I lördags var jag inne i en katolsk kyrka i Rom ett slag. Det var en till storleken liten kyrka, kanske mer i närheten av ett kapell och därför blev de utsmyckningar som brukar känneteckna just katolska kyrkor nästan överväldigande. Knubbiga kerubmålningar och guldfärgade sirliga mönster trängdes i taket. Hela väggarna var täckta av marmordekorationer. Statyer av Bernini ramades in av guldstrålar i meterstorlek och på ena kortsidan hade någon stoppat ner en skyltdocka, utklädd till ett kvinnligt helgon i en plexiglaskista bara sådär.

Det var då jag såg den uppenbara kopplingen mellan katolsk och lutheransk inredningsstil. När reformationen på femtonhundratalet nådde Sverige rev man ut alla påkostade guldkrucifix, överpimpade helgonstatyer och dyrbara utsmyckningar som påminde om katolicismen. Kyrkan skulle vara stram och simpel.

I dagens Sverige eftersträvar vi minimalism: vita kök med borstat stål, ljusa träslag, vitmålade knarriga trägolv, en enkel matta med accentfärg som återkommer i den stora vasen på golvet i vilken några smala strån sticker upp. Några värmeljus i enkla Iittalaljusstakar placerade på soffbordet, rena linjer, en diskret gardinkappa och genomtänkt punktbelysning.

I sydeuropeiska hem brukar man finna en gigantisk tv-möbel och bokhylla i ett gjort i något mörkt träslag. Denna möbel är oftast intill bristningsgränsen full av torkade blommor i guldfärgade vasar, några gamla fotbollspokaler från sonen i huset, små porslinsfigurer föreställande lilla Jesusbarnet i otaliga utföranden, ett par guldkors, en enhörning i pärlemorsskimrande porslin, guldinramade familjefoton i alla storlekar och nio olikfärgade virkade små dukar krönta med handmålade glas fyllda med småmynt. Ikea har fortfarande inte helt tagit över varpå soffan ofta har ett par decennier på nacken och dekoreras med virkade kuddar och plastöverdrag på ryggstödet. Det bästa porslinet används inte utan har en hedersplats längs en hel kortsida i vardagsrummet och inte sällan finner man ett krucifix på väggen med ett litet bord under där stearinljus trängs i guldljusstakar.

Våra svenska hem ser helt enkelt ut på samma sätt som femtonhundratalets Luther hade önskat. Överdrivet plåtter anses vara smaklöst och tacky. I sydeuropa är man präglad av skönhet genom katolicismen. Och själva påven skulle vara stolt om han steg över tröskeln.

En skyltdocka i plexiglaskista – Santa Maria della Vittoria-kyrkan i Rom. Foto: Niklas Jakobsen

Intressant reaktion: Jag och min kille sitter framför varsin dator här hemma (med Facebook, Twitter, Jaiku, msn och mailen öppen) och plötsligt ringer det på dörren. Båda tittar på varandra med fasa i blicken, lyfter frågande på ögonbrynen – ”väntar du besök?” frågar våra miner. Vi skakar på huvudet och ingen gör någon ansats till att resa sig för att öppna. Plötsligt säger min kille: ”Just det – min brorsa skulle ju komma förbi!” och går bort till dörren.

Förr i tiden utgjordes den sociala samvaron av att folk ringde på hos varandra lite hipp som happ för att låna en kopp socker eller ta en kopp kaffe. Nu existerar den sociala samvaron på internet och panik infinner sig varje gång någon försöker umgås utan förvarning IRL.

Imorgon invaderar min släkt Stockholm för att på fredag fira att min minsta lillasyster tar examen. Mormor och Morfar ska även göra en avstickare i form av en liten lyxkryss på gigantisk båt full med rika amerikaner. Jag frågade var kryssningen gick. ”Till Leningrad”, sa de i kör. Och helt plötsligt uppgraderades den där lyxkryssaren till en tidsmaskin också.

Jag förstår inte hur jag kan ha missat att den första officiella New Moon-trailern har släppts! Här är den i alla fall att beskåda. Är det bara jag eller ser vargarna lite töntiga ut? Typ dåligt gjord shapeshiftning.

Jag tror att jag under de senaste månaderna har gått igenom något av en 30-årskris. Konstigt nog slog den inte till förrän jag fyllde 31. Plötsligt kändes det som att livet kom i kapp. Att det börjar bli försent att göra en del saker. Att jag enligt alla mått och synsätt borde vara vuxen. Problemet är väl att jag inte känner mig särskilt vuxen bortsett från det självklara i att betala räkningar, laga middag, tvätta regelbundet och inte vilja gå ut fem kvällar i veckan.

Hur definierar man vuxen? För mig är det ett ord som inkluderar ett mer inrutat liv, förutsägbarhet och familjebildning. För mig är det tre ganska trista kriterier. Nog för att jag numera kanske föredrar en viss förutsägbarhet jämfört med nollkoll-livet man levde i nittonårsåldern men samtidigt vill jag inte bara stanna upp – liksom fastna och vissna i ett liv som bara levs på tomgång. Och inrutat liv: jag hatar själva tanken på det. Men samtidigt vet jag ju att jag skulle må urdåligt om jag bara släppte all kontroll och tog alla dagar som de kom, hej hopp och utan någon som helst planering. Vad skulle vinnas med det, liksom? Diskberg, otvättade underkläder och avsaknad av glädjen att se fram emot saker och ting?

Och barn är jag så oerhört icke-sugen på. Helt ointresserad. Inte för att jag känner någon slags barnaversion i allmänhet utan bara för att jag inte på något sätt känner mig redo för den typen av åtagande. Det är kanske där krisen har sin grund: när man är 31 borde man kanske enligt gängse regler vilja bilda familj. Men jag känner inte det. Jag är helt enkelt inte klar med mig själv. Och kom inte med motargument som ”när man får barn slutar man vara så självanalyserande och självupptagen – man lägger fokus någon annanstans och mår mycket bättre”. Det är inte så jag menar. Om jag någonsin ska skaffa barn vill jag inte att det redan innan barnet ens är påtänkt ska kännas som en fruktansvärd börda – något urjobbigt, ångestladdat och oerhört pressat. Så känns det nu: som att jag i min ålder borde längta, borde tycka att det vore underbart och berikande med en unge. Just nu känns det som att jag inte kommer att tänka på fortplantning förrän pressen är borta – vid fyrtioårsstrecket ungefär. Om ens då. Sedan kan man ju ändra sig. Problemet är väl att jag inte har ändrat mig alls sedan jag ”blev vuxen” – om vi räknar från att jag tog studenten.

Egentligen kan jag ju bara sälla mig till de som är frivilligt barnlösa – de som inte vill ha barn. Men samtidigt är jag så intryckt i den samhälleliga normen att det känns fel att ens tänka mig en framtid som består av att odla växter och läsa finkulturell litteratur istället för att skaffa dagisplats, agera tandfé och fira konfirmation. För någon gång i den avlägsna framtiden vill jag kanske ha en familj trots allt och då börjar det bli dags att fundera över det ganska snart och då är vi tillbaka från början att jag bara känner press och ångest inför familjebildning. Det är den här loopen som känns besvärlig och på grund av den försöker jag fatta ett beslut som ska vara här och nu – liksom inte springa iväg fyrtio år in i framtiden. Det innebär att jag aktivt bestämmer mig för att jag inte vill ha barn nu. Om fyra, fem år kan jag ta upp ämnet med mig själv igen och fatta ett nytt beslut. Fram tills dess: bara vara jag (och min kille förstås) och kunna välja vilken vuxennivå jag vill ligga på efter dagsform.

Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk blev en av mina semesterböcker (ja, jag läser oerhört snabbt). Egentligen borde jag inte ha gillat den eftersom den innehöll flera av de beståndsdelar jag ogillar när det kommer till böcker: dravliga relationsproblem, ”skriva på näsan”-språk (jag älskar lite isbergsteknik och känslor dolda bakom meningar och den där biten) och medelklass/medelåldersångest. Konstigt nog tyckte jag istället att boken var urbra. Jag plöjde den på något timme. Så här lyder baksidetexten:

”Anna och Mats åker på en veckas semester till Sicilien i närheten av vulkanen Etna tillsammans med sina två barn, Molly, sju år, och Sebbe, elva. Våren har varit tung och veckan på Sicilien, som de egentligen inte har råd med, är ett försök att bryta en ond cirkel. Barnen är förväntansfulla och ser fram emot att få blicka ner i en riktig vulkan.

Ändå håller på att förgifta varandra och barnen med surhet och bitterhet. Mats tystnar och Anna förlorar sig i fantasier om Den Andre. De driver varandra till en gräns där de håller på att tappa kontrollen. Ett spänningstillstånd som börjar bli farligt…
Resan skulle bli en början till förändring. Men kan de mötas igen? Och vill de det?

Helena von Zweigbergks nya bok Ur vulkanens mun är ett laddat relationsdrama om konflikter, svek, drömmar och kärlek som fullkomligen tar andan ur läsaren.”

Ett varningens tecken till de som inte känner för en rejäl dos ångest då givetvis – för den känslan är oundviklig när man läser den här boken.

Ord jag avskyr: pub. Det finns inget ord som kan få mig att känna så stort avstånd från mina medmänniskor som när ordet ”pub” används istället för ”bar”. Naturligtvis talar jag inte om de där näst intill karikatyrartade brittiska eller irländska pubarna – för de är just en pub. Jag talar om vanliga barer. Och själva aktiviteten: ”att gå till en mysig pub”. Jag går aldrig till en mysig pub. Jag går till en bar. Jag inbillar mig att människor som gillar att gå till mysiga pubar också gillar Per Gessle, stamp med fot i takt med pub-livemusik och flirtar med ambulansförare. Och där har du en av mina fördomar, Mymlan.

När vi kom till Rom berättade kvinnan som ägde hotellet att det även pågick ett G8-möte (och något som jag och Niklas uppfattade som ”arméns tatueringsmässa” (?)). Detta innebar att staden kryllade av poliser. Det var lokalpoliser, militärpoliser med röda revärer på byxorna och stora maskingevär och det var stidsvagnsliknande fordon som körde omkring.

Vid ett par tillfällen fick jag förmånen att skymta italienska civilspanare. De uppfyllde alla mina fördomar med råge och lite därtill. I en polisbil såg jag två äldre herrar klädda som de skulle på ett bättre bröllop med mörka kostymer, stärkta vita skjortor, mörka slipsar och stora Armani-solglasögon. Hade jag vågat skulle jag ha knäppt ett foto. Några timmar senare såg jag en karl som blev skjutsad runt Piazza Navona av en vanlig poliskonstapel. Karln i förarsätet bar ljus sommarkostym, vit skjorta och en bjärt turkosfärgad slips. Håret på hans överkammade flint vajade i vinden och i munnen satt en gigantisk cigarr. Jag var hänförd av den filmiska stämningen.

Om man hade varit en kvinna i fyrtioårsåldern som gillar polis/brandmän-killtypen så hade man blivit helt tokig av de stiliga militärpoliserna som i skottsäkra västar, grova kängor, baskern på sniskan och perfekt utmejslade ansiktsdrag som tog en kaffe på stående fot med ett öga på Giro D’Italia.

Själv är jag kanske inte så mycket för polistypen (trots det jag just har skrivit) men om ni vill läsa en historia om hur jag och min syrra hamnade på dejt med spanska poliser tycker jag att ni ska läsa det här blogginlägget.

Här kommer några foton från Rom. Det är tre rätter mat men i sanningens namn kommer efterrätten från en annan kväll. Efter en boll mozzarella är man inte jättesugen på exempelvis Tiramisu (pastan är en slags napolitansk ragú med ricotta). I lördags kväll avslutade jag och Niklas med några Corona på takterrassen med Santa Maria della Vittoria (Änglar och demoner-kyrkan) i bakgrunden efter en supermiddag på mysig, slingrande gata.

Samtal jag och min syster Mia just fört angående det mystiskt försvunna Air France-planet:

Mia: Det här med planet alltså – så sjukt uppenbart Lost-stämning. Har du läst mitt blogginlägg förresten?

Jag: Nej, jag har inte hunnit.

Mia: Charles Widmore borde de ju ta in i förhör. Ett plan försvinner ju inte bara sådär i ”en blixt” om det inte är Lost-öns blixt om du fattar hur jag tänker.

Jag: Jag kan bara hålla med. Det finns för många lösa trådar för att man ska gå på det liksom.

Mia: Stackars dem ändå. Sitta på den där jäkla ön. Inte vad de hade förväntat sig liksom.

Jag: Hur obehagligt skulle du känna att det vore om just dessa människor dyker upp i säsong 6 av Lost? Att liksom hela flygkraschen visas och ett gäng fransmän och brasilianare får bygga läger på stranden liksom.

Mia: Eh! Spooky!

Jag: Jag tror det är en fransk tv-kanal som ska börja göra en realityversion av Lost som sänds till hösten. De har plockat ner planet. Sedan smygfilmar de alla överlevande och utsätter dem för läskiga saker och sånt.

Mia: Halvjobbigt för de anhöriga som liksom har begravt sina nära och kära och så dyker de upp på primetime i september och smygfilmas.

Jag: Men det känns lite så: Frankrike ska försöka knäcka USA genom att dra realityformatet så långt det övervhuvudtaget är möjligt.

Mia: Statlig tv-kanal it is! Air France är väl också statligt? Enkelt att koka ihop den här idén.

Jag: Fransmännen lär ju starta en strejk som vanligt när de inser grejen men man kommer aldrig att kunna skoja bort de där tittarsiffrorna.