Arkiv för August 2009

- Sida 2 av 3

100 procent svensk eller Den stora rasmixern

av Martin Ezpeleta

Jag är blatte. Rakt igenom.

Till och med Sverigedemokraterna skulle beundra
min oklanderliga stamtavla.

Jag är renrasig. 100 procent argentinare.

Eller så renrasig man nu kan bli i Argentina.

Vi har nämligen en skum artikel i
vår konstitution från mitten på 1800-talet.

25e artikeln:

”Regeringen ska främja den europeiska
invandringen och får inte hindra,
begränsa eller beskatta inträdet av
utlänningar som ämnar bruka jorden,
förbättra industrin och undervisa i vetenskap och konst”.

Coolt, tänkte den fattige sicilianske farmaren,
den svältande polacken, den frusna ryssen och,
sist men inte minst, min spanske farfarsfar som gjorde
sin flickvän på smällen men inte klarade av att ta smällen.

De sålde alla sina ägodelar och tog första skeppet till Argentina.

Argentina tog under förra sekelskiftet
emot mer än fyra miljoner europeer, hälften var från Italien.

100 år senare har alla gjort det med alla
och konsekvensen är en etnisk cocktail,
som speglar sig i mitt eget blodomlopp:

25 procent italienare.
25 procent criollo (spanskättling)
15 procent vanlig spanjack.
10 procent indian
15 procent baskiskt kokande blod.
10 procent jämt fördelat mellan irländare, schweizare, fransos och österrikare.

100 procent argentino.
100 procent blandras.

I Sverige är vi inne i samma process,
även om vi inte kommit så långt.

Men varje gång Arash plus Linda är lika med sant
så höjer vi långsamt pigmenthalten i den svenska rasen
och näsan växer och kröks,
ögonen blir mörkare och mandelformade

och det är inget du kan göra åt det
för under lakanen arbetar den
stora rasmixern oförtröttligt och envist

så om 50 år kommer dina barnbarnsbarn
se ut som jag och du kommer nypa deras
stora krokiga näsa och utbrista stolt:

– Titta, 100 procent svensk!

Rädda mobbarna (men inte på min sons bekostnad)

av Martin Ezpeleta

– Rädda mobbarna, skriver psykologen Christer Ohlson i ett debattinlägg i Aftonbladet.
– Annars hamnar de senare i fängelse.
Fyra av fem brottslingar inledde nämligen sin karriär som mobbare.

Självklart har psykologen rätt. Åtminstone i teorin. Alla ska med.
I en mobbningssituation möts ju offer mot offer.
Det är två olika typer av tragedier som drabbar samman.

Så vem ska räddas? Vems sida ska man stå på?
Bådas, säger de svenska pedagogerna.
Ingens, säger den svenska erfarenheten alltför ofta.

blodig troja.jpg

Så här såg min sons argentinska skoltröja ut i våras.
– Det har hänt en olycka, sa rektorn när hon ringde och berättade.
En olycka? En olycka är något som inte kan förhindras.

Min son blev inlåst bakom en gallerdörr av sina klasskamrater.

– Spotta på honom, skrek en av killarna och de andra sju började spotta.
Spotta och skratta.
Min son försökte komma undan, genom att klättra upp genom ett hål i taket, men slog i huvudet mot kanten.
Fem stygn. Och en tröja full av blod, blandad med äckliga snorloskor.
Är det en olycka?

Min son har börjat en ny skola i år. Han fick gå om och vi beslöt att byta skola. En ny skolmiljö skulle göra susen, det skulle innebära en ny möjlighet för honom. Trodde vi. Beslutet visade sig vara en mardröm.
Sen skolstarten har min son trakasserats.
Han är ny i klassen, han är kortväxt, han har en metallkapuschong på ena framtanden, han blir inte skjutsad till skolan i en flott bil, han spelar inte rugby som alla andra.
Han är annorlunda. Han är den utvalde. Han är mobbad.

Vi visste inte att han var mobbad, min son skulle aldrig ha skvallrat.
Men skolan visste att mobbningen förekom.
Men i Argentina finns inte ens ett ord för mobbning.
Mobbning rubriceras som pojkstreck. Tills någon ”olycka” inträffar.

Då agerar skolan. Med argentinsk pragmatism, med rå sunt förnuft.
De två mobbarna som kunde identifieras blev utslängda.
Inga samtal med föräldrarna, inga timslånga samtal med kuratorn.
Bara ett brev till föräldrarna där det står att barnen inte längre är välkomna.

Ut!
Punkt slut.

Var det ett bra eller ett dåligt beslut?
Tja, det löste halva problemet. Min son har det mycket bättre.
Trakasserierna har slutat, även om han fortfarande inte har några vänner.
Tyvärr återstår andra halvan av problemet – mobbarna.
De kommer få det tufft, inte många argentinska skolor kommer att ta emot dom.
De har förmodligen svåra hemförhållanden och behöver hjälp.
Men jag ska inte ljuga: jag är jävligt glad att de är borta. Att behöva lämna sin son på en plats där jag vet att han mår dåligt, är det värsta jag varit med om.

I Sverige, där man vet att förövarna också är offer, hade mobbarna gått kvar i klassen.
I Sverige, där man studerat och kartlagt mobbningens orsaker,
skulle förmodligen min son fortfarande varit livrädd för att gå till skolan.

I Argentina, och av ren okunskap, gjorde rektorn det som stod henne närmast hjärtat:
Hon ställde sig på min sons sida till hundra procent.

Mobbarna måste räddas, visst. Men inte på min sons bekostnad.

Victoria kommer aldrig att bli drottning

av Martin Ezpeleta

Monarkin i Sverige är dödsdömd.
Det patetiska jippot kring förlovningar och stundande bröllop
är inget annat än monarkins sista desperata dödsryckningar.

Kungafamiljen lever ett verklighetsfrånvänt liv.
Den är immun mot svångremmar, sparpaket,
finanskriser och grundläggande demokratiska värderingar.

Den är ett långfinger långt upp i röven på
svenskt rättvisetänkande –
samma som fick Marianne Samuelsson att avgå
för att hon gjorde skillnad på rika och fattiga.

Och den är det med ett leende på läpparna,
som Marie Antoinette när Bastiljen stormades.

För den autistiska kungafamiljen har också en giljotin över sina huvuden.

Trots medias rövslickeri, trots att pressen spelar med i jippot –
inte som journalister utan som hovnarrar.

Med trumpeter och fanfarer annonseras bröllopen,
artiklarna är rosafärgade och luktar som en blombukett.

Men om man läser bloggar, om man läser kommentarerna
förstår man att missnöjet är stort och utbrett.

Och det är inte bara vem som ska betala kalaset som diskuteras,
det är kungahusets existensberättigande som står och faller.

På 70-talet var det bara kommunister, anarkister,
hippies och punkare som ville bli av med monarkin.

Idag är det inte ens kontroversiellt att vilja det.
Motståndet kommer från såväl höger som vänster,
det finns bland gamla men framförallt bland unga.
Och det ökar stadigt, från år till år.

Men det förs ingen riktig debatt om det.
Media tiger, därför att kungahuset är en bra affär.
Kungahuset säljer tidningar, det lockar tittare, det skapar rubriker.

Kungahuset uttalar sig givetvis inte heller.
Att bara ta upp det innebär att man öppnar dörren
för att det verkligen kan inträffa.

Men om bara några år kommer motståndarna att vara majoritet.
Då kommer giljotinen att falla.
Inte om hundra år. Inte ens om 20 år.
Den kommer att falla innan Victoria blivit drottning.

Därför skriver jag eller Den mobbade dansaren

av Martin Ezpeleta

Igår kväll var jag och åt på Mamas and Tapas,
ett otroligt trevligt hak på Kungsholmen.

En av tjejerna som var med frågade mig
vad jag skulle hålla på med om jag inte vore
journalist.

Jag sa som det var:
Jag kan inte tänka mig ett annat yrke,
jag är inte bra på något annat.

Mina barns mamma brukade skrika,
när jag råkat färga kläderna i tvätten eller
glömt att betala räkningar:

– Hijo de puta, solo servís para escribir!
– Horunge, det enda du duger till är att skriva.

Hon har rätt.
Men det är inte därför jag inte kan tänka mig att
jobba med något annat.

När jag skriver stänger jag ut omvärlden,
jag skriver mig till en bättre värld,
jag gräver ner mig i den enda skyttegrav
där jag kan värja mig mot vardagens olidliga monotoni.

Mot alla dagar som plagierar varandra,
mot barnens krav på uppmärksamhet,
mot de obetalda räkningarna,
mot smutstvätten som väntar på att få färgas
i tvättmaskinen,
mot ansvarets punktliga klockor.

Skrivandet är min älskarinna,
andrummet som får mig att stå ut med
mitt äktenskap med livet.

Vet ni vad jag menar? Känner ni själva igen känslan?

Det är inget annat som kan framkalla den känslan.
Jo, förresten: Dansen.

Tyvärr passade dansen inte in i mina machoideal.
Trikåerna var för bögiga och jag för feg.
Dansaren blev mobbad.
Han fick aldrig leka med fotbollsspelaren,
med studenten, med journalisten eller pappan.

Han mobbades till tystnad.
Men fortfarande, när ingen av de andra är med, släpper
jag ut honom på skolgården.

Och oj, vad han blir lycklig då!

 

Svenskt labb-kött eller Därför smugglar jag kött från Argentina

av Martin Ezpeleta

Svenskt kött ska börja odlas i laboratorium,
kan man läsa i dagens Aftonbladet.

In vitro köttet kommer inte smaka sämre än annat svenskt kött,
lovar producenterna.

Frågan är: Kan det smaka sämre?

Svenskt nötkött är så smaklöst att jag alltid
misstänkt att det inte framställs av kor
utan laddas ner på Internet –
så kallad illegal filédelning.

Ifjol polisanmälde mina smaklökar svenskt nötkött för grov misshandel.
Det är en av de mest skakande och makabra
förhören i svensk kriminalhistoria.

– Ibland var man tvungen att tugga 80 gånger för att kunna svälja,
berättade en traumatiserad smaklök.
– Situationen var våldsam, de var också maskerade.
– Maskerade? frågade förhörsledaren.
– Ja, med marinad för att dölja sin riktiga identitet,
men jag är ändå säker på att det var svenskt kött.
– Hur kan du vara säker på det?
– Det är bara här man grillar med så mycket tändvätska,
att köttet alltid smakar bensinmack.

Efter en sommar i svenska Muantanamo får mina smaklökar posttraumatisk stress.
På rekommendation från min argentinske läkare äter jag därför inte längre svenskt.

Jag smugglar istället in köttet från Argentina.
I år hade jag med mig nio kilo vakuumförpackad oxfilé
Lagom för en sommar i Sverige.

SDs politiska manifest

av Martin Ezpeleta

Det är intressant att se att Sverigedemokraterna har kört igång
sin valkampanj redan. Och på min blogg!
Här är det blivande utrikesministern som uttalat sig.
Eller är det möjligen hälsoministern?

SD2010:
Du din satans svartskalle,vad har du då i detta land att göra??
smutsiga oljiga fittor det är vad ni Argentinare är,det är ju vida kännt att era mödrar
har sex med sina söner från sex års ålder och uppåt,hur var din mamma i sängen??
kanske som din syrra ???för du har ju satt på båda två,LOL
åk tillbaka till pampas eller vad fan ni kallar erat smutsiga aids spridande land,jävla nolla

 

En natt på Stureplan eller Varför får inte jag komma in?

av Martin Ezpeleta

– Du är för full, gå härifrån.
– Va?
– Du är berusad, du kommer inte in.

Vi står utanför The Lab på Stureplan –
jag och tre kolleger på Aftonbladet.

Vi har avslutat vårt pass efter midnatt
och gått ut och tagit några öl.
Två, för att vara exakt.

Klockan tre stänger första baren och
vi bestämmer oss för att gå vidare.

Det är tisdag och den enda platsen som
är öppen är The Lab.

Jag har aldrig gått ut på Stureplan
och när vi kommer fram till vakten
tittar han på oss och pekar på mig.

– Du, kom fram.

Han tittar på mig en sekund
och avgör att jag är berusad.
Mina arbetskamrater tror att det är ett missförstånd.
De förklarar att vi jobbat tills alldeles nyss,
att vi bara druckit två öl
och bara tänkt gå in och ta en öl till innan
vi går hem och lägger oss.

Men vakten är obeveklig.
Alla andra – ljusa, söta och svenska – får gå in om de vill.
Men inte jag. Jag är för full.

– Men utifrån vad gör du bedömningen att jag är full?
Jag vill veta vad det är han ser som inte ens ett alkotest
skulle avslöjat.
– Det behöver inte jag förklara för dig. Gå härifrån.

Vi tittar på varandra. Det blir en pinsam tystnad.
Jag har förstått och han har förstått att jag har förstått.
Det finns inget mer att säga. Jag platsar inte på The Lab.

På hans uppsvällda bröst har han en liten bricka
som säger att han är vakt.

Men vem är det han vaktar? Vad är det han skyddar?
Vem är det här muskelberget som har
rätt att lämna mig utanför utan anledning!?

– Kom, skit i honom, vi drar, säger en kollega
och drar mig i armen.

Jag ställer mig en bit därifrån. Jag skakar av ilska.
Förödmjukelsen ligger som en klibbig hinna över mig,
jag känner mig så jävla förnedrad.

Krogägarna på Stureplan förnekar om och om
att det förekommer diskriminering.

Jag har hört om det här så många gånger,
läst spaltmeter om det.
Har pratat med folk som berättat om det,
människor som upplever det här varje kväll de går ut.
Men för mig är det första gången.

Jag förstår att det föder hat. Jag känner det själv.
Fortfarande, fast det gått flera veckor.
Jag vill sätta dit honom, hijo de puta.

Fega jävel. Säg som det är!
Är jag för ful? För mörk? Ser jag för fattig ut?
Det kommer jag aldrig få veta, i statistiken
kommer jag att förbli någon som inte slutade dricka i tid.

Vi ser en taxi stanna.
Två fulla tjejer kliver ur. De skrattar, skriker och vinglar
fram till vakten.
De är dyngraka, men han släpper in dem.

Det är natt på Stureplan. Och allt är som vanligt.

En dag i Roslagen

av Martin Ezpeleta
dagen 1.jpg

Nakenbad i Roslagen. Snacka om aptitretare.
Om dagen börjar så här, kan man bara föreställa sig
hur den kommer att sluta.

argentina noviembre 005.jpg argentina noviembre 008.jpg

Svampplockning är en fin gammal nordisk tradition,
precis som plundring och våldtäkter.
Själv har jag ganska dålig koll på de här ursvenska traditionerna,
så jag nöjer mig med att följa samma instruktioner som de amerikanska
soldaterna i Vietnam: Plocka bara de gula.

argentina noviembre 009.jpg

Efter att ha rensat svampen, är det dags för osten.
Ost och vin slår aldrig fel. Tillsammans är de ett ljuvligt löfte, ett vällagrat intro,
ett opasteuriserat förspel.

argentina noviembre 010.jpg

På tallriken löjrom, i glaset OP Andersson. Proletärt så in i helvete.
Helan går och jag hakar på. Men efter nubben, finns det inte längre någon ursäkt.
– Ska vi göra det, undrar jag.
– Jaaaa, svarar hon.

argentina noviembre 012.jpg

Si, señor!! Jag grillar argentinsk oxfilé!
Den är insmugglad, svenskt kött är ju oätligt.
Meningen med livet ligger och fräser på grillen,
som ett svårtytt men avgörande budskap till evigheten.
Vilket avslut på kvällen! 

argentina noviembre 015.jpg

Lika som bär eller Själen letar efter sig själv i spegeln

av Martin Ezpeleta

Ok, jag ska inte säga vem som är vem på bilderna.
Men ni kan få en ledtråd: Den ena är jag, den andre Che Guevara.

cheguevara.jpg chewannabe.JPG

Jag var så nöjd med den looken!
Hade fått till en bra balans mellan den intellektuella
och akademiska uppsynen och en vild, revolutionär fysionomi.

Looken funkade lika bra på ett flummigt fik som på en manifestation,
vare sig jag hade en bok eller ett plakat i handen.

Själen kände äntligen igen sig själv i spegeln,
aldrig har jag känt att mitt utseende stämde så väl
med den jag var. Eller rättare sagt, med den jag önskat
att jag hade varit.

Men min flickvän övertalade mig att klippa och raka mig.
Hon tyckte att jag såg ut som en colombiansk dealer.

Min son säger att jag är dum i huvudet som gick med på det.
Jag tror han har rätt.

Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande redaktörer: Matilda Andersson och Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB