Den här veckan av iskyla, konstant snöfall och full storm har fått mig att börja omvärdera min ”stil”. Normalt sett struntar jag i hur kallt det är och går runt ungefär som vanligt och fryser ihjäl, ungefär som en lite fulare och äldre emounge. Nu har jag efter många timmars funderande insett att jag måste skaffa mig en ”vinterstil”. Det är ju givetvis omöjligt då ”vinter” och ”stil” inte har något med varandra att göra. 

Sagt och gjort. Jag sprang bort till Skrapan och köpte ett par röda Canada Snow-curlingkängor. Sedan tog vi bilen till Sickla och där köpte jag en täckjacka (!). Min absolut värsta jacka är den med dun i. Steget jag nu har tagit mot praktisk jacka är väl inkörsporten till ett liv av shopping på Naturkompaniet och ett plötsligt intresse för kåsor och fickknivar. 

Sedan kunde jag inte låta bli att köpa Polo-skorna som är en korsning av ridsportmuckers och snowjoggers.  

Vintern 10/11 kommer jag alltså att se ut som en en sådan som åker på tältsemester och tycker att smink är ”slöseri med tid och ett tecken på osund fåfänga”.

Ett av alla mina svarta fodral med knasiga ärmar. Älskar dem. 

Grej jag inte orkar: att det var just den här dagen som jag tog min byline-bild till Aftonbladet. Nu måste jag var och varannan dag stoltsera med en fundamentalistisk mormonfrisyr, en ansiktsform som ser ut som ett nykokt ägg och ett osäkert icke-leende i Nordens största tidning. (Det tog dessutom fotografen 400 bilder för att få fram det som finns i tidningen under mina artiklar).

Slutsats: Jag är alltför fåfäng men inte det minsta fotogenique.

Hej, hej. Här sitter jag och jobbar med roliga grejer. Pratade just med kollegorna som är i Malmö på Idol. De har hållit mig uppdaterad på allt spännande som hänt där hela dagen. Annars har jag väldigt mycket kläder på mig. Trodde att det skulle bli en jobbdag där man stod ute hela natten och väntade på folk så jag ser ut som en boll. Skulle jag välta i snön finns det ingen chans att komma upp på egen hand, om ni förstår hur jag menar. Tur jag ska ta taxi hem sen. Jag slutar nu för det här var det tråkigaste jag någonsin har skrivit. Hej då.

Jag undrar så mycket vilka ni som brukar läsa min blogg regelbundet är. Jag får ju ibland länkar till era bloggar när ni skriver kommentarer och hittar nya härliga bloggar att läsa. 

Om du vill får du gärna skriva något kort om vem du är, var du bor, vad du gör, vad du gillar. Känn dig inte främmande för att dra till med ett tips någon bra bok/film/tv-serie/låt/favoritblogg som jag inte bör missa.

Om du i din tur undrar över något om mig är det bara att ställa en fråga i kommentaren så svarar jag på det också. 

Lite ta och ge så där. Mysigt va?

Personligen håller jag fast vid den buddistiska läran och… NEJ, det är väl klart att inte gör!

Jag är en sådan som ber till Gud när saker verkar braka åt helvete men glömmer resten av all tid bort han den där i himlen. Jag gillar kyrkan en gång om året vid jul. Annars ser jag det mest som långtråkigt.

Saker jag fullkomligt avskyr:

Missunnsamhet och skadeglädje. Jag blir till och med illa till mods när någon i min närhet uttrycker den typen av känslor. Om jag känner en sådan känsla tvingar jag mig själv att gå till botten med varför. Det handlar ju alltid om en själv någonstans. På senare år är det väldigt sällan det inträffar. Jag vill vara en person som unnar och gläds med andra, helt oavsett hur det går för mig. 

En annan sak jag hatar:

Bitterhet. Det hänger ihop med det två känslorna ovan. Dagen jag blir bitter kastar jag in handduken. Jag vägrar låta bitterhet äntra den här kroppen. Det är som ett gift och snart sitter man i ett fikarum och spyr galla över hela världen. Vägrar någonsin bli en sådan person.

Jag tror på empati. Jag bryr mig genuint om andra. De personer som jag inte bryr mig om, som jag anser har behandlat mig illa väljer jag väldigt aktivt att plocka ur mitt liv. Livet är för kort för att gå runt och må dåligt i vissa relationer. Det är sånt som gör att man till slut blir missunnsam och bitter, skulle jag tro.

Jag tror på att lära sig att förstå sig själv. Att hitta verktyg att hantera sina svaga sidor och fokusera på sina starka, positiva sidor.

Jag tror att om man har tydliga mål, förstår sig själv och lyssnar på sig själv, kan man nå precis dit man vill. 

Får man ta vilket ögonblick som helst? Eller måste det vara ett riktigt speciellt sådant? När hela ens värld förändrades? Äsch, jag kommer inte på något stort och pretentiöst. Det som fortfarande ringer lite i skallen är natten mellan fredag och lördag i helgen som gick.

Klockan är 03.20. Jag sitter i ett hotellrum i Karlstad som var ganska mediokert 1987 och direkt omodernt nu. På min stol har jag staplat tre huvudkuddar för att sitta halvnormalt vid skrivbordet. Tidningen är skickad och fem sidor ”Idol” trycks. Jag hann ringa in två korrfel innan just den sidan skickades. De senaste 12 timmarna har varit en adrenalinvåg utan dess like och jag har jobbat konstant. Under några timmar ringde min telefon var 20:e sekund ungefär. Jag känner hur jag börjar skaka när adrenalinet lämnar kroppen. Jag vet att jag inte kommer kunna sova. Skickar årets sjukaste sms till min kollega Kristoffer i rummet bredvid; ”Fixa en macka till mig på frukosten, ljus fralla, INGET smör, ost, skinka och någon form av grönsak. Ställ den på en tallrik utanför mitt rum. Tack på förhand!”. Haha, som att han var min betjänt liksom. (Vaknade vid halv nio och gick ner och åt enbart bacon och skickade ett sms där det stod ”Bara glöm förra sms:et, tack”). Trots att jag är ett vrak är jag så sjukt glad. I princip eurforisk.

Här borde mina systrar nämnas men jag såg på listan att det ska komma ett eget inlägg om syskon, så jag sparar det.

Mina bästa vänner som har hängt med allra längst är Paula och Joanna. Vi träffades första dagen i gymnasiet. De var redan bästa vänner sedan mellanstadiet och vi tre hamnade i samma klass. Sedan dess har de betytt kanske allra mest i vänskapssammanhang för mig.

Paula och jag satt ihop i gymnasiet. Vi reste genom Europa på våra skolresor och gick ut på helgerna. Vi pratade i telefon i hundra timmar om dagen och var kanske de två mest omogna gymnasieelverna som någonsin tagit studenten. Efter gymnasiet flyttade vi till Frankrike ihop. Ett år senare flyttade vi vidare till Stockholm och delade lägenhet även här. Nu bor Paula lite överallt i världen. När helst jag behöver få ur mig något drar jag i väg ett mail och beroende på tidsskillnaden har jag ett svar så fort hon har vaknat. Saknar henne intensivt men vet att hon alltid finns med mig.

Joannas och mitt umgänge intensifierades i slutet av gymnasiet. När jag och Paula bodde i Frankrike, bodde hon i Portugal. Självklart kom hon och hälsade på oss i några veckor. Sedan flyttade vi alla till Stockholm och efter någon termin flyttade vi två ihop på Karlaplan. Då hängde vi hela tiden. Joanna är en av de mest lyhörda personerna jag har träffat. Hon har en blick som ser rakt igenom en och hon känner direkt om något är på tok. Nu är hon mamma till två små underbara pojkar och bor lyckligtvis kvar i Stockholm.

Sedan har jag givetvis ett gäng andra fantastiska kompisar men jag känner att jag kan hålla på hur länge som helst med det här blogginlägget om jag inte stoppar här.

Den här skrev jag i torsdags men glömde bort att publicera. Eftersom den här söndagen går ut på att sova, tvätta och sedan gå på bio behåller jag den mer händelserika torsdagen.

07.00 Vaknar, äter frukost, gör mig i ordning och packar klart resväskan.

08.00 Åker till centralen.

08.29 Möter upp Martin (krönikör) och Kristoffer (webb-tv) på perrongen. Hittar även TV4 press och konkurrenten. Alla hoppar på tåget mot Karlstad.

08.29-11.30 Tågresa. Varvar skvaller med djupa diskussioner. Kollar med presstjejerna om potentiella vinklar till tidningen.

11.45 Trillar in på en thaibuffé med Martin och Kristoffer och äter en snabb lunch. Resten av dagen luktar hela Aftonbladet-teamet rödcurry.

12.30 Checkar in på hotellet. Vrider oss av skratt åt sittbadkaret i badrummet.

12.45 Fotografen hämtar upp oss och kör mot Löfberg lila arena.

13.15 Idol-repetitionerna börjar. 

Jag och Kristoffer jobbar.              Foto: Martin Söderström. 

14.30 Smyger runt i kulisserna och hittar några Idol-deltagare. Olle och Andreas snackar off record så man får lite bra grejer att gå på.

14.30-16.15 Fortsätter kolla repetitionerna.

16.30-17.30 Intervjuar alla Idol-deltagare.

17.30-18.25 Börjar skriva ut citat och bestämmer mig för vilka vinklar som ska gå i morgondagens tidning.

18.25-18.35 Slänger i mig en lax och en kokt potatis i Idol-personalmatsalen.

18.40 Tar plats på pressraden i arenan inför publikrepet.

19-20 Genrep.

20.00 Springer upp till pressrummet och börjar skriva på huvudknäcket. 

20.45 Springer ner backstage och haffar ett par Idoler till och får kompletterande citat. Snackar även med Andreas Carlsson.

21.00 Hoppar in i fotografens bil och åker i ilfart till hotellet.

21.15-23.00 Skriver två sidor till tidningen och kollar av med redaktionen att allt stämmer.

23.00 Går över gatan till Idol-hotellet där Martin och Kristoffer sitter i baren med hela produktionen, alla idoler, hela juryn och pressgänget.

23.30 Konkurrenten dyker upp och alla lägger ner stridsyxorna och har det trevligt.

23.40 Olle berättar om hans rädsla för att dansa på scen.

23.45 Öronen på skaft. Folk pratar gärna bredvid mun när de har druckit något glas vin.

00.00 Laila kommer förbi och drar sju skämt på raken så alla vrider sig av skratt. Kristoffer och Martin säger att hon kan bli den nya Fadde och satsa på en stand up-karriär. Laila blir lite förnärmad. 

01.00 Andreas Carlsson slår sig ner. 

01.10 Andreas Carlsson fotas med Karlstad-tjejer på gågatan. 

02.00. Går till hotellet och skriver upp potentiella vinklar till morgondagen. Den informella kvällen har gett flera uppslag. Somnar.

Den här typen av frågor är det mest klichéartade jag vet. Men visst, om jag nu ska göra den här listan så kommer den i punktform:

– Ömsesidig respekt. Om man tjafsar om något ska man aldrig gå över gränsen och såra varandra. Det går aldrig att ta tillbaka. 

– Välja sina strider. Är det värt att bråka om? Den frågan kan vara relevant att ställa. Har man kort stubin kan man låsa in sig i badrummet och räkna till tio. Är det fortfarande värt att tända till då är det troligen en strid värd att ta.

– Ge varandra utrymme och ensamtid. Man måste få gå ut och ha roligt med andra utan att få dåligt samvete.

– Ha väldigt, väldigt roligt. 

– Lyssna.

Sedan finns det säkert tusen andra bra och viktiga grejer.