När jag började ettan var jag oerhört nervös. Jag kände inte så många barn i min egen ålder. I min by var jag nämligen den enda som var född -78 och den enda tjejen förutom min lillasyster. 1800-talsskolan låg i grannbyn, en tvåkilometerssträcka på spikrak landsväg mellan enorma sockerbetsfält. Men snart var vi 14 klasskamrater som spelade kula, hoppade hage och twist på rasterna.

Min fröken var vansinnigt snäll men lite sträng. Hon var en grannbys kyrkoherdes fru. Varje morgon gick hon fram till orgeln som med största sannolikhet kom från tiden skolan grundades och satte sig och började spela. Vi barn stod upp bredvid våra bänkar och sjöng ”Din klara sol går åter opp”. Efter morgonpsalmen började lektionen. Så fort någon vuxen kom in i klassrummet ställde vi oss upp och hälsade unisont: ”Godmorgon”.

Ettorna skulle lära sig läsa. Jag hade redan läst och skrivit i tre år. Min fröken samlade ihop Läsa Tyst-böckerna från både låg- och mellanstadiet och tog med mig till materialrummet. Där placerade hon en skolbänk och en stol och sa att jag gärna fick sitta här och läsa i lugn och ro så skulle hon rätta mina svar i lektionens slut. Materialrummet kändes som mitt eget lilla himmelrike och skrivuppgifterna var de allra roligaste. Jag tror jag gjorde klart sexans bok i tvåan.

Jag tycker att det är lite småroligt att äntligen ha tillgång till ett bra statistikverktyg till den här bloggen. Jag har funderat på att göra lite sökordspoesi då jag emellanåt fnissar lungorna ur mig hur vissa personer har hittat hit. Idag började jag för första gången titta lite på nätverksplatserna och fick helt plötsligt kalla fötter. Nu vet jag att människor dolda bakom dessa nätverk läser min blogg. Inte bara en gång utan regelbundet och ganska länge varje gång:

• Rikspolisstyrelsen
• Domstolsverket
• Ett tiotal väl ansedda advokatbyråer
• Riksdagen

Förstår ni om jag känner mig som en brottsling?

Gud vad jag älskar småungar i solglasögon! Och visst är det befriande att se ett kändisbarn (Violet Affleck – Ben Affleck och Jennifer Garners äldsta dotter) som inte ser ut som en utklädd docka av kött och blod. Joggingbyxor och galen vetenskapsmans-look slår alltid Armani när man är typ tre år gammal.

Den här hemliga filmen – direkt från Sverigedemokraternas valvaka förra söndagen får i alla fall mig att skratta idag. Hahahaha. På riktigt – ta er en titt! (Tack Prankmonkey för spridning av film).

Hemliga bilder från Sverigedemokraternas EU-valvaka from Avanti Video on Vimeo.

Här är två låtar som jag avgudade när jag var 13 år. Jag minns hur jag älskade mystiken kring The KLF och deras The Justified Ancients of Mu Mu-föregångare. Allt var liksom höljt i dunkel kring de där två acid house-snubbarna. Sedan blev jag helt besatt av U96:s technoversion av Das Boot-filmens tema. Suggestiv så det gick in i märgen (och mer likt Speak – The Hungarian Rapper idag kan man tycka). Jag vet inte om jag tycker att de fortfarande håller men jag kastas tillbaka 18 år med fasansfull kraft. Och nostalgi går ju för det mesta hem.

Jag drabbades just av ett mycket starkt sug efter lax och dillstuvad färskpotatis. För en sekund kom jag inte ihåg hur jag brukar göra dillstuvningen men då slog det mig att jag en gång har skrivit ner det i min matblogg. Så nu kan jag laga efter eget recept. (Måste börja uppdatera den igen. Har bara haft lite problem med batterierna i min kamera vilket har gjort att jag har tappat sugen lite. Ska köpa nya och börja fota mina middagar igen).

Förra sommaren hittade jag ett par härliga solglasögon till ett fördelaktigt pris. Jag letade i ungefär en vecka efter rätt färg och åkte runt på kanske fem olika upplagor av den butik de såldes i. Till slut – bara ett par dagar innan den årliga spanienresan fick jag tag på dem i rätt färg – vita.

Jag älskade de här solglasögonen – de var bekväma, inte särskilt ömtåliga (jag är en sådan person som slänger ner allt jag har i handväskan lite hipp som happ – inga glasögonfodral så långt ögat når) och lite ”snabba” i stilen (med snabba menar jag att de förde tankarna till racing).

En dag var hela familjen på poolparty med grillning och skumpa vid alldeles för tidig timma hos några vänner. Festen ägde rum mitt ute på risfälten på Ebrodeltat (här finns bilder på det coola huset med omnejd). Efter desserten bestämde vi ”ungdomar” (i relation till våra föräldrar var vi ju trots allt det) att testa den nya Jet Skin som hade införskaffats. Vi har under årens lopp blivit ganska hyfsade Jet Ski-chaufförer (förutom Anna som nästan sjunker med tanke på den låga hastigheten) men det fordon vi har använt förut kanske har en maxhastighet på 100 km/h (vilket också är vad vi brukar komma upp i på Ebrofloden så länge man inte måste parera svallvågor). Det nya monstret till vattenmaskin hade tre gånger så många hästkrafter som den förra och tar fyra personer.

Yngste sonen i den spanska familjen (han är lika gammal som jag men mogen som en treåring när det kommer till saker med motorer) slängde upp mig bakom honom på premiärturen. Vi kör snabbt så ögonen tåras fram och tillbaka längs floden. Sedan ska vi köra i land och hämta nya passagerare och vinka till Mamma som står och filmar. Då gör den yngste sonen en svärsväng. Resultatet blir ju att vi flyger huvudstupa ner på Ebroflodens dyiga botten. Femton kallsupar och några gyttjespottningar senare kravlar jag mig in till land. En bruten Jet Ski-passagerare. Solglasögonen låg kvar långt nere på botten. Killarna dök några gånger för att leta men med tanke på strömmarna var väl solglasögonen redan halvvägs till Mallorca vid det laget. Synd på ett par sådana favoriter.

I detta ögonblick ligger jag och sväljer gyttja på botten av den här floden.

Den här helgen har ju inte gått i annat än syndaflodens tecken. Inte regn utan ösregn har fallit precis dygnet runt i ett par dagar. På så sätt var det ju en perfekt helg att dedikera åt nördfilmer. Jag har alltså blivit invigd i X-Men-sekten. Jag fattar inte hur jag INTE kan ha sett dessa filmer. (Eller jo, jag vet precis. Samma anledning som varför jag inte tittat på Star Trek – jag veeet att det kommer att slå slint i min nördhjärna och jag kommer att bli besatt.) Denna helg släppte jag dock sargen och gick all in. Nu förstår jag helt plötsligt varför min Mamma tycker att Hugh Jackman är så het – skillanden är bara att jag inte går igång på Australia-looken utan föredrar raggarfrisyr, sideburns from hell och knivar i handen. Älskar att det finns en tjusig privatskola inbakad i storyn – som Gossip Girl fast coolt (eller nördigt – välj själv). Eller ett Heroes – fast bra även i version två. Utöver filmtittandet har jag försökt komma på min önskemutation. Inget med eld – det är jag rädd för. Osynlig ligger väldigt högt på listan just nu tillsammans med teleportering och shapeshifting. (Ni ser – nörderiet är redan utom kontroll).

Ikväll klockan 22.50 visas de två första avsnitten av succéserien Mad Men på kanal 5. Det är en av mina absoluta favoritserier och jag rekommenderar er varmt att bänka er framför tv:n ikväll (eller i värsta fall sätta två timmar på inspelning till en annan dag).

Här kan ni läsa om vad jag har skrivit om Mad Men förut:

Om min favoritkaraktär i serien: Betty Draper

En kort sammanfattning av handlingen

Jag hatar jeans. Inte utseendet utan obekvämheten. Jag lider av någon slags fobi som inkluderar obekväma kläder helt enkelt. Skulle aldrig komma på tanken att bära skjorta exempelvis. Men idag upptäckte jag nyckeln till jeans för min del på H&M: ett par jeanstajts. Nu pratar jag inte om de där hemska jeansleggingsen som Gina Tricot har kört med ett tag – de är helt stumma och man ser ut som en soccer mom med camel toe i allra bästa fall. Dessa H&M-tajts är lika mjuka som vanliga tajts – superstrechiga men ändå med fina sömmar och snygg färg. Om man sätter på sig en topp som går över baken ser det ut som man har på sig svintajta Cheap Monday-jeans ungefär. 198 pix och jag kan äntligen ha ”jeans” igen.