Jag har som sagt varit ifrån mina barn i tre månader.
Det är lång tid.
Min dotters fötter har hunnit växa en storlek under tiden
och min sons röst har förändrats så mycket att jag inte känner igen den i telefon.

Att överge sina barn har ett pris.

Den här gången kom jag undan billigt,
2500 spänn är ingenting för så mycket skuldkänslor.

Jag är som jultomten,
kommer sällan men gör alltid barnen glada.

Uruguay är för övrigt ett underbart land.

Det är det enda grannlandet argentinarna står ut med.
Ja, till och med älskar så pass mycket att de brukar kalla
det för ”en förort till Buenos Aires”.

Eller vad säger ni om det här kärleksbeviset:

I förra VM-kvalet möttes Argentina och Uruguay i sista omgången.
Argentina var redan klara för VM, Uruguay var tvungna att vinna för att fortfarande ha chans.

Men matchen spelades i Buenos Aires och där hade Uruguay aldrig vunnit tidigare.

Clarin, största tidningen i Argentina, hade en enkät inför matchen:
Vilket lag vill du ska vinna?

75 % av argentinarna svarade Uruguay.

Tydligen tyckte de argentinska spelarna samma sak,
för de spelade på halvfart och Uruguay vann med 1-0.

Ibland är ni korkade. Jag sitter i Montevideo och ska ut och strosa längs Rambla, standpromenaden, i väntan på mitt flyg till Cordoba. Men först måste jag ju svara på era kommentarer.

Klart att det inte är dåligt att tycka om att umgås med sina barn!

Jag tycker  naturligtvis också om att umgås med mina barn!
Och jag har de halva tiden! (när jag inte är i Sverige, såklart)
Och jag diskar, städar och skjutsar! (när inte mitt hembiträde Rosita jobbar, såklart)

Men visst vore det kul om papporna kunde nyansera sina vardagsbetraktelser?
Om de inte ansträngde så in i helvete för att framställa pappalivet som en dans på rosor?

För det är den ju inte. Såklart.
Varför inte skriva om det också? Om hur överjävla jobbigt det är att vara pappa?
Om att barn inte bara är en gåva, utan också ett trauma.
Om att barn aldrig är så vackra, som när de äntligen somnat.
Om att det aldrig är så roligt att umgås med sina barn, som när man är långt ifrån dem.
Om att små barn är för sexlivet, vad svenska landslaget är för fotbollen.

Skriv om det också. Är det för mycket begärt?

Tydligen, för de här posörerna vill ju inte skriva om hur de är som pappor,
utan om hur de önskat att de skulle ha blivit.

Fantastiska, jämställda, feministiska män.

Det trycks så jävla många jämställdhetssedlar i Sverige,
att valutan Feminism har förlorat sitt värde.

 Om några timmar åker jag tillbaka till Argentina.
Efter nästan tre månader i Sverige.

Jag ska äntligen få träffa mina barn igen.
Har ni varit ifrån era barn tre månader?
Varje år?

Jag vet, jag är ingen superpappa.
Jag skulle inte kunna ställa upp i pappa-SM,
klarar inte kvalgränsen.

Och jag skulle aldrig få medborgarskap i
de Präktiga Svenska Pappornas Republik.

När jag läser pappabloggar blir jag förundrad –
tar de lustgas innan de skriver sina inlägg?

Tycker de verkligen det är så fantastiskt roligt
att umgås med sina barn?

Eller håller de upp sina barn som ett politiskt manifest?
När de lyfter sin minderåriga ideologiska fana i famnen
låter de som politiker under valkampanj.

Vad är det de kandidaterar till?
Årets pappa?
Sveriges mest jämställda man?
Vill de bli president i Präktiga Pappornas Republik?

Jag skulle inte kunna bli medborgare i den republiken.
Skulle nog inte ens få turistvisum till deras fantasivärld.

Jag älskar ju också mina barn.
Men jag har för lite tålamod, skriker för mycket,
blir fullständigt uttråkad, längtar mig bort för ofta
och fantiserar om att adoptera bort ungjävlarna när de bråkar.

Jag vet inte, men pappabloggarna är inte trovärdiga,
deras föräldraskap känns som en enda stor eufemism.

– Åh, Lill är så livlig!
Säg som det är! Hon är olidlig!

– Jag älskar att vara pappaledig!
Du låter som en institutionaliserad kåkfarare!

– Jag tycker om att ligga bredvid Åke tills han somnar.
Du lider av Stockholmsyndromet!

Jävla PK-missbrukare –
förhävelsen är deras trappuppgång
och präktigheten den återanvända sprutan
de injicerar rakt i fotsulorna.

Det tillfälliga ruset kallar pappa-pundarna för familjelycka.

Jag älskar havet. Framförallt med vågor.

Älskar att se och höra hur det juckar mot strandkanten,
att långsamt få tränga in i det och känna havets
salta andedräkt i mina näsborrar.

Nästan erotiskt. Nästan som ett samlag.
Skrämmande likt ett samlag.

Ar pa Samos pa chartersemester.

Aterkommer nasta torsdag.

Saludos

/M

Visste ni att 90 procent av alla amerikanska dollar har spår av kokain?

Det är American Chemical Society som granskat de gröna sedlarna och upptäckt att det inte bara är i filmer man rullar sedlar för att snorta koks.

De har jämfört sedlarna i fem olika länder. Minst kokain hittades i de japanska (20%) och kinesiska (16%).

Där emellan hamnar brassarna, med 80 procent.

I USA (och i Kanada) är siffran som sagt 90 procent, 20 procent mer än för två år sen då man sist gjorde en liknande studie.

Alltså, är det inte dags att ta bort George Washington från sedlarna och sätta dit en bild på Pablo Escobar?

Att bli avsugen är det största kärleksbeviset –
som en man kan ge en kvinna.

Att lämna något så kärt i någon annans mun
kräver ett enormt förtroende.

Om hon plötsligt blir förbannad?
Eller får ett epileptiskt anfall?

Hennes bländvita tänder blänker
som vassa giljotiner –
vi vet att vi är bara en tugga från helvetet,
på roulettbordet finns hela vårt kapital.

Vi satsar allt på en sats.

Den här kvinnan kommer till programmet
därför att hennes man inte tycker om när
hon suger av honom.
– Han säger att jag skadar honom.

Klippet är på spanska, men jag tror att det
ändå är lätt att se var skon klämmer.

Att han ens vågar chansa,
det är som att lämna sitt enda älskade barn
instängt i lejonburen!

Polisen hittade över 1000 barnporrbilder i
Keith Griffins dator, kan man läsa i dagens Aftonbladet.
Men han hävdar att det var katten som klickade
på musen.
Alltså, vilken jävla osis!

Det är nästan lika jobbigt som för stackars Ramón från Ecuador,
som bara ville veta vad klockan var och råkade våldta en kvinna.

Det är nämligen så att den unge otursförföljde Ramón, 22, befann
sig på ett nudistbad, samtidigt som den drabbade kvinnan.
Han gick fram till henne för att han ville veta vad klockan var
och när hon vände sig för att titta i väskan,
fick Ramón ett präktigt stånd – kvinnan hade ju en magnifik kropp.

Ramón tackade för upplysningen och när han skulle gå därifrån
snubblade han, föll över henne och råkade penetrera henne.

Stackars Ramón, snacka om otur!

Jag får en del kommentarer från sverigedemokrater på bloggen.
De går tyvärr inte att publicera, men det verkar
inte finnas varken man eller kvinna i min familj jag inte satt på.

Kommentarerna i sig stör mig verkligen inte,
det som irriterar mig är att ni är så arga på just mig!

Efter allt vi argentinare gjort för era vänner!
Otacksamma jävlar!

Hur många andra länder öppnade solidariskt upp
sina gränser för nazisterna efter 2:a världskriget!?
Få höra nu, era historielösa kräk!

När alla andra länder vände era nazistpolare ryggen
tog den argentinska regeringen emot 250 naziledare!
Jo, 250!
Och sänker man ribban så att SS-agenter kan hoppa över,
så tror man att det handlar om flera tusen av era gamla
partikamrater som kom till oss.
Så lite mer respekt, gracias!

Ni kanske undrar varför de flydde till Argentina?
Jo, det är nämligen så att den dåvarande argentinske presidenten Perón
kände stor sympati för såväl nazismen som fascismen i Europa.
Och precis som ni, var han en stark motståndare till rättegångarna
i Nürnberg. Till skillnad från er, vågade han dock stå för det.
Detta trots att den vanlige argentinske medborgaren
var antinazistisk (ja, jag vet – men ingen är perfekt!).

I Argentina lever det nämligen över 200.000 judar, det är landet
i Latinamerika med flest judar och sjätte i världen.

Ja, nu kanske ni börjar se mig med andra blida ögon.
Vänta, det blir bättre.

Först vill ni kanske veta hur nazisterna flydde till Argentina?
Glöm inte bort att i det intoleranta Europa efter kriget,
var era vänner ett hett byte.
Som tur var fanns den katolska kyrkan – alltid snabb att förlåta.
Ugnarna i Auschwitz hade ännu inte hunnit svalna,
men det fanns redan präster redo att smuggla ut nazisterna,
bland annat till Schweiz.
Väl ute – och med falsk dokumentation – var det enkelt att få över
sverigedem… förlåt, nazisterna till Argentina.

Nu kanske ni tror att jag pratar om vanliga nazistknegare,
mesiga sympatisörer, typ Kamprad. Men no, no.

Man vet säkerligen att Adolf Eichmann och Josef Mengele befann sig i Argentina. Eichmann kidnappades av Mossad år 1960 för att ställas inför rätta i Israel. Mengele, respektabel forskare i Auschwitz, var ett litet märkligare fall.
Mengele hade nämligen inga problem att komma ut från Tyskland,
eftersom hans namn ännu inte kopplades till koncentrationslägren.
Inte ens i Nürnberg-rättegångarna nämns Mengele.
Så lugn kände sig Mengele i Buenos Aires,
att han stod i telefonkatalogen med sitt riktiga namn!
Men när Mossad kidnappat hans polare Eichmann flydde Mengele till Paraguay.
Han drunknade i en badolycka i Brasilien 1979.

MEN! Och här kommer det bästa!

Det finns en spännande teori om att självaste Adolf Hitler
egentligen aldrig tog självmord, utan flydde till Argentina,
kanske till och med de allierades välsignelse.
Det finns vittnesmål och dokument som styrker denna teori,
och som menar att Adolf Hitler kom till Patagonien med ubåt, strax efter kapitulationen.
Absurd konspirationsteori? Kanske.
Men den argentinske journalisten Abel Basti har ägnat år åt att
forska i ämnet och intervjuat vittnen som säger sig ha sett
världens kändaste mustasch i Patagonien.

Han har gett ut boken Hitler en Argentina, en bestseller,
där han inkluderar en mängd sekretessbelagda dokument,
bland annat från FBI som känt till den här historien hela tiden.

Så säker är Basti på sin sak att han krävt av ryssarna
att de göra DNA-analys på resterna av Hitler,
som ryssarna själva hävdar att de har.
Hitler i Argentina… kittlande tanke, eller hur sverigedemokrater?

Så nu hoppas jag att ni slutar med häxjakten och åtminstone erbjuder
mig en plats i kommunfullmäktige!