Den här låten heter Razzmatazz och bandet som, en gång när musiken var bättre, gjorde den heter Pulp. När jag gick i gymnasiet var Razzmatazz på många sätt indie-Helsingborgs soundtrack. Jag vet inte riktigt varför. Det släpptes säkert två, tre Pulp-skivor efter den här gamla låten. Men ändå var det denna låt som fick dansgolven att panikfyllas. Den skapade allsång av rysarkaraktär. Glädjetjuten blandat med armar i luften och svett i popluggarna fick ett litet Helsingborgsdansgolv att kännas mycket närmare London än vad det verkligen var. Helsingborgsindiebanden gjorde covers på den och alla i publiken blev stjärnögda. Den här låten sammanfattar helt enkelt tre år av mitt liv och under de 3.39 minuter den pågår spelas varenda fest och utekväll upp framför mina ögon.

En sommar för några år sedan hade jag ett långt sommarlov från universitetet och vädret råkade vara fenomenalt hela juni och juli. Det ledde till att jag låg i bikini och solade hela juni och halva juli. Därefter drog jag till Spanien en månad drygt och tillbringade såklart varje dag på stranden. När jag kom hem såg jag ut som en tant från The Orange County med vitt hår och läderartad hy.  Jag har aldrig innan eller efter blivit i närheten lika brun eller fått lika solblekt hår. Man kan sammanfatta det som att det inte blev så snyggt.

Men när jag ser fotona från Britney Spears samarbete med Candie’s så kommer jag bara att tänka på hur jag såg ut i augusti den där legendariska sommaren: inte klok. Till mitt försvar sitter de där fotona på mig i ett familjealbum (och numera på en blogg visserligen) och jag saknade stylist. Britney däremot blev stylad på samma sätt för en oerhört påkostad annonskampanj. Det är sådana saker som går över mitt förstånd.

Gissa hur roligt det här scenariot som vi befinner oss i just nu är: igår dog bilen i en tunnel under rusning här i Stockholm. Det kostar ungefär lika mycket som en mindre begagnad bil att reparera. Det kommer också ta flera veckor för verkstaden att få det gjort. Den 28:e har vi bokat en resa till Gotland med bilbiljett då vi ska bo på Gotlands östkust och köra runt och se lite grejer. Biljetten går varken att boka om eller avboka. Eftersom det är semestertider är alla billiga hyrbilar redan uthyrda vilket innebär att man måste gå på de lite dyrare och större hyrbilsalternativen. Känns så sjukt olönt. Om någon har en bil över så är jag mycket intresserad av att låna den. Bara så att ni vet.

En film som jag älskar är The Royal Tenenbaums. Det är en så snygg, småsurrealistisk film med underbara skådespelare så man blir tokig. Tydligen ska Wes Anderson ha inspirerats av J.D Salingers välkända Glass Family och jag som är som tokig i rika New York-familjer med ett misantropiskt skimmer över sig kan ju såklart inte få nog. Min favorit är ju såklart Margot Tenenbaum – den annars så trista Gwyneth Paltrows kanske enda roll med lite edge. Ibland bildgooglar jag just på Margot Tenenbaum bara för att få min vardagliga dos av smutsblond page, stor päls och svartkajalade ögon. Så oerhört snygg!

Christian Bale är ganska välkänd för sin method acting. Eller så skyller han bara på ”rollen” när han får ilskna utbrott som fastnar på film. Vad vet jag? Jo, det jag vet är att han just nu har bantat ner sig nästan 29 kilo för att göra en filmroll i Mark Wahlberg-rullen The Fighter som handlar om två halvbröder i boxningsringen och drogproblem och lite sånt. Bale spelar Dicky Eklund och på grund av hans crackberoende krävdes det alltså en rejäl viktminskning och en frisyr med tunnare hår.

Det är sånt där som gör att jag är glad över att slippa vara Hollywoodkändis. För att plocka hem lite prestigefulla priser måste man ju antingen banta ner sig minst 25 kilo eller gå upp minst lika många (det sista hade jag ju i och för sig lätt kunna ta mig an). Eller så måste man bli väldigt ful. (Det är jag visserligen också ganska duktig på – synd bara att jag inte kan spela särskilt bra teater – annars hade jag haft en lysande karriär framför mig).

Eftersom nittiotalet är tillbaka och jag råkar älska rött (och dessutom har den läggning som brukar kännetecknas av att hellre synas än vara snygg) så har jag den senaste veckan börjat använda en kofta jag bar flitigt i sjuan och åttan. Den är fullkomligt hysterisk men färgmässigt ligger den fortfarande inom det jag gillar: mycket och starka färger. Därför tänkte jag bjuda på ett foto på mig som fjortis hemma på en söndagmiddag ungefär vintern -92 och ett från i fredags – i exakt samma kofta.

I fredags på Möllevångstorget i Malmö plågades vi av ett glatt band som spelade för en aktiv publik på fyra personer. Utan hejd. Idag hade turen kommit till Helsingborg. Samma band, samma repetoar. Jag lovar att jag hittar dem på Nytorget i Stockholm imorgon. De förföljer ju uppenbarligen mig.

Min kille ringde för ett litet tag sedan och sa att han kunde hämta mig på Bromma flygplats ikväll då han hade bilen. Det kändes precis så skönt som det gör för oss som annars brukar släpa väskan i kollektivtrafiken. Men nu läste jag följande på hans Twitter: ”Motorn överhettad mitt i stan. Bilkö och smal tunnel. Både poppis och kul..”. Och sedan: ”Undra om de pratar om mig på trafiknyheterna nu..” med en länk till den här bilden på bilen. Eller hur känns det som att jag får ta den där 152:an till Sundbyberg och byta till Pendeltåg sen?

Det finns nästan ingen typ av nöjesjournalistik (jo, det gör det men den här kvalar in på topp fem) som jag känner så mycket för som när en stor stjärna kommer till Sverige ett par dagar. Då är det ju alltid någon kvicktänkt reporter och någon fotograf som sätts på jobbet att kartlägga varenda rörelse som stjärnan gör under Stockholmsvistelsen. Som nu när Britney är här.

Jag fullkomligt älskar att få veta att Britney Spears barnflickor köpte tre kassar mat på Hemköp i Åhlénshuset. Eller när Beyoncé var här för några år sedan och åt middag på Portofino vid Zinkensdamm. Eller när Backstreet boys-Nick och Paris Hilton käkade på East.

Jag är helt enkelt barnsligt förtjust i alla reportage som behandlar ämnet ”kändisarna är som oss”. I stil med att Jennifer Garner och Ben Afflecks dotter Violet går på vanligt dagis. Eller att Britney Spears igår beställde hem massor av take away-mat från ”en känd hamburgerkedja”.

Om vi fortsätter på det här med att göra sig ett eget Harry Potter-namn så kan man ju ta olika name generators till hjälp. Oftast är de dock helt nyanslösa och trista. När jag provade här blev mitt namn Bridget The Bloodthirsty. Det låter ju mer som ett oerhört lågkreativt namn på en vampyr som blir dödad i de första nio minuterna av ett av de mer mediokra Buffy-avsnitten. Därför efterlyser jag bättre ideer. De måste uppfylla så många av följande kriterier som möjligt:

-Namnet ska ha någon form av betydelse

-Namnet ska vara roligt just för att det säger lite om personen som bär det

-Namnet får gärna ha aristokratiska och/eller medeltida drag

-Lite lek med franska har ingen mått dåligt av

Här är några av mina favoritnamn i Harry Potter-böckerna:

-Narcissa Malfoy

-Bathilda Bagshot

-Sirius Black

-Nymphadora Tonks

-Fleur Delacour

-Cedric Diggory

-Fifi LaFolle

-Lisette de Lapin

-Gilderoy Lockhart

-Luna Lovegood

-Kingsley Shacklebolt

Hjälp mig att hitta fler gemensamma nämnare eller sätt bara igång att ge roliga namnförslag!