Arkiv för September 2009

- Sida 1 av 4

De kommer alltid hitta dig!

av Martin Ezpeleta

Du lade ner en hel lön i ett brunt kuvert,
enligt överenskommelse.
Små sedlar, hade den mörka rösten beordrat
så du växlade
pengar i femton olika bankkontor.
 
Men nu kan du konstatera att det var värt det:
det falska passet är perfekt.
Och lösmustaschen är så trovärdig!
 
Du tar inte farväl.
En natt är du bara borta.
Du använder handskar hela tiden
för att inte lämna fingeravtryck efter dig
och betalar allt kontant för
att ingen ska kunna spåra ditt kort.
 
Trots det sover du aldrig två nätter på samma ställe
och byter språk eller dialekt var tolfte timme.
 
Väl framme på Filippinerna hyr du ett privatplan
och flyger rakt österut.
Du säger aldrig till piloten var du ska utan vid bestämda koordinater
hoppar du med fallskärm – inte utan att döda piloten först.
 
Du landar på den pyttelilla ön som fortfarande saknar namn
och efter några minuter kommer du fram till den bungalow
där du ska tillbringa resten av ditt liv.
 
Men inte förrän du är inne och har dragit för persiennen
tar du ut kudden du burit innanför skjortan för att simulera övervikt.
 
Du går igenom flykten och ler förnöjt:
Den har varit perfekt.
Du tar av dig handskarna, sparkar lite lätt på palmen
och plockar upp kokosnöten som ramlat ner i sanden,
som är som ett guldbrunt mjöl.
Medan du klyver nöten och stoppar in ett sugrör
 känner du oceanens salta andedräkt i dina näsborrar.
Och vågorna är som tungspetsar som kittlar
dina trötta fötter.
Och du går på stranden och tänker att havet
är en vacker metafor av ditt nya liv:
det smeker dina fötter
men suddar ut dina steg.
 
För inte har du lämnat spår efter dig?
Du går igenom allt ännu en gång.
Nä, det har varit perfekt.
De kommer aldrig att hitta dig
och här finns allt du behöver.
 
Men när du låter din blick löpa fritt över horisonten,
ser du en mörk prick på det öppna havet.
En prick som växer och bryter den vågräta linjen.
Först tror du att det är en synvilla,
du är så van vid stadens anarkiska siluett
att dina ögon inte kan föreställa
sig en horisontell linje
som korsar hela synfältet.
 
Men den lilla pricken växer och växer
och du känner svettdropparna
pysa fram genom porerna
när du slutligen märker
att synvillan är egentligen en liten roddbåt.
 
Någon är på väg till din ö!
 
Långt innan båten är framme,
vet du vem det är som kommer.
Du har varit så naiv!
Klart de skulle hitta dig!
De sa det till dig från början:
 
”Kom ihåg att betala,
det är lättare att fly
från ditt eget förflutna än från oss”.
 
Hur kunde du vara så korkad!?
Mannen kliver av båten, drar av svetten,
ler artigt och räcker fram handen:
 
– Tjena, tjena! Börje Larsson, handläggare på CSN.

Jag är en politisk fånge

av Martin Ezpeleta

Det är kolsvart utanför mitt fönster.
Hela staden sover. Inte jag.
Min skärm är en ensam fyr i ett snarkande hav,
ett utklippt titthål i nattens svarta ridå.

Jag fryser. Det är kallt som fan.
Jag förstår mig inte på vädret här.

Förra veckan var det stekande varmt.
Solen var en totalitär ledare och solstrålarna
var stickande bajonetter mot våra kuvade ryggar.
Det fanns inte en kritisk röst på himlen,
termometern steg fort som en undervattensfjärt
och väderprognosen var ett rövslickande propagandablad.

När jag gick och lade mig fanns det på himlen
fler stjärnor än i ett derby mellan Real Madrid och Barcelona .
– Imorgon kommer det vara ett helvete igen, tänkte jag.

Men under natten fördrevs den ultraviolleta hären
och när jag vaknade satt det en ny envåldshärskare
på himlavalvet.

Regnet.

Gatan såg ut som syndafloden och enda sättet att ta sig någonstans
var att få lift med Noak när han seglade förbi i sin ark.

Så fortsatte hela dagen.
På himlen passerade militärparaden förbi och soldater
i gråa uniformer marscherade i jämn takt till en högljudd orkester.

Jag var en politisk fånge i en väderdiktatur.

Men under natten skedde en ny, oblodig militärkupp.
Jag vet inte ens när den inträffade, men när jag vaknade var regnet borta.
Nu var kylan tyrannen, med solen som en vacker, men passiv minister utan beslutsrätt
(typ en svensk integrationsminister).

Hur är det här möjligt?
Hur kan solen, som för några dagar styrde med järnhand,
plötsligt blivit en patetisk voyeurist, en skygg fönstertittare?

Ja, och här sitter jag nu. Och huttrar.
Hundarna gnyr utanför dörren. De vill komma in.
Jag förstår dem. Men vi har ett avtal.
Jag släpper inte in dem förrän de skrivit under
ett bajscertifikat på gräsmattan.
Så jag kan fortsätta ett tag till.
Jag borde sluta skriva, min flickvän säger att jag skriver
för långa inlägg. Att ni inte orkar läsa dem.
Men jag kan inte hjälpa det. Jag har munväder
(tillåter en snygg diskursiv övergång).

Är det så, som många säger, att vädret präglar lynnet
på ett helt folkslag?

Är det kylan som gjort svenskarna tystlåtna, arbetsamma
och lika roliga som en polsk svartvit dokumentär om landets jordbruksreformer?
Är det värmen som gjort ekvatorn-latinos till glada, lata hedonister?
Och vad är argentinare då? Bipolära?

Tanken på att vädret formar oss är svindlande.
I sånt fall, finns det en geografisk punkt som är optimal
för social samlevnad?

Är klimatförändringen ett steg mot proletariatets diktatur?

Nu ser jag hundarnas underskrift på den nästan frostiga gräsmattan.
Så jag ska också försöka mig på en slutkläm innan jag går och lägger mig.

Om det skulle införas demokrati och fria val i atmosfären,
skulle jag rösta på höstsolen som president.
Fick jag välja hela regeringen skulle jag utse stjärnorna till upplysningsminister
och jag skulle ge havsbrisen en svalkande post.
Fullmånen skulle få sitta kvar i kärleksministeriet,
regnet skulle bli försvarsminister och bara tillkallas
när det är en krissituation.
Det första regeringensbeslutet skulle vara att införa en maxtemperatur på 28 grader
och en minimigräns på 20 grader.

När jag delat ut alla ministerposter,
skulle jag genast avskaffa de fria valen och jaga rätt på alla oliktänkare.
Jag skulle bura in snöfetichisterna och förbjuda lovikkavantar,
snölyktor och andra subversiva inslag.
Snögubben skulle bli bannlyst och tomten skulle få byta ut släden
mot ett hjulburet fordon om han vill fortsätta att bedriva sitt lurendrejeri med barnen.

Jag skulle avskaffa charterresorna till Mallis där solterroristerna skolas
och lagstifta att solariebrännan är den enda tillåtna.

Naturligtvis skulle jag också låsa in alla dårar
som tycker om att gå omkring med gummistövlar i regnet.

De få regimkritikerna som är kvar efter den här omfattande rensningen
kommer att få höra att det inte är vädret som är dåligt. Det är deras kläder.

Nu går jag och lägger mig.

En bra moral bättre än en stor pokal.

av Martin Ezpeleta

Wendela har en intressant debatt om huruvida man
ska pressa sina barn på resultat, bland annat
i idrottssammanhang.

Som barn var jag ett fotbollslöfte.
Som den goda argentinare jag är, var jag en diva.

Jag hatade att förlora.

Det här minnet är från början på 80-talet.
Vi spelade semifinal i Pilsbocupen och redan i
första halvlek låg vi under med 4-0.

Jag var omgiven av mediokra kamrater
som sprang och passade som om de glömt ta ut skorna ur kartongen.

Jag var förstörd. Jag ville inte vara med längre.
Jag fick runt på plan och grät.

Trött på förödmjukelsen, blev jag utbytt på egen begäran.

Mina föräldrar gick sällan på mina fotbollsmatcher.
Men den här gången var de där. Tyvärr.

Jag hann knappt ut förrän jag såg min pappa
komma rusande som en ursinnig tjur mot min röda fotbollströja.

Jag har sällan sett honom så arg.
Han skrek och gestikulerade som en argentinsk trafikpolis.

Jag kommer inte ihåg exakt vad han sa
men det gick ut på att jag var en förrädare
som övergett laget.

Enligt min pappa, skulle jag vara ihärdig som astmasjuke Che Guevara,
större idealist än en musketör och alltid ställa upp,
som en överentusiastisk scout.

– Du har ingen moral, skrek han.

Jag var sju år. Jag kunde inte ens stava till moral.

Ni som inte växt upp med socialistiska föräldrar
kanske inte förstår det här.

Att jag vann skytteligan alla 15 år jag spelade fotboll,
var inte något som direkt imponerade på min pappa.
Men om någon råkade säga att jag var en bra kamrat på plan,
kunde han få tårar i ögonen.

I socialistiska ögon är priser bara ett borgerligt sätt att belöna
individualismen och den hänsynslösa konkurrensen.

Hur slutade anekdoten?
Min pappa skrek åt tränaren att byta in mig igen.
Tränaren, livrädd, slet tag i första bästa spelare
som kom nära sidlinjen och kastade in mig istället.

Jag tjurade mig igenom resten av matchen.

Gjorde pappa rätt eller fel?
Kanske tog han i lite för mycket,
men jag märker att jag idag beter mig ungefär
likadant med mina barn.

Jag blir glad när det går bra för dem, när de får
bra betyg eller presterar bra på ett prov.
Men det är aldrig deras resultat som får mig att spricka
av stolthet.

Jag blir mer stolt när min dotter viskar de rätta svaren
till bänkkamraten i knipa än när hon visar upp sitt eget
felfria prov.

Jag blir lycklig när de gråter över någon orättvisa de sett på TV
och jag blir stentokig när de är osolidariska, smörar för en lärare
eller blir imponerade av någon kompis med mycket prylar.

Precis som min pappa
tycker jag att en bra moral är värd mer än en stor pokal.

Och skulle mina barn glömma bort det, har jag hängandes
på väggen två personer som kan påminna dem om det.

che y fidel.jpg

Argentinsk språkskola: Fitta

av Martin Ezpeleta

Samer har hundra ord för snö, vi har 120 ord för fitta.
Det säger förmodligen en del om våra prioriteringar/fixeringar.

Syftet med min språkskola är ju att ni ska kunna smälta in
bland lokalbefolkningen om ni har vägarna förbi Argentina.

Och ni har redan förstått att argentinarna använder flest
könsord per capita i världen.
Vi är en blandning av en full finne och en svart rappare.

Därför tror jag att det är viktigt i det här tidiga stadiet
att ta ett ordentligt grepp om det kvinnliga underlivet.

Med en språklig machete ska vi nu slå oss igenom det semantiska pubishåret,
vi ska förbi blygdläpparna i folkmun
för att slutligen hitta den lilla pärlan som identifierar oss som argentinare.

Kärt barn har ju många namn, och i Argentina
har fittan fler alias än terroristen Carlos.

Men det absolut vanligaste – och det första ni måste lära er –
är concha.

En liten parentes:
I Spanien betyder concha enbart snäcka.
Därför reagerar inte spanjorerna på att en av deras
bästa kvinnliga tennisspelare hette Conchita Martinez, Lilla fittan.

Hursomhelst,
när använder man concha i dagligt språkbruk i Argentina?
Det här är lite klurigt.
– Du är en fitta, kan man ju säga i Sverige.
– Sos una concha, funkar däremot inte i Argentina.
Det är fel och kommer omedelbart avslöja ert utländska ursprung
(med medföljande komplikationer, som att taxichauffören tar omvägar
och butiksbiträdet lägger på 30 procent på priset)
 
Vill ni använda concha som en direkt förolämpning,
måste ni byta ut ändelsen.
Sos una conchuda! Du är en bullfitta!
Det funkar hur bra som helst och ni sätter er genast i respekt –
ingen lättlurad turist drar fram en bullfitta ur rockärmen.

Concha är ett viktigt ord, men ska gärna ha ackompanjemang.

Det är som tomatpurén – tråkig när den är ensam men
en viktig grundingrediens i många måltider.

För att svordomen ska bli en boccato di cardinale,
en delikatess, måste man specificera vems fitta man prata om.

Om vi håller oss till den språkliga argentinska husmanskosten
finns det tre vanliga alternativ:

– La concha de tu madre (din mammas fitta)
– La concha de tu hermana (din systers fitta)
– La concha de tu abuela (din mormors fitta)

Man kan byta ut dem hur man vill utan att smakupplevelsen förändras.

Nu kommer säkert andra latinamerikanska läsare
reagera på att concha inte är en argentinsk exklusivitet.
Bland annat använder våra chilenska småbröder det flitigt.

Detta har argentinska språkforskare också förstått och
för att särskilja oss från resten av den latinska världen
(något som vi gärna försöker göra)
har de lanserat en egen fitta, för lokal konsumtion:

Papegojans fitta.
La concha de la lora.

Den största fördelen med papegojans fitta är den är fyrhjulsdriven.
I ett snårigt språkligt landskap kan den ta sig fram överallt.

Uttrycket kan användas – och används – i vilket sammanhang som helst.
Det används så flitigt att papegojorna börjat klaga.
Jag läste för ett tag sen en graffiti på en vägg:

– Duvan har också en fitta!  / Papegojan.

När något är alldeles för långt bort, ligger det en la concha de lora.
Eller Papegojans fitta, jag missade bussen!
Har ni svårt att få ihop en Ikea-möbel funkar det jättebra att inleda
ert klagande med Papegojans fitta, var fan är skruven!?

När ni kommit lite längre i undervisningen kommer för övrigt
Ikea vara ett bra tillfälle för er att öva in komplicerade svordomskombinationer:

La concha de la lora! El puto tornillo no figura en el manual del orto!
La conchuda del negocio no me dijo que este mueble culeado me iba a traer estos putos problemas!

Papegojans fitta, den här bögskruven är inte med i rövmanualen!
Bullfittan i affären sa inte att det skulle vara sådan bögproblem att få ihop
den här uppknullade möbeln!

Bara en tanke

av Martin Ezpeleta

I Argentina skulle en kvinna aldrig drömma om
att ta av sig bh:n på en badstrand.
Kroppen är privat, den är intim.

Däremot pratar hon öppet om sina känslor,
sina sorger, drömmar och frustrationer. 
Känslorna är naturliga.

På en svensk badstrand är de nakna brösten
som maskrosor på en sommaräng.
Varför inte, kroppen är naturlig.

Men hjärtat skyls som ett könsorgan.
Själen är fullt påklädd och har stora underkläder,
så att inte en enda känsla ska insinueras.
Känslorna är privata, de är intima.

Jag drömmer om min sista text

av Martin Ezpeleta

Jag drömmer om att skriva en text.
Min sista text.
Den ska vara speciell och göra alla
mina andra texter överflödiga.
 
Det ska vara en text där varje ord,
där varje stavelse har en mening
och samma värde.
 
Där versaler inte trycker ner gemener
och där orden är så fulla av mod och självförtroende
att de vägrar brytas av på mitten
av rädsla för att flytta på marginalerna.

I den texten kommer människa vara ett verb,
en handling, och inte bara ett dött substantiv till salu.
 
De stora orden med tomma löften ska få rannsaka sig själva.
 
Frihet.
Vems frihet?
 
Rättvisa.
Åt vem?
 
Jämställdhet.
När?

Demokrati.
Vilken och till vilket pris?
 
En text som vandrar längs raderna,
som Gramsci, med viljans optimism och intellektets pessimism.
 
Det ska vara en text utan författare eller
intellektuella rättigheter – utan moder, men med avkomma.

Något mer?

Jo, det som hamnar mellan raderna ska väcka
nyfikenhet och vackra löften och inte rädsla och misstänksamhet.

Det ska vara en text som tassar frammed barnets oskuldsfulla nyfikenhet
och vågar ställa de enklaste frågorna,

men som också vågar stampa ilsket
när den inte är nöjd med svaren.
 
Jag har länge drömt om den här texten.

Men vad ska en sådan här text heta?
Hur hittar man en rubrik till den?

Jo, rubriken finns långt ner i språkets reservarmé,
där de vackra orden vilar utan att dö,
i väntan på en ny morgon.

Där, längst ner, ska jag damma av
det vackraste av de alla,
ett ord som legat oanvänt länge.
Alldeles för länge.
 
Solidaritet.
 
Jag älskar det ordet.

Ett ord som lyser upp eller bränner i munnen,
beroende på vem som uttalar det.
 
Vad säger ni?

Låter det inte som en underbar text?

Våld föder inte bara våld

av Martin Ezpeleta

Våld föder våld –
det upprepas med den enfaldiges envishet.

Som ett idiotiskt mantra
hos den som inte kan se våldets nyanser.

Allt våld är inte dåligt.

Det finns våld som förtrycker
och det finns våld som frigör.

Det finns våld som skapar orättvisor
och det finns våld som rättar till dem.

Jag kom att tänka på det igår,
när de ringde från min sons skola.

Octavio har varit mobbad hela året.
Han har fått stå ut med trakasserier,
han har fått leva med ständiga hån,
från det att han kliver in på skolgården
tills han sitter på bussen hem.

I våras blev han instängd bakom en gallerdörr
medan klasskamraterna spottade på honom.

När han försökte fly genom ett hål i taket,
slog han huvudet mot en kant och fick fem
stygn i huvudet.

Incidenten ledde till att två av de värsta mobbarna
fick lämna skolan.
En av mobbarna slapp dock undan, ingen vågade peka ut honom.

Tomas, som plågoanden heter, har fortsatt trakasserierna.
Ensam, eftersom resten av klassen tog sig i kragen.

Min son har berättat det både för sin tillsynslärare
och rektorn. Trots det har det fortsatt.

Tills igår.
Tomás började som vanligt dagen med att retas –
han sparkade Octavio i arslet om och om.
Som så många gånger förr.

Men igår visade sig vara en historisk dag.
Min son vände sig om och gav honom en rak höger i ansiktet.
Han slog så hårt han kunde, så hårt att killen föll i backen.
Han reste sig upp och fick ännu ett slag i magen, innan rektorn kom emellan.

Octavio skickades hem från skolan.
Jag kramade honom hårt och sa att jag var otroligt stolt över honom.
Att oavsett vilket straff han fick av skolan så hade han mitt fulla stöd.

Idag kom skolans dom:
15 varningar till Tomas (en till och han åker ut),
ingen till Octavio.

Det kallas rättvisa.

Vem ringer 71000? eller Dumskallarnas sammansvärjning

av Martin Ezpeleta

Det finns på Aftonbladet en telefon som ringer oftare än de andra.

71000. Tipstelefonen.

Det är en viktig telefon.
Det är dit allmänheten ringer när de ser något med nyhetsvärde.

Mycket som hamnar i tidningen har sitt ursprung i den linjen.

Men det är guldkornen.
Att gallra bland samtalen är som att vaska guld i avloppet.

Att svara i tipstelefonen är ett snitt i ett ruttet socialt äpple,
som att sticka hål i en varig blåsa.

Att lyfta på luren är att öppna Pandoras ask.

– Aftonbladet, redaktionen…

Och här är några av de vanligaste tipsarna:

GLÄDJESPRIDARNA

Glädjespridarna har inte förstått vad som menas med nyhetstips.
 
Ett bra recept på äppelpaj, en TV-serie man absolut inte får missa,
det nya tvättmedlet som gör underverk eller extrapriset på lövbiff –
glädjespridaren älskar att ringa in de små vardagstipsen.

Deras främsta informationskälla är reklambroschyrer och man kan känna igen
dem på inledningsfraser som:
– För omväxlings skull ska du nu få lite glada nyheter…
– Är du inte trött på tvättmedel som inte tar bort fläckarna?

De här konsument-mormonerna är inte ute efter tipspengar,
de har bara råkat se Gud i kyldisken på ICA och vill nu att alla
andra också ska bli frälsta.

ENSAMMA

De söker i den stressade reportern en jourhavande kompis.
Deras enda mål med samtalet är att få vara kvar i linjen så länge som möjligt.
Ett samtal kan inledas såhär:
– Aftonbladet, redaktionen.
– Jaha, och vem har jag äran att prata med?
– Martin Ezpeleta heter jag.
– Espaleta, spännande! Varifrån kommer man om man har ett sånt efternamn?
– Argentina.
– Argentina?? Oj då, då kanske jag ska säga buenas noches. Visste du förresten att Evert Taube bodde där många år? Jag var faktiskt väldigt nära att åka till Argentina en gång när jag var ung. Jo, du förstår…

Det här är en väldigt tidskrävande typ av “tipsare“, av empatiska skäl är det svårt att lägga på.
När tipsaren, efter många turer, fått sjunga om Carmencita och känner sig färdig, vill man inte ens tänka på hur många riktiga brott man har missat.

KONSPIRATIONSTEORETIKERNA

Visste ni att Arbetsförmedlingen i Stockholm
hyr in Hells Angel för att inte tillåta de arbetslösa att ta
sig in i lokalerna?

Nä, det är för att ni aldrig svarat i tipstelefonen.

Man känner snabbt igen konspirationsteoretikerna för att de
ofta inleder med kryptiska eller storslagna fraser som:

– Det jag ska berätta kan få regeringen att falla…
– Det här samtalet är förmodligen avlyssnat…
– Vill du ha ett scoop?
– Som du snart kommer förstå måste jag vara anonym…

Konspirationsteoretikerna ser samhället som ett invecklat
nätverk av organiserad brottslighet.
Och deras uppgift är att avslöja det.

Så fort människor viskar, anar de en konspiration.
Och när fler än tre samlas, en maffia.

De drömmer om att få vara Deep Throat,
den mytomspunna källan som fällde den amerikanska presidenten Nixon.

Och därför hittar de på en Watergate varje dag.

MYTOMANEN

Mytomanen har stenkoll på vad som säljer, därför handlar hans tips
uteslutande om grova brott.
Om ingen dör, blir våldtagen eller grovt misshandlad
tar han sig inte besväret att ringa.

Han är alltid i händelsernas centrum, pratar snabbt och ger en detaljerad
beskrivning av brottet.

– Klockan 20:23 blev en kvinna våldtagen på Folkungagatan.
En patrull från Norrmalmspolisen är på väg. Kvinnan är 22 år
och familjen är ännu inte underrättad, så hantera ärendet varsamt.
Våldtäktsmannen är i 40 års åldern, beväpnad med kniv och har
asiatisk bakgrund. Kan vara adopterad.
Återkommer om det. Ska försöka fixa en fantombild också.

Han återkommer aldrig.
Tipsaren hanterar information som är så het och detaljerad
att han antingen måste vara polischefen eller asiaten.

Men han är ingetdera:
han är Mytomanen, en sorglig själ vars största dröm är att få en egen polisradio och tillbringar fritiden med att titta på inspelade avsnitt av Efterlyst.

KLAGOMUREN

För många människor är tipstelefonen en lokal version av Klagomuren.
Gemensamt för dessa plågade själar är att de kokar inombords.
De är frustrerade, känner sig illa behandlade och kan tänka sig att rösta på SD nästa val.

De läser morgontidningen med iver för att få bekräfta att allt är precis lika dåligt som igår och de klipper ofta ut nyheterna de blir mest upprörda över.

Några av deras vanligaste argument:

– Allt var bättre förr
– TV är skyldig till allt
– Vi tar emot för många invandrare
– Internet förstör ungdomen
– Droger förstör ungdomen
– Det är för mycket porr i samhället
– Föräldrarna tar inte längre ansvar för barnen

Och de älskar att dricka sin värdekonservativa cocktail tillsammans med den stackars reportern som tvingas lyssna på deras olidliga klagande.

VENDETTA

För att en händelse ska klassas som nyhet, måste den – bland annat – ha ett allmänintresse.
Detta förstår inte Vendetta-tipsaren som tycker att Aftonbladet är ett lämpligt forum för att göra upp personliga konflikter på.
De förstår att det inte finns ett bättre sätt att tillintetgöra en irriterande granne på, än genom en effektiv smutskampanj i Sveriges största tidning.

– Ni måste skriva om kvinnan mitt emot som spelar piano klockan två på natten!
– Jag har redan varnat hyresvärden att jag kommer att gå till media om jag ser hundhår i trappuppgången!
– Kan ni inte skicka hit en reporter i natt så får ni själva höra hur kärringen ovanför trakasserar mig genom att slå med käppen mot golvet hela natten?

Deras fantasi är att hela svenska folket ska få veta vilket svin deras granne/hyresvärd/chef/fru är.

ANSLAGSTAVLAN

– Hur slutade GIF Sundsvalls match?
– Kan man poströsta till EU-valet från Elfenbenskusten?
– Vilken är den rätta lottoraden?
– Kommer det vara sol i Karlstad imorgon?
– Synonym till stor: nio bokstäver, tredje bokstaven är “g”?

Alltför många tror att tipstelefonen är en linje där man söker allmän upplysning.
Och de blir ofta upprörda när man inte vill kolla upp informationen.
– Fan vad dåligt. Då kommer jag att ringa till Expressen, säger de i en hotfull ton,
något som en lojal Aftonbladet-medarbetare ivrigt kommer att uppmuntra.

71000 är, som jag sa från början, ett viktigt nummer.

Men ibland undrar jag om inte Aftonbladet borde skriva ett
avtal med Landstinget och direktkoppla samtalen till psykmottagningarna.

Där skulle behörig personal kunna ställa en snabb diagnos och koppla tillbaka de 10 procenten som inte platsar i DSM IV – den psykiatriska sjukdomsmanualen.

Aftonbladet skulle tjäna tid och arbetskraft och Landstinget skulle få ett oförbätterligt medel för att head-hunta dårfinkar.

En win-win situation.

Stackars kvinnor eller Hur gör man för att stoppa den Stora klockan?

av Martin Ezpeleta

Jag såg en kvinna här på gatan i Argentina igår.
Bakifrån såg hon ut att vara 20.
Tajta jeans, högklackat och en söt liten röv.
Tyvärr för henne har livet inte bara en baksida.

För framifrån såg hon ut som någon som lyckats rymma
från Madame Tussaus vaxmuseum.

Hon var 60 plus.
Och såg ut som Tutankhamun.

Eller ska man säga Tuttankhamun,
för hennes bröst var två stora, stela pilatesbollar
som trotsade gravitationslagen.

Läpparna var groteskt stora och hon hade målat –
eller rollat – dem blodröda.

Ögonen var så uppspärrade av all botox i ansiktet att
jag kom att tänka på Clockwork Orange.

Hennes kropp var ett makabert kollage, där delarna inte hör ihop.

Midjan var mikroskopisk – så liten midja får bara kvinnor
som lämnar tillbaka revbenet de fick låna i Skapelseberättelsen.

Håret var långt och ljust, blonderat så många gånger att det såg ut
som en Barbie som blivit kvarglömd utomhus en hel sommar.

Men värst var huden! Den var som ett trumskinn – så spänt att hon
inte kunde dra på mungiporna utan att fisa.

Jag hade aldrig sett något så extremt!

Kvinnan hade fler stygn än ett lapptäcke
och så mycket plast i sig, att dagen hon dör kommer hon inte föras
till kyrkogården utan till återvinningscentralen.

Jag kan inte ens tänka mig den där kroppens halveringstid!

Vem är den epileptiske kirurgen som drack sig aspackad
innan han började operera henne med en yxa!?

Plötsligt slog det mig:
Hur många av de unga tjejerna som idag bara opererat brösten
kommer inte se ut så här om 30 år?

Det är så tragiskt att se alla dessa kvinnor som förgäves
försöker ta ut batteriet på den Stora klockan.

För när det kommer till kritan, finns det ju bara två effektiva metoder
för att bekämpa åldrandet:

Antingen gör man sig av med alla foton, eller så plockar man ner alla speglar.

Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Kristina Jeppsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB