Det är kolsvart utanför mitt fönster.
Hela staden sover. Inte jag.
Min skärm är en ensam fyr i ett snarkande hav,
ett utklippt titthål i nattens svarta ridå.

Jag fryser. Det är kallt som fan.
Jag förstår mig inte på vädret här.

Förra veckan var det stekande varmt.
Solen var en totalitär ledare och solstrålarna
var stickande bajonetter mot våra kuvade ryggar.
Det fanns inte en kritisk röst på himlen,
termometern steg fort som en undervattensfjärt
och väderprognosen var ett rövslickande propagandablad.

När jag gick och lade mig fanns det på himlen
fler stjärnor än i ett derby mellan Real Madrid och Barcelona .
– Imorgon kommer det vara ett helvete igen, tänkte jag.

Men under natten fördrevs den ultraviolleta hären
och när jag vaknade satt det en ny envåldshärskare
på himlavalvet.

Regnet.

Gatan såg ut som syndafloden och enda sättet att ta sig någonstans
var att få lift med Noak när han seglade förbi i sin ark.

Så fortsatte hela dagen.
På himlen passerade militärparaden förbi och soldater
i gråa uniformer marscherade i jämn takt till en högljudd orkester.

Jag var en politisk fånge i en väderdiktatur.

Men under natten skedde en ny, oblodig militärkupp.
Jag vet inte ens när den inträffade, men när jag vaknade var regnet borta.
Nu var kylan tyrannen, med solen som en vacker, men passiv minister utan beslutsrätt
(typ en svensk integrationsminister).

Hur är det här möjligt?
Hur kan solen, som för några dagar styrde med järnhand,
plötsligt blivit en patetisk voyeurist, en skygg fönstertittare?

Ja, och här sitter jag nu. Och huttrar.
Hundarna gnyr utanför dörren. De vill komma in.
Jag förstår dem. Men vi har ett avtal.
Jag släpper inte in dem förrän de skrivit under
ett bajscertifikat på gräsmattan.
Så jag kan fortsätta ett tag till.
Jag borde sluta skriva, min flickvän säger att jag skriver
för långa inlägg. Att ni inte orkar läsa dem.
Men jag kan inte hjälpa det. Jag har munväder
(tillåter en snygg diskursiv övergång).

Är det så, som många säger, att vädret präglar lynnet
på ett helt folkslag?

Är det kylan som gjort svenskarna tystlåtna, arbetsamma
och lika roliga som en polsk svartvit dokumentär om landets jordbruksreformer?
Är det värmen som gjort ekvatorn-latinos till glada, lata hedonister?
Och vad är argentinare då? Bipolära?

Tanken på att vädret formar oss är svindlande.
I sånt fall, finns det en geografisk punkt som är optimal
för social samlevnad?

Är klimatförändringen ett steg mot proletariatets diktatur?

Nu ser jag hundarnas underskrift på den nästan frostiga gräsmattan.
Så jag ska också försöka mig på en slutkläm innan jag går och lägger mig.

Om det skulle införas demokrati och fria val i atmosfären,
skulle jag rösta på höstsolen som president.
Fick jag välja hela regeringen skulle jag utse stjärnorna till upplysningsminister
och jag skulle ge havsbrisen en svalkande post.
Fullmånen skulle få sitta kvar i kärleksministeriet,
regnet skulle bli försvarsminister och bara tillkallas
när det är en krissituation.
Det första regeringensbeslutet skulle vara att införa en maxtemperatur på 28 grader
och en minimigräns på 20 grader.

När jag delat ut alla ministerposter,
skulle jag genast avskaffa de fria valen och jaga rätt på alla oliktänkare.
Jag skulle bura in snöfetichisterna och förbjuda lovikkavantar,
snölyktor och andra subversiva inslag.
Snögubben skulle bli bannlyst och tomten skulle få byta ut släden
mot ett hjulburet fordon om han vill fortsätta att bedriva sitt lurendrejeri med barnen.

Jag skulle avskaffa charterresorna till Mallis där solterroristerna skolas
och lagstifta att solariebrännan är den enda tillåtna.

Naturligtvis skulle jag också låsa in alla dårar
som tycker om att gå omkring med gummistövlar i regnet.

De få regimkritikerna som är kvar efter den här omfattande rensningen
kommer att få höra att det inte är vädret som är dåligt. Det är deras kläder.

Nu går jag och lägger mig.