens ankomst. När sedan hela juni regnar bort ackompanjerad av apriltemperaturer så blir man lite nervös runt midsommar. Som tur är gjorde ju vädret en kovändning och dumpade Torremolinos i skallen på svenskarna vilket genast gjorde att sommarstressen lugnade ner sig. För trots att det är svårt att leva i nuet så är det betyligt lättare när man kan jobba på brännan med Harry Potter-sträckläsning och mumsa på smälta mandelkubb i solen. Eller gå i strandklänning klockan nio på kvällen. För är det inte så att dagarna känns längre när det är varmt?

Idag unnade jag mig en och halv timmes solande på bakgården med en halvliter Coca cola light och Harry Potter and the half blood prince. Jag går liksom rakt på min ständiga B-plan gällande sommaren: är jag inte vältränad nog måste jag i alla fall vara solbränd. (Moment 22 med den planen: att sola och lyckas bli brun trots att man inte kan titta på sig själv i bikini – tricky).

Jag saknar så väl en packnings-gen (kan ej packa en väska under några som helst omständigheter) som en leta-gen (till min omgivnings stora förtret). Saker kan ligga rakt framför ögonen på mig men ändå vänder jag upp och ner på garderober och alla andra tänkbara ställen. Sedan några dagar har jag upptäckt att min bikini är borta. Där jag trodde att jag lade den förra augusti gapar det tomt. Istället har jag under fyra dagar letat igenom mina garderober och andra utrymmen gång på gång.

Idag börjar jag få panik då jag imorgon ska ligga på playan och liksom vägrar göra det helnäck eller med vanliga underkläder. ”Köp en ny bikini då”, kanske ni tänker. Men ser ni – att köpa bikini är bland det värsta jag vet. Jag skulle hellre ta ett sommarvik som torterare och hitman hos ryska maffian om jag slapp prova ut bikini. Och jag både hatar och svimmar av blod.

Min metodiska och tålmodige kille tog sig an en garderob och vek ihop alla mina kläder (som en mamma gör till sitt två-årige barn) för att se om jag missat någon låda. Jag gick på min killes uppmaning upp på vinden ännu en gång för att leta efter potentiell sommarklädeslåda. Han sa: ”ibland slutar man leta när man har kollat på alla troliga ställen – testa att leta där du ändå inte tror sommarkläderna finns”. Jag följde hans råd och mycket riktigt: Efter tre minuter hittade jag alla mina sommarkläder inklusive bikinin. Och nu är dessutom garderoben städad. Allt tack vare den godhjärtade Niklas.

Herregud! För några minuter sedan skrev jag ett lite skämtsamt inlägg på Twitter om att jag hade läst att Michael Jackson fått en hjärtattack. Det var inget skämtsamt alls gällande den saken – Michael Jackson dog precis! Jag vet inte vad jag ska skriva. Michael Jackson var aldrig min stora idol men han har hört till min uppväxt på samma sätt som lördagsgodis och Disneyfilmer.

Imorgon ska jag bjuda mina systrar på drinkar innan vi går ut och äter. Av någon anledning kan ingen av oss sluta tjata om Pimm’s varpå båda systrarna verkar tro att jag på allvar kommer att bjuda på det imorgon. Det kommer jag inte. Det enda stället jag har sett Pimm’s på är Systembolaget i Forum Nacka och dit orkar man inte direkt åka.

Pimm’s är en oerhört rolig dryck tycker jag – så mycket status i en enda spritflaska liksom. Finns det någon annan sprit som kan mäta sig med att vara så lokal (dvs serveras i princip enbart på de brittiska öarna – eller för att vara exakt: södra England) och så klassbetonad (dricks bara av överklass och aristokrati)?

Men den här lägenheten är varken Royal Ascot, Henley Royal Regatta eller Wimbeldon där folk har konstiga hattar och väljer från två bord: Pimm’s eller Champagne-bordet. Här blir det rustik och svensk vodka och inget annat i glasen (jo, lite annat – annars känns det för sovjetiskt).

En sak som känns underbar: när smhi visar på 30 grader hela helgen i Stockholm och jag har bokat bord på två olika restauranger – en italienare fredag kväll med syrrorna och Debaser Slussen på lördag med min kille. Och dessutom ska jag ut och bada och sola både lördag och söndag. *måste leta upp min bikini*