Jag är en hembiträdesmissbrukare.
Jag har försökt hålla mig ifrån det.

Lovat mig själv att ta hand om mitt eget skit.
Men jag faller alltid tillbaka.

Få saker är så beroendeframkallande
som ett hembiträde.

Hon heter Rosita.

Hon går runt i huset, dammar av, handlar,
lagar mat och skurar så bra att man kan kissa på golvet
och fortfarande använda det som urinprov.

Igår när jag kom hem vid lunch hade hon tillagat
hemgjorda gnocchis.

– Barnen bad mig och jag kunde inte säga nej.

Rosita är mitt kokain.

Enligt kalendern är den 11 september en torsdag
och Dagny har namnsdag i Sverige.

Här i Argentina är det skollärarnas dag och den sköna,
varma solen avslöjar att äntligen har våren slutat tveka.

Men vad kalendern och den blomstrande våren inte vet,
är att den 11 september aldrig mer blir en vanlig dag.
Det har hänt för mycket.
Den 11 september har blivit en dag vi alla slickar såren,
hela världen vajar på halv stång och en stor svart sorgbindel
sveper om ekvatorn.

I New York föll de mäktigaste tornen, i den mäktigaste staden,
i det mäktigaste landet i den enda värld vi känner till.

I Chile störtades Salvador Allendes socialistiska regering,
den första som kommit till makten genom demokratiska val.

Och i Sverige hann kanske en ung utrikesminister förstå att
döden är lika orättvis som obönhörlig.

Så i USA gråter man nu de bittra tårarna
som de under så lång tid orsakat andra

och i Chile grämer man sig över att utopierna är så bräckliga
och väger mindre än en fjärils dröm

och i Sverige gråter man utan att förstå – varför här, varför vi, varför hon?.

Stackars Dagny, allt detta skedde på hennes namnsdag.

Men vad gråter man över i ett land där den elfte september
bara borde vara en solig torsdag och våren blomstra i brunstig yra?
Jag ringer upp en kollega på en morgontidning för att höra vad de tänkt
publicera denna 11 september.
Det blir en hel del om New York och terrorismen får jag höra,
kanske nämner de något om Chile och vad gäller Anna Lindh,
har hon faktiskt ingen aning om vem det är. Däremot minns hon Olof Palme.
Jag berättar och hon avbryter mig med korta ”Oj!”, ”En gång till?”, ”Så ung!”, ”I Sverige!?”.

Hon tycker att det är obegripligt att så perfekta länder som Sverige
kan ha dessa parenteser av galenskap och död.

Ja, suckar hon till slut, egentligen har ju alla länder sin 11 september.

Hon uttrycker vad många i Argentina känner.
Att såren vi slickar den 11 september är inte våra egna,
att hjärtat som blöder inte befinner sig i vår kropp
och att vi har våra egna 11 september att sörja.

Den 24 mars, när en militärjunta 1976 beslutade att kapitalet var viktigare än livet.
När folket sju år senare lyckades bevisa motsatsen var 30.000 människor spårlöst försvunna.
Eller den 2 maj, då en brittisk torped slog in i det argentinska krigsskeppet
Manuel Belgrano 1982 och 323 unga argentinska soldater och sjömän slocknade i
Atlantens kalla vatten, utanför Falklandsöarna.

Vem gråter våra 11 september?

Sverige gråter sin Anna.
Vänstern gråter över socialismen i Chile.
Men hela världen sörjer New York.

Det låter inte rättvist, men kunde man vänta något annat?
Sorgen fördelas lika orättvist som rikedomen och medan
de fattiga producerar sorg i överflöd,
är det de mäktiga som marknadsför tragedierna, patenterar tårarna och industrialiserar sorgen.

Det var också en elfte september jag fick reda på att jag skulle bli pappa.
Så i den sköna argentinska vårsolen, medan lärarinnorna skålar,
spänner jag upp bröstet av stolthet och lycka över
den lilla människan som fick mig att känna mig så stor,
en dag då alla slickar såren, hela världen vajar på halv stång
och en stor svart sorgbindel sveper om ekvatorn.

(Krönika Norrbottens-Kuriren 11/09/2006)

 

Jävla socialister!

I förrgår blev Ecuador sjätte landet i Latinamerika att
ha utrotat analfabetismen.

Med den kubanska metoden “Yo puedo”, Jag kan,
och med pengar från Chavez – vem annars-  lyckades Ecuador
på två år minska analfabetismen från 9,3 procent
till 2,7 procent.

Har man mindre än fyra procent, betraktas landet
som fri från analfabetism.

De länder som i Latinamerika som klarar den gränsen är –
förutom Argentina – Castros Cuba, Morales Bolivia,
Ortegas Nicaragua, Chavez Venezuela och nu alltså också
Correas Ecuador.

Vad har de här sista fem länderna gemensamt?
Socialismen.

Jag blir spyfärdig när jag läser det här.
Vilken kommunistisk propaganda!

Utrota analfabetismen!?
Snacka om att kamma hem billiga poäng!
Ett riktigt billigt socialistiskt partytrick!

Jävla kommunister!

 

Min son går till psykolog. För fjärde gången.

Det är för att få rätsida på sin skolgång.

Min dotter brukade bli avundsjuk på honom.

– Jag ska också gå till psykolog när jag blir större.

Jag förstår henne. Hon vill inte känna sig utanför.

Det gör man i Argentina om man saknar terapeut.

Åtminstone i medelklasen.

Nuförtiden brukar hon gå till skolans psykolog på rasterna.

– Varför då, undrar jag.

– Äh, du vet – ångest och sånt. Inget allvarligt.

När min dotter började skolan, ville hennes lärarinna

att hon skulle ta sig en sväng förbi psykmottagningen.

– Hennes handstil är för spretig, var lärarinnans förstklassiga diagnos

– Men hon är ju sex år!

– Bra, då kan man fortfarande förebygga.

– Förebygga vad??

– Det får du väl fråga psykologen om.

Ja, det är inte enkelt att leva i ett överpsykologiserat samhälle.

Vem som helst kan höfta en diagnos.

– Oj, mitt barn är så fäst vid mig. Snacka om Oidipus-komplex!,

brukade mitt hembiträdet säga.

Hon hade inte gått ut grundskolan,

men ett Oidipus-komplex kände hon minsann igen.

Diagnostisera schizofreni? Neuroser? Psykoser?

Det räcker med lite sunt förnuft!

I andra delar av världen kräver det många års studier.

I vulgärpsykologins hemland räcker det med lite fingertoppskänsla.

Som exempel, ett några år gammalt minne:

Min son kom hem från skolan, arg för att han bråkat med en klasskamrat.

– Tomas är schizofren! Man kan undra vad för trauma han har varit med om!

Min dotter, som var sju år, tittade på mig och sa:

– Pappa, jag är orolig för min brors mentala hälsa.

Förstår ni vad jag menar?

Psykologin är rena rama barnleken här!

Psykoanalysen blev populär i Argentina på 60-talet

och har med åren stärkt sin roll som språkrör åt det undermedvetna.

I katolska Argentina var det tidigare kyrkans uppgift att dyrka upp låset

till själen.

Lyckligtvis har divanen, den sköna psykoanalytiska soffan, ersatt biktstolen.

Argentinarna är övertygade om att det är Gud som skapar, men Freud som helar.

 

Jag har fått en inbjudan från min sons skola.
Ett seminarium med temat Ungdomar, Alkohol och Förfest.

Passande, ungarna är ju mellan 15 och 16 år.

Det är en psykolog som ska hålla i föreläsningen.
En ”experta en previas”, förfest-expert.

Är inte det fantastiskt?
Psykolog, expert på förfester!

Hur kom hon fram till att det var
det hon ville specialisera sig på??
Och vart pluggar man till det!?

Jag borde egentligen inte bli förvånad.

Ni kanske inte vet om det,
men Argentina är världens psykologtätaste land.

Det här är inte som i Sverige,
där de vanligaste psykologerna är hammaren och spiken.
I Argentina snickrar vi oss inte igenom en depression.

– Jävla fin sommarstuga du byggt!
– Jovars, det har ju varit en jobbig skilsmässa.
– Åh fan, du har skilt dig?
– Mm…
– Mm…
– Mm…
– Ska vi ta en sup istället?
– Ja, för fan!

Nä, vi tycker om att prata om våra problem och går snabbt till psykologen.
Ofta redan innan vi har sår att slicka.

I Buenos Aires (city, med 5 milj. invånare) finns det 16.000 psykologer.
Vet ni hur många det finns i hela Sverige? Knappt 9.000.

Hälften av Buenos Aires-borna går eller har gått till psykolog.
I resten av Argentina är det en tredjedel av befolkningen.
Imponerande, eller hur?
Vi är verkligen ett u-land, ett undermedvetet land.

För de allra flesta väljer en psykoanalytiker.
Jag också. Carlos heter han.

Om några veckor kommer jag börja gå.
Då slår min depression in, punktlig som en ägglossning.
– Här är jag igen, för min årliga besiktning.
Så brukar jag säga. Och Carlos skrattar.
– Alla mina patienter skulle vilja vara i din situation,
brukar han svara och jag mår genast bättre.

Det är mysigt att sitta hos Carlos och pilla på det förflutna.
Det är som petting i dialogform. Traumat är psykoterapins klitoris.
Det är dit Carlos vill att jag ska komma. Upptäcka den stora Orsaken.
Jag kommer aldrig dit. Jag slutar alltid före.
Carlos tror att det är en försvarsmekanism, att jag är rädd
för vad jag kan komma att gräva fram.
Jag tror inte det. Men strunt i det.

Egentligen säger man inte i Argentina att man går till psykolog.
Det räcker inte.
I det här Woody Allen-landet vill folk gärna veta vad för psykolog.

– Jag har börjat gå till en psykolog.
– Jaha, vad för psykolog?
– Psykoanalytiker.
– Lacaniansk?
– Nej, freudiansk.
– Ortodox?
– Nej, ostrukturerad.
– Med divan?
– Nej, utan.
– Jaha, Foucault-inspirerad då?
– Javisst.
– Man?
– Nä, kvinna.
– Kan du ge mig numret till henne sen, min kusin söker en sån.
– Självklart.

Så kan det låta.
Jag har nog hört de flesta psykologiska och terapeutiska kombinationerna.
Men jag har aldrig hört talas om en förfest-terapeut.
Därav min nyfikenhet.

Ni kanske tror att det här är mumbo jumbo?
Kanske, men hon verkar i alla fall ta sitt jobb på allvar.
Det här är teman hon ska behandla:

– Myter och sanningar om förfesten.
– Förfest: teori och metod.
– Förfest-riten: Likheter och skillnader med andra verkligheter.
– Variabler som har inverkan på förfesten.
– Föräldrarnas roll på förfesterna: risker och skydd.

Jag kan inte missa det här.
Jag kommer bli full, av insikter.

Till slut var jag tvungen att räcka upp handen.
Jag hade lyssnat tålmodigt, tro mig.
Hållit igen.
Känt hur orden pressades upp som en sur uppstötning
och ändå lyckas stänga igen munnen.
20 minuter klarade jag av, innan orden börja rinna längs mungipan som en bakfyllespya.

Jag var på föräldramöte.
Vi skulle prata om hur sexualundervisningen skulle utformas.
Vad var viktigt? Vad vill elva- och tolvåringar veta? Vad bör de veta?
Hur ska man prata om sex i skolan?

Jag går aldrig på föräldramöten.
I Argentina är de lika meningslösa som en flygplanstuta.
Dessutom hatar jag hemmafruarna som monopoliserar mötena.
Jag ser dem sitta med sin mate och facturas,
med sin självgoda ignorans och jag blir illamående.

Jag vet inte hur det är i Sverige, här är hemmafruarna en fascistisk organisation,
som använder föräldramötena för att sprida sin ortodoxa kristna propaganda.

Papporna är luft. De ser oss inte. De pratar inte med oss.
De rådfrågar oss inte. Barnen är för viktiga för att blanda in oss.

De talar alltid i Sitt, i Makens och de Heliga barnens namn,
den konservativa treenigheten de dyrkar över allt annat.

Ska jag låta dessa sysslolösa kvinnor, som läser skvallerblaskorna som en Bibel,
utforma min dotters sexualundervisning?
Ska all denna okunskap doppad i florsocker, bli mitt barns rättesnöre?
Ska dessa oanvända klitoris, säga till min dotter hur hon ska förvalta sin kåthet?
Ska dessa orgasmbefriade mammor, vars locktång är det närmsta en massagestav de kommit,
visa mitt barn vägen till en öppen och ansvarsfull sexualitet?

Inte en chans. Inte utan strid.

Så jag befann mig i tid för en gångs skull, krigsmålad och beväpnad med starka argument.
Det var jag och femton mammor. Det var jag mot femton mammor.
En psykolog var också där. Hon gjorde en snabb genomgång av den freudianska synen
på barnens sexuella utveckling. Ni vet, orala, anala och genitala fasen.

Mammorna antecknade med samma iver som de skriver av ett matrecept.
En undrade om ordningsföljden alltid är densamma.
En annan, vars son tydligen aldrig varit förtjust i bajs,
undrade om det var skadligt om barnet hoppade över en etapp.
– Bra fråga, sade psykologen varje gång en bullbaksmamma kläckte ur sig en idioti,
men jag misstänker att hon helst skulle velat blanda cyanid i deras nattvardsvin.
 
En mamma började då berätta att dottern faktiskt redan haft sexualundervisning.
– Jaha, frågade lärarinnan, var då?
– I bibelskolan.
I bibelskolan!? Är det inte brottsligt att låta en 60-årig präst,
som haft pitten som en blindtarm under hela sitt liv (förutom i de fall då djävulen
tvingat honom att knulla småpojkar), undervisa i sexualitet?
Naturligtvis tyckte den här mamman att kärleken borde vara den röda tråden i undervisningen.
Och alla andra nickade instämmande.

De här kvinnorna har teorin att Äktenskapet har två barn:
Kärleken och Sexet.
Kärleken är det förstfödda, önskvärda och duktiga barnet,
fullt av dygder och rent som en engångsspruta.
Sexet är Kärlekens mongoloida lillebror; ett efterblivet barn
som mamma står ut med därför att pappa överbeskyddar det.

För de här kvinnorna är sex ett ont måste, som de klämmer in mellan matlagningen och frisören.
Jag står inte ut med dem.
Om det krävs ett helt revben för att skapa en kvinna,
räcker det nog med ett halvt för att skapa en hemmafru.

Hursomhelst, lärarinnan tog nu ordet.
Hon berättade att de hade gjort en liten enkät för att få en
uppfattning om hur mycket ungarna visste om sex.
Dessutom fick de skriva ner frågor de hade angående sexualiteten.
– De flesta ville veta hur barn blir till, sa lärarinnan
och allmänt fnitter uppstod bland bullbaksfalangisterna.
 
Alla var överens om att det var en mycket bra fråga, en kärnfråga som utgör
både sexualitetens utgångspunkt och ändhållplats.
För sex handlar ju i grund och botten om artens fortlevnad.
Någon hade sett en jättebra barnvänlig kortfilm om hur barn blev till,
där man fick se hur barnet växte i magen med en kort beskrivning
om hur pappas frö överhuvudtaget kunde hamna i mammas mage.
– Den borde vi fixa, tyckte mammorna.

Så såg i alla fall lärarinnan min uppsträckta hand.
– Ja, Martin?
– Jag tror att ungarna egentligen skiter i hur ett barn växer i magen,
jag tror de vill veta hur man knullar, men vågar inte fråga, sa jag.

Tystnad.

Min närvaro hade aldrig varit önskvärd. Nu tittade de på mig som om jag
vore en jude i Tredje riket.
Men det kändes bra. Jag kände mig som Schindler, i full färd med att rädda
judiska barn från att bli bullar i fascistmammornas ugnar.

Men ordet knulla, coger, krävde en förklaring.
Mammorna väntade tysta, med en blick som skiftade mellan arrogans och avsky.
– Jag tror att ni underskattar barnen. Medan ni funderar på hur ni ska förklara hur
pappas frö hamnade i mammas mage, onanerar ungarna a cuatro manos,
fyrhändigt (argentinskt uttryck som betyder för fullt).

Tystnaden blev ännu tystare.

Mamman, vars dotter hade sexualundervisning med den Helige anden, tittade på mig
som om jag just ristat in en trippel sexa på kyrkfasaden.
Att den självförvållade kärleksakten kunde vara del av studieplanen hade ingen mamma ens tänkt tanken på.
Nu var det lärarinnans tur att bryta den obehagliga tystnaden.
– Jo, men visst är onani en viktig fråga vi måste ta upp. Man ser ju att pojkarna börjar fnittra och viska till varandra så fort ordet kommer upp, sa hon.

Jag kom att tänka på första gången jag onanerade.
Egentligen är det ju svårt att minnas en särskild handtralla, de är ju så lika varandra.
Men omständigheterna gör att jag minns den första. ’
Jag låg i min säng och läste Agatha Christies Tio små negerpojkar,
medan jag småpillade på mig själv. Jag förmodar och hoppas på att utlösningen inte hade något med bokens innehåll att göra, även om det säkert har hjälpt mig att minnas det så tydligt.
Min förvåning och den plötsliga rysningen, så plötslig att jag med nöd och näppe hann få bort boken, vilket var tur med tanke på att det var ett låneexemplar.

Återigen hörde jag fnitter bland mammorna, som om de skulle ha läst mina tankar.
Nu när onanin blivit välsignat av lärarinnan, gick det bra att skratta åt det.
Några himlade med ögonen och mumlade något om ”ja, man vet hur pojkar är”.
Men nu hade jag redan grävt upp stridsyxan.

– Vaddå pojkarna? Flickorna då?

Den här gången blev det så tyst att om en spermie skulle ha ramlat på golvet hade man hört det. 
Nu var det psykologens tur att försöka rädda situationen.
– Jo, men visst är det normalt att ungdomar onanerar. Både killar och tjejer.
Åtminstone tills de blir lite äldre, hittar sin sexuella identitet och en partner.

Normalt tills de blir äldre??
– Jag är 34 år och det var länge sedan jag onanerade för att hitta min sexuella identitet.
Sex har att göra med njutning, med frihet. Vad barnen måste lära sig är att så länge det är frivilligt, ansvarsfullt och inte kränker någon annan, så är inget obscent, allt är tillåtet, allt är heligt.

Det var det sista jag sa på mötet. Psykologen mumlade något om att det viktiga var att barnen lärde sig att inte onanera offentligt.
Jag orkade inte svara på det. Det var ingen idé. Vi pratade olika språk, vi levde ett århundrade ifrån varandra.

Min 12-åriga dotter gillar en 17-årig kille.
Roberto.

Hon är inte ensam om det,
Roberto är nämligen skolans snygging.

– Har du pratat med honom, undrar jag.
Hon tittar på mig som om jag vore helt dum i huvudet.
Man pratar inte med Roberto.
Man ber till honom.

San Roberto. 
De krossade hjärtans helgon.
De bottenlösa suckarnas beskyddare.

Robertos klass håller på att samla in pengar till
klassresan i december.

Robertos uppgift är att sälja alfajores,
argentinska småkakor.

Min dotter köper Robertos alfajores varje dag.
– De är skitäckliga, erkänner hon.
Men hon äter ändå upp kakorna.

De är hennes nattvardsbröd,
en tyst och obesvarad kärleksförklaring.

Min före detta  tycker inte om att min dotter alltid sover i min säng.
Hon är för stor för det. Jag behandlar henne som en barnunge.

Idiot.

Min dotter kommer aldrig vara för stor för min säng!

Jag älskar att somna med ansiktet så nära hennes
att jag kan känna hennes andning.

Det stör mig inte att hon pratar i sömnen.
Hennes dåliga andedräkt eller armbågar i ansiktet avskräcker mig inte.
Hon är min prinsessa. Det vackraste jag skapat.

Jag vet att hon inte alltid kommer att vilja sova i pappas säng.
Och jag har sparat några tårar till den dagen.

Men fram till dess, kan min före detta suga min pung.

Men så här är det alltid.
När jag varit borta länge, tror min före detta
att hon ska lära mig att vara förälder.

Det är hennes revansch för att jag lämnat henne
ensam med ungarna.

Jag har insett för länge sen
att man inte skiljer sig för att få slut på diskussionerna,
utan för att förnya diskussionsämnena.

Argentina – Brasilien är en av världens hetaste landskamper.
– Jävla bögar vi ska krossa er, skriker den argentinska hemmapubliken. Men sen tystnar ropen.
Aftonbladet var på plats när Brasilien besegrade Argentina på bortaplan i det sydamerikanska VM-kvalet.

Tre timmar före matchstart står vi redan som packade sillar på ståplatsläktaren, en lös bredsida från plan.
Förväntningarna är skyhöga, stämningen obeskrivlig.
– Vi kommer tillbaka och blir världsmästare som 1986, skriker 40 000 fanatiska fans.

Om publiktrycket på arenan i Rosario avgör matchresultatet har Argentina redan vunnit.
Och vinst är det enda som accepteras. Framförallt på hemmaplan och definitivt mot Brasilien.
– A estos putos les tenemos que ganar, vi måste besegra bögarna, skanderar publiken. Det ryms närmare 45 000 personer på arenan, bara ett tusental är tillresta brasilianare.
 
Och de första 20 minuterna av matchen bådar gott. Argentina pressar högt upp, rullar boll och radar upp den ena målchansen efter den andra.
– Grande Verón, utbrister Juan Santamaria, som står vid min högra sida.
Juan Sebastian Verón bannlystes från landslaget efter VM 2002 då Argentina åkte ut i gruppspelet.
Maradona har benådat honom och på karriärens höst vill Verón ta vara på chansen.
Om 90 minuter vet vi att han var den bäste argentinske spelaren.
Men då vet vi också att det inte räckte särskilt långt.

För efter en katastrofal markeringsmiss i 23:e minuten kan fyrtornet Luisao ensam nicka in det brasilianska ledningsmålet.
En målchans. Ett mål. Dödlig effektivitet.
På läktaren en skrämmande tystnad. När 40 000 människor plötsligt tystnar, isar det blodet.
Det tar flera sekunder innan en kvinna bakom mig bryter den.
-Hijos de puta, horungar, jag har stått tre dagar i kö för att se er vinna!
Skriket är desperat, hjärtskärande. Och nu börjar en ny match. På plan och på läktaren.
Bara sju minuter efter ledningsmålet tillåter en ny försvarstabbe Luis Fabiano att enkelt rulla in bollen i öppet mål.
-Faaan, det är alltid samma sak med brassarna. De gör alltid så här mot oss, suckar en äldre man framför mig.
– Más huevos, la concha de tu madre. Mera ballar, skriker en kille bredvid mig.
– Ut med Tevez, han är vilsen som en napp i röven, fyller Juan Santamaria i.
Han kommer från Mendoza och har rest 85 mil för att se matchen.
Biljetten köpte han på svarta marknaden för 600 pesos, motsvarande 1500 kr, tio gånger mer än riktiga priset.
Intresset för matchen har varit gigantiskt.
– Problemet är att våra spelare är överbetalda divor. De spelar i Europa och skiter i landslaget. De är inte som Maradona, han älskade sitt land, säger han.

Feststämningen är borta. Nu känns publiken som en hotfull lynchmobb.
– Döda honom, ropar publiken varje gång Kaká tar bollen.
Läktaren är ett tempel för könsord. Och för rasistiska fördomar.
– Jävla negerapor, gå hem och plocka bananer, skriker någon, får medhåll och jag får snabbt lära mig tio nya synonymer på neger.

Andra halvlek är matchbilden likadan.
Argentina har bollkontrollen, men Brasilien försvarar sig skickligt och har ett sylvasst kontringsspel.
En misil i krysset av Jesús Dátolo tänder det argentinska hoppet i 19:e minuten, men Luis Fabiano släcker det bara två minuter senare efter en magnifik framspelning av en annars ganska blek Kaká.
De sista 15 minuterna är en smärtsam transportsträcka. På läktaren analyseras matchen.
Några skyller på taktiken, andra på försvarspelet. Några kräver Maradonas huvud på ett fat.
– Går vi inte till VM dör jag, säger Juan Santamaria med tårar i ögonen.
– Hur kan det vara möjligt, vi har ju fler stjärnor än Vintergatan, säger han och försvinner nerför trapporna.
Domaren blåser av matchen, läktaren töms och alla vandrar tystlåtna och sammanbitna genom Rosarios mörka gator, som om de försökte besvara Juan Santamarias gåta:
Om vi har så många stjärnor, hur kan då himlen vara så mörk?

(Text som inte kom med i måndagens Aftonbladet)

Nyss hemkommen efter att ha sett mitt
älskade Argentina förlora mot Brasilien.

Förödmjukande. Deprimerande.
Jävla brassar. Gillar inte dem.

De lever i en stor lögn. I en färgglad bubbla.
Och har genom upprepning och skicklig marknadsföring
lurat hela världen att deras lekfulla lynne är på riktigt.

De har nog till och med gått på sin egen lambada-bluff,
åh-vad-vi-njuter-av-livet-och-dansar-på-stranden-skitsnacket.

Jag litar inte på folk som ler hela tiden.
Ingen frisk människa gör det.

Det där leendet utstrålar inte lycka,
utan bristande självinsikt.

Titta på dom! Titta på Ronaldhino till exempel.

Han ser ut som en dörrknackande mormon,
som en amerikansk bilförsäljare.

Det är ett påklistrat leende. Falskt som fan.

Jag misstänker att de stelopererar mungiporna
på barnen, för att åstadkomma det där konstanta leendet.

Mm, så går det nog till. En brasiliansk omskärelse.

Jag skulle lägga varje leende brasse på divanen.Och fråga:
Vad gömmer sig bakom ditt skratt?

Du bor i ett fruktansvärt rasistiskt samhälle,
med enorma klassklyftor.

I Rio de Janeiro mördas en  snubbe i timmen
och i Sao Paolos förorter kan man inte gå ut efter solnedgången.

Så vad fan garvar du åt?

Dina förfäder kom som slavar.
De slet och offrade sina liv i plantagen.

Vad gjorde de när de fick lite tid över?
Organiserade de slavuppror?
Gav de vita svinen vad de tålde?

Nä, då skulle ni ju dansa capoeira,
dricka caipirinha och lyssna på Caetano.

Ni hade inte tid att göra uppror
för ni höll på att lära er att blanda drinkar.
Tycker du inte att det är en konstig prioritering?

Jävla brassar.