Monarkin i Sverige är dödsdömd.
Det patetiska jippot kring förlovningar och stundande bröllop
är inget annat än monarkins sista desperata dödsryckningar.

Kungafamiljen lever ett verklighetsfrånvänt liv.
Den är immun mot svångremmar, sparpaket,
finanskriser och grundläggande demokratiska värderingar.

Den är ett långfinger långt upp i röven på
svenskt rättvisetänkande –
samma som fick Marianne Samuelsson att avgå
för att hon gjorde skillnad på rika och fattiga.

Och den är det med ett leende på läpparna,
som Marie Antoinette när Bastiljen stormades.

För den autistiska kungafamiljen har också en giljotin över sina huvuden.

Trots medias rövslickeri, trots att pressen spelar med i jippot –
inte som journalister utan som hovnarrar.

Med trumpeter och fanfarer annonseras bröllopen,
artiklarna är rosafärgade och luktar som en blombukett.

Men om man läser bloggar, om man läser kommentarerna
förstår man att missnöjet är stort och utbrett.

Och det är inte bara vem som ska betala kalaset som diskuteras,
det är kungahusets existensberättigande som står och faller.

På 70-talet var det bara kommunister, anarkister,
hippies och punkare som ville bli av med monarkin.

Idag är det inte ens kontroversiellt att vilja det.
Motståndet kommer från såväl höger som vänster,
det finns bland gamla men framförallt bland unga.
Och det ökar stadigt, från år till år.

Men det förs ingen riktig debatt om det.
Media tiger, därför att kungahuset är en bra affär.
Kungahuset säljer tidningar, det lockar tittare, det skapar rubriker.

Kungahuset uttalar sig givetvis inte heller.
Att bara ta upp det innebär att man öppnar dörren
för att det verkligen kan inträffa.

Men om bara några år kommer motståndarna att vara majoritet.
Då kommer giljotinen att falla.
Inte om hundra år. Inte ens om 20 år.
Den kommer att falla innan Victoria blivit drottning.