Horacio Pietragalla är 30 år. Han var inte ens ett år, och den argentinska militärdiktaturen ännu yngre, när han rövades bort.
Horacio var ett av många hundra småbarn som fördes bort av militären. Mönstret var alltid det samma, politiskt aktiva föräldrar dödades, barnen adopterades av barnlösa par som stod juntan nära.
Först nu vet han vem han egentligen är, och först nu har resterna av hans mördade föräldrar hittats i två olika massgravar.

-Verdad y Justicia. Sanning och rättvisa. Horacio Pietragalla är bestämd när han svarar på vad han tror är nödvändigt för att det argentinska samhället ska kunna försonas med sitt förflutna.
Han föddes strax innan militären tog makten i Argentina.
Pappan mördades först. När Horacio var 5 månader gammal kidnappades hans mamma Liliana.
Men det tog många år innan han fick veta sanningen.
En av militärerna som varit delaktiga i kidnappningen och mordet på Horacios mamma, lämnade honom till sitt hembiträde, en enkel kvinna från landet som, tillsammans med sin man, flyttat till Buenos Aires i jakt på arbete. De fostrade Horacio som sitt eget barn.
Hans verkliga namn raderades, födelsedatumet ändrades, hans historia tystades. Horacio Pietragalla blev Cesar Castillo.

Horacio började misstänka ganska tidigt att han kunde vara barn till ”försvunna”.
-Det var många saker som inte stämde med familjen som uppfostrade mig. Vi var så olika på alla sätt och mina frågor fick alltid avvikande eller konstiga svar, bl a hade de ”glömt bort” vilket sjukhus jag var född på, berättar Horacio när vi träffas på Abuelas de Plaza de Mayos nya lokal i Buenos Aires. Sedan han fick tillbaka sin identitet har han arbetat med Abuelas, för att hjälpa andra ungdomar i liknande situation att våga söka efter sin riktiga identitet.
-Skuldkänslorna. De är det svåraste att övervinna, säger Horacio och berättar att han trots sina misstankar väntade många år med att söka efter sanningen eftersom han var rädd att föräldrarna han vuxit upp hos skulle hamna i fängelse om sanningen kom fram.

– Men en dag kom min flickvän hem med ett svartvitt foto som hon hade hittat på Internet. Det var på en sajt med bilder på ”försvunna”. Hon räckte fram bilden till mig och sa: ”jag tror att det här är din riktiga mamma”. Jag tittade på bilden och lade den ifrån mig, jag tyckte kvinna på fotot var helt olik mig. Men jag kunde inte glömma bilden och varje dag plockade jag fram den och granskade den och efter några veckor märkte jag att vi faktiskt var identiska.

När Horacio beslöt sig för att sluta leka kurragömma med sitt förflutna ringde han Abuelas de Plaza de Mayo. De förklarade för honom att Abuelas hade, efter många års påtryckningar, fått staten att skapa en genbank, där föräldrarna till de ”försvunna” lämnat sin blodprover. På så sätt så sätt kunde Horacios identitet säkerställas genom att jämföra sitt blod med mor- och farföräldrarnas.

– När jag lämnade mitt blodprov hade jag med mig bilden. Jag räckte fram kortet och sa: ”Jämför analysen med den här kvinnans, jag är säker på att det är min mamma”.
Efter bara 14 dagar, den 11 mars 2003, ringde de från laboratoriet och bekräftade att hans riktiga föräldrar var ”försvunna” och att kvinnan på bilden var Liliana Corti Pietragalla, Horacios biologiska mamma.

– Det var en bra dag, en dag av lycka, säger han, jag var inte oförberedd, i många år hade jag tänkt att på att det kunde vara så här. Nu gällde det bara att börja bygga upp allt igen.
– Det var fantastiskt att träffa mina släktingar, som aldrig gett upp hoppet att återfinna mig. Genom dem fick jag veta vem mina föräldrar var, vad de slogs för och varför de mördades. De bekräftade också hur lik jag var min mamma och pappa, berättar Horacio som ärvt sin mammas ögon och sin pappas långa kropp.

Horacio har idag ingen kontakt med människorna som uppfostrade honom. De häktades, anklagade för människorov.
– I början försökte jag stötta dem, men när jag hälsade på dem under häktningstiden sade de att det var mitt fel att de satt där, berättar Horacio och skakar på huvudet. Då kände jag att det var droppen.

Tre månader efter att ha fått tillbaka sin identitet, ringde telefonen.
– Några bekanta till mina biologiska föräldrar, hade redan berättat att man hade börjat göra utgrävningar i en massgrav i Cordoba och att det fanns en möjlighet att min pappa skulle kunna ligga där, säger Horacio. – Så på något sätt väntade jag mig ett telefonsamtal. Men det var ändå en stark känsla när de slutligen ringde, en blandning av lycka och sorg, minns han.
I den största massgraven som hittats i Argentina, i Córdobas utkant, hade man identiferat Horacios pappas kropp.
Horacio bad att själv få komma och hämta resterna av sin pappa, som också hette Horacio.

– Jag ville kunna ta i honom, vara närvarande när de kremerade resterna och få bära hem honom i en urna, säger han. Jag brukar tänka att pappa väntade på mig, på att jag skulle komma och hämta honom, att det var därför de inte funnit honom tidigare.
Horacio begravde pappan tillsammans med Pablo, sin biologiska bror som dog av naturliga orsaker innan Horacio föddes.

Han berättar att när han tittar i sitt fotoalbum och ser att det finns fler bilder på döda människor än på levande, inser han hur mycket skada han orsakats.
I december 2004 byggde Horacio slutligen färdigt sitt puzzel.
Biten som saknades, hans mamma Liliana, blev då identiferad i en massgrav i Buenos Aires.

Jag träffade Horacio på hans mammas likvaka. Han sa att han var lycklig och oerhört stolt över sin familj.
Bredvid urnan hängde ett kort på Liliana (se bild), tillsammans med en text som Horacio själv skrivit. Det stod:

Mamma, pappa och bror.
Liliana, Horacio och Pablito.
Jag är lycklig att ha min familj samlad igen.
De där monstrena kunde aldrig föreställa sig den här segern.
För visste de något om kärlek?
Så korkade om de trodde att de kunde skilja oss åt för alltid.
Jag älskar er och är så stolt över er.
Hasta la victoria siempre (Till segern alltid)

(Text publicerad i ETC 2006)

Jag brukar läsa Fråga Eva på Wendela, där Eva Rusz tipsar alla trasiga hjärtan.
Det är alltid tröstande att läsa att andra har det mycket sämre än jag.

Läste nyss om någon som behöver tips för att göra slut.

Det är såklart inte lätt att göra slut. Jag vet av erfarenhet.

Utifrån premissen att det inte finns något bra tillfälle att göra slut på,
har jag dumpat flickvänner på deras födelsedagar eller efter
deras studentmottagning.

Inget jag är stolt över. Jag brukar ursäkta mig med att jag var ung.

Det finns för övrigt ingenstans i våra liv där vita lögner
växer så frodigt som i kärleksuppbrottets ögonblick.

Vi ljuger för att skona och bli skonade –
även om folk ofta gör det riktigt dåligt.

Här är min Fem-i-topp vad gäller dåliga nödlögner:

5. “Jag har inte tid, jag måste satsa på min karriär“.
Karriär som vad? Lögnare?
Till och med Obama har tid för ett förhållande.

4. “Jag är inte redo för ett seriöst förhållande“.
Förvånansvärt framgångsrik. Den dumpade partnern,
törstande efter tröst, halsar nödlögnen.
Två månader senare gifter lögnaren sig med kvinnan i sitt liv.

3. “Det jag känner är så starkt att jag blir rädd“.
Liknar den förra, men ett snäpp värre.
Att kärleken kan överdoserar är en tragisk lögn,
som dessutom försvårar för den dumpade att förstå att
den verkligen är dumpad.

2. “Det finns ingen annan“.
Människan skyr ensamheten, som svenska fotbollsspelare skyr bollsinnet.
Därför är det få som vågar hoppa ut i tomma intet,
utan stannar helst kvar tills de hittat en ny relation att landa i.
Glöm inte att din partner alltid är ett substitut för något bättre.

1. “Det är inte du, det är jag.”
Fantastisk replik. Oslagbar.
Det borde vara fängelsestraff för den som säger den
och dödsstraff för den som går på den.

För att inte vara orättvis med lögnarna är det viktigt att klargöra
att många av de här korkade svaren kommer därför att man
dessförinnan fått en ännu mer korkad fråga:

“Men, älskar du mig inte?”
“Har vi det så dåligt?”
“Är det mig det är fel på?”

Hursomhelst, mitt tips till den stackars killen som inte klarar
av att göra slut:
Var ärlig och inge inga falska förhoppningar!
Var inte så jävla feg! Göm dig inte som en skurk!
Kliv fram och var man!

Skicka ett sms där du klart och tydligt förklarar att det är slut,
därför att du inte längre är kär.

Hon kommer med tiden att uppskatta din rättframhet och ditt mod.

Polisen kommer inte in på Forever, inte Gud heller.
Ingen frågar, ingen vill veta och de små runda borden kommer inte att skvallra –
vad som försigår därinne förblir en hemlighet.

Jag kommer dit efter midnatt, med en bra ursäkt under armen:
mina vänner gillar kokain och horor och här finns det gott om bådadera.
 
Vi är i centrala Córdoba och en man viker upp
ett litet papper och sniffar i sig innehållet.
Han ser mig och nickar undrandes om jag också vill ha.
– Inte? Synd på en sådan stor näsa, säger han och skrattar.
 
Ett gram kokain kostar 50 kronor här i Argentina.
För 50 till blir du avsugen.
Musiken i den gamla jukeboxen är däremot gratis.
 
I huset som Gud glömde blir sex, droger och rock & roll en helig treenighet,
svaret på alla frågor som ingen vill ställa sig.
 
Cant buy me love, tänker jag naivt.
För ingen här vill ju köpa kärlek.
Kanske vill de förhandla sin stora ensamhet,
kanske pruta till sig lite tröst.
Men ingen söker kärlek.
 
Efter en liten stund får vi sällskap av Sandra,
en prostituerad som väger mycket mer än jag och saknar bägge framtänderna.
Hon har en tajt blus och en skamligt liten kjol och sömmarna gör en kolossal
ansträngning för att inte brista.
 
Hon sätter sig vid bordet för att småprata och visar glatt upp alla sina ärr,
som lagrat sig som årsringar kring den sargade kroppen.
Barnafödslar, knivsår, gatuslagsmål, varje snitt har en historia
och hon skrattar när hon berättar om dem.
Jag undrar hur många ärr hon har som inte syns – om detta är kroppen,
vill jag inte ens tänka på hur det står till med själen.
 
När slutligen jukeboxen hittar fram till låten hon vill höra,
avslutar hon tvärt samtalet och bjuder upp mig.

Kanske är det för att jag tycker synd om henne, kanske är det för att låten
klingar skönt eller kanske är det för att ölen mjukat upp mig,
men innan jag vet ordet av skakar jag loss med en kvinna med en enorm kroppshydda,
en grotesk glugg mellan tänderna och som säljer sin kropp som levebröd.
 
Under några minuter tynar klasskillnaderna bort.
När natten tar slut kommer var och en att gå till sitt:
jag kommer att bädda in min baksmälla i en varm och stor säng,
hon kommer att ta bussen till sitt plåtskjul,
där hon stängt in sina barn medan hon letar efter sedlar
där ingen kvinna någonsin borde behöva leta.

Det är så orättvist, men det är inget vi tänker på just då
och när dansen slutat brer hon ut sitt stora leende,
som jag inte längre ser som groteskt utan fullt av ömhet.
 
Nar vi lämnar stället, myllrar gatan fortfarande av liv.
Sandra har försvunnit med en kund.

Jag hoppas han inte ger henne ett nytt ärr att skratta åt,
i huset som Gud glömde, i stadens centrum men i livets utkant.

Det är inte lätt, historieböckerna är fulla av rappakaljor.
Men jag älskar 10-i-topp listor, så jag gör ett försök (med en viss lokal preferens):

Historiens största lögner

10. “Jag vet inte hur jag fick i mig det”
Magnus Hedman förklarar varför han har mer anabola
i kroppen än Ben Johnson.

9. “Vi är större än The Beatles“.
Liam Gallagher, sångare i Oasis, får ett hybrisanfall.

8. “Vi spelade bra”
Lars Lagerbäck efter matchen mot Malta.

7. “Titta, Indien!”
Christoffer Columbus får syn på Bahamas.

6. “Vi är inte främlingsfientliga“
SD-ledaren Jimmie Åkesson försöker dölja sin rasism.

5. “Det var Guds hand”
Maradona efter att nätat mot England med handen.

4. “Irak har massförstörelsevapen”
President Bush för att rättfärdiga Irak-invasionen.

3. “Jag lovar, efter Polen slutar vi”
Hitler försöker 1939 övertyga de allierade om att han inte är maktgalen.

2. “Det enda jag vet, är att jag inget vet”
Sokrates, den västerländska filosofins fader, spelar ödmjuk.

1. “Det var den heliga anden”
Maria rättfärdigar sin graviditet efter historiens mest omvälvande otrohetsaffär.

Kommer ni på några andra stora lögner?

Det är dags att vi föräldrar tittar oss i spegeln och erkänner:
Barn är inte bara livets största gåva, utan också vårt största trauma.

Läs noga Wikipedias definition på trauma:

”En traumatisk händelse kännetecknas av att en individ försätts i en eller
flera situationer som är överväldigande och upplevs omöjliga att påverka samt
utgör en stor psykisk påfrestning för individen.”

Den traumatiska stress som uppkommer hos individer som varit med om
ett psykiskt trauma kan indelas i fyra symptomgrupper:

Känslomässiga (affektiva) reaktioner med nedstämdhet, vredesutbrott och skuldkänslor.

Beteendeförändringar såsom oförklarlig trötthet, irritabilitet och utbrott.

Psykofysiologiska reaktioner som sömnsvårigheter och muskelspänning är vanliga.

Sist kan inställningen till sig själv, omgivningen och tillvaron som helhet påverkas.”

Vad säger ni?
Är det inte en röntgenbild av vårt föräldraskap?

Är det inte exakt så här vi känner oss!?

Är det inte dags att erkänna, hur ont det än gör,
att våra barn är det största psykiska trauma vi
någonsin kommer att få uppleva?

De är inte mycket för världen. Argentinska taxichaufförer.
De lever i sina slitna svart-gula bilar, röker i bilen och
ser allmänt trötta och tärda ut.

Men skenet bedrar. Åtminstone om man får tro de själva.

En argentinsk taxibil är den ultimata musfällan.
Det gökas mer i vilken argentinsk taxi som helst än i hela Playboy-huset.

Tony (egentligen Antonio) var inget undantag.
Det var han jag var tvungen att lyssna på oavbrutet i åtta timmar igår.

Han berättade om sin sjukligt svartsjuka fru:
– Hon förföljer mig, helt utan anledning.

Han drog ett dussintal anekdoter om knivslagsmål:
– Jag söker inte bråk, men jag backar aldrig när någon muckar.

Om sin 19-åriga dotter:
– Jag har varit tydlig med henne: blir hon gravid måste hon gifta sig. Annars åker hon ut ur huset.

Om sin dotters pojkvän:
– När jag ser det lilla fettot med rosenröda kinder, vill jag slå honom i ansiktet.
Fattar du att min dotter måste betala sin egen bussbiljett!? Snåla bögjävel!

Om sin tid som administratör på ett horhus:
– Min kompis Alberto behövde någon som han hade förtroende för.
Kommer ihåg kinesen som betalade för en timme, men kom efter fem minuter.
Horan lät mig knulla upp resten av tiden. Ja, det var en bra tid.

Tony har fler anekdoter än Marco Polo och fler ligg än Hugh Heffner.
En latin lover, i en torftig förpackning.

Det finns inget argentinska taxichaufförer hellre pratar om
än om sina sexuella erövringar.

Om man ska tro medlemmarna i detta skrå,
är en argentinsk taxi bästa platsen på jorden
om man är ute efter snabbt, kompromisslöst sex.

Eller som Tony själv uttryckte det:
– Om baksätet kunde tala…

Men det baksätet inte kunde uttrycka försäkrade sig Tony om att berätta.
Här är ett urval:

– Den blonda modellen:
”Aldrig sett en snyggare tjej. Och kåtare.
Hon hade kommit till Buenos Aires för att bli plåtad.
Jag plockade upp henne på Retiro (bussterminal i Bs As).
Märkte med en gång att hon var kåt.
Hon sa ”Mi vida, vart vill du ta mig någonstans”.
Hon behövde inte säga mer, jag svängde av till närmsta telo
(hotell där man hyr in sig per timme, används bara för sex).
Hon ville inte låta mig gå därifrån.
Man tror inte det, men fotomodeller är riktiga putas. 

– Ung student från Paraguay:
Hon var inte som de andra tjejerna från Paraguay jag satt på.
Den här tjejen hade pluggat på universitetet och det märktes:
Hon ville varken suga av mig eller ta den i stjärten.
Hon behövde jobb, så jag presenterade henne för Alberto.
Men jag klargjorde: Där kan du inte vara lika kräsen.

– Rik veteran:
Körde henne hem från bingon.
Hon sa att jag verkade trött. Jag svarade att jag suttit elva timmar i taxin och inte fått äta.
Hon sa att hon hade mat hemma hos henne om jag ville.
Jag tittade i backspegeln – hon var så gammal att jag var rädd att soljuset skulle
pulverisera henne. Men hon var rik som satan.
Och fan vad den gamla kärringen skrek när hon kom igång!

– Galningen:
Det är nog den värsta jag varit med om.
Plockade upp henne på Ezeiza (flygplatsen).
Hon gick rakt på sak:
– Min man knullar mig inte.
Ha, ha, tror du jag bangade!?
Men när jag låg och bankade på henne, bad hon mig slå henne.
– Va?
– Slå mig hårt!
Fy fan, vad jag örfilade henne!
Men jag förstår att mannen inte ville knulla henne. Jävla galning.

Tony är 41 år och bor i Buenos Aires-stadsdelen Casanova.
Var annars?

Hemma igen. Har varit i Tandil, 45 mil söder om Buenos Aires.
Sliten, sliten.

Åkte dit akut i måndags.
Tog buss till Buenos Aires (80 mil), därifrån taxi till Tandil.
Några timmar senare samma resa hem.

250 mil på 34 timmar.

Men för att testa er kunskaper om Argentina:
1) Vad gjorde jag i Tandil (det hade ett visst nyhetsvärde)?
2) Vad kostade taxi-resan från Buenos Aires till Tandil,
tur och retur – sammanlagt 90 mil?
3) Vilket var taxichaufförens favoritsamtalsämne?

Borgarna kräver hårdare tag mot invandrarna.
I ett öppet flirtande med SD, ska inte längre svenskheten vara given.
Oavsett hur länge man levt i Sverige.
Den ska förtjänas, invandrarna ska få kvala in i Sverige.

Det ska inte heller räcka med att prata svenska.
Man ska dela de fäderneärvda värderingar.

Hur ska regeringen kontrollera detta?

Genom ett test.

Det ni nu ska få läsa på bloggen är unikt.
Jag har nämligen fått tag på testet som Migrationsverket kommer börja använda från och med nästa år.

Missa inte möjligheten, testa er själva:

ÄR NI RIKTIGA SVENSKAR?

1. Vad kallar du de som inte har samma åsikter som du?
a) Meningsmotståndare
b) Fiender
c) Otrogna hundar

2. Du har delat säng med en tjej du träffade samma kväll. Vad är det första du gör på morgonen?
a) Skyndar mig hem
b) Tittar tillsammans på bostadsrätter i tidningen.
c) Gör frukost åt henne och presenterar henne för din mamma.
d) Letar efter blodfläckar på lakanen

3. Vad ska en nioårig pojke eller flicka ha uppnått?
a) Simborgarmärket
b) Sommarjobb
c) Äktenskap

4. Hur många syskon har du?
a) 0-2
b) 3-4
c) 10-

5. Vilken är kvinnans viktigaste ägodel?
a) Lönekontraktet
b) Receptboken
c) Mödomshinnan

6. Vilket är det första ord ett barn bör lära sig?
a) Det spelar ingen roll
b) Pappa
c) Bidrag

7. Vem har företräde?
a) Fotgängaren
b) Bilisten
c) Mannen

8. Hur mycket instämmer du i dessa påståenden? (1= helt, 2= ganska mycket, 3= inte alls)

a) Julen är årets bästa högtid!
b) Hasse och Tage, det var humor det!
c) Om det inte vore för att alla forna kommunistiska satellitstater röstar på varandra, skulle vi ha vunnit schlager-EM!

9) Vad är släkten för dig?
a) Några jag bara träffar på julafton
b) Några jag träffar så ofta jag kan
c) Några som bor hemma hos mig

10) Vad är Sverige för dig?
a) Mitt fosterland
b) Min fosterland
c) Miss fosterland

11) Vad betyder ”mecka” för dig?
a) Laga bilen
b) Hårt bröd med pålägg
c) Religiöst centrum

12) Vad betyder det svenska medborgarskapet för dig?
a) En självklarhet
b) En tacksamhetsskuld
c) Ett sätt att få hit mina kusiner

13) Vilken stavning är korrekt?
a) Älska
b) Elska
c) akslÄ

14) Synonym till kärlek
a) Förälskelse
b) Sex
c) Gud

15) Vem har rätt i en demokrati?
a) Alla
b) Kapitalet
c) Allah

16) Vad är klitoris?
a) En del av kvinnans könsorgan, källa för sexuell njutning.
b) En feministisk uppfinning.
c) Mat åt grisarna.

17) Var är din dotter just nu?
a) Vet inte, fråga henne
b) Vet inte, fråga hennes make
c) Vet inte, hon har ny identitet.

18) Vilken är rätt version av Cornelis Wreesvijks klassiska visa, där Fredrik Åkare blir intim med 15-åriga Cecilia Lind?
a) Vet hur Fredrik Åkare, Cecilia Lind är ju bara ett barn.
b) Vet hut Fredrik Åkare, Cecilia Lind är ju ett svennebarn.
c) Vet hut Fredrik Åkare, Cecilia Lind är redan ett förvuxet barn.

19) Vad är mest heligt?
a) Tvättiden
b) Utedasset
c) Koranen

Sex är en kort symfoni –
en klassisk symfoni har ju fyra satser,
men i sängen brukar vi nöja oss med en enda.

Varje kroppsdel är ett instrument
och i varje sinne finns en möjlig melodi.
Om sexet är bra, kommer varje uppsättning vara unik,
ett konstverk skapad av lyhörd följsamhet.
Kåtheten är direktören, fantasin håller i taktpinnen.

Din blick tar ton och mina händer börjar långsamt röra sig
längs din melodislinga, mjukt och följsamt.
Nya instrument kommer in, andra tystnar.

Vi blundar och spelar på gehör.
Vi luktar, vi känner och viskar oss bort till en bättre värld
där inget är obscent och allt är heligt.
En värld skapad av två personer som beslutat sig för att
älska varandra under några minuter.

I din halvöppna mun skymtar jag dina vita tänder, 
kyssarnas fångväktare, som ikväll utlovat allmän amnesti.

Våra kroppar är en menuett på skrynkliga lakan.
Dina spända senor är finstämda strängar,
dina svettdroppar heltoner längs ditt avlånga partitur.

Men då… kondomen.
Kondomen!

Kondomen är inget instrument. 
Den är chipsprasslet i publiken, 
kondomen är den gråtande snorungen på parkettplats.

Kondomen är Don Giovanni med rånarluva.

Igår kväll var jag ute med några tjejkompisar.
En rejäl krogrunda. Kom hem halv sju på morgonen.

Det var jättekul, vi hade inte träffats på tre månader.
Det blev en hel del alkohol, såklart.
Mycket öl och en hel del fernet.

Jag spelade in ett litet videoklipp.
Klockan är efter fyra på morgonen
och vi är på väg till den fjärde och sista krogen.

Med bil.

I Argentina dör det 8000 människor om året i trafiken.
22 om dagen.

Det kanske inte är så konstigt, när man ser det här klippet.

Jag måste erkänna att när jag tittar på det idag,
dagen efter, skäms jag.

Hur kan man vara så dum i huvudet?