Jag såg en kvinna här på gatan i Argentina igår.
Bakifrån såg hon ut att vara 20.
Tajta jeans, högklackat och en söt liten röv.
Tyvärr för henne har livet inte bara en baksida.

För framifrån såg hon ut som någon som lyckats rymma
från Madame Tussaus vaxmuseum.

Hon var 60 plus.
Och såg ut som Tutankhamun.

Eller ska man säga Tuttankhamun,
för hennes bröst var två stora, stela pilatesbollar
som trotsade gravitationslagen.

Läpparna var groteskt stora och hon hade målat –
eller rollat – dem blodröda.

Ögonen var så uppspärrade av all botox i ansiktet att
jag kom att tänka på Clockwork Orange.

Hennes kropp var ett makabert kollage, där delarna inte hör ihop.

Midjan var mikroskopisk – så liten midja får bara kvinnor
som lämnar tillbaka revbenet de fick låna i Skapelseberättelsen.

Håret var långt och ljust, blonderat så många gånger att det såg ut
som en Barbie som blivit kvarglömd utomhus en hel sommar.

Men värst var huden! Den var som ett trumskinn – så spänt att hon
inte kunde dra på mungiporna utan att fisa.

Jag hade aldrig sett något så extremt!

Kvinnan hade fler stygn än ett lapptäcke
och så mycket plast i sig, att dagen hon dör kommer hon inte föras
till kyrkogården utan till återvinningscentralen.

Jag kan inte ens tänka mig den där kroppens halveringstid!

Vem är den epileptiske kirurgen som drack sig aspackad
innan han började operera henne med en yxa!?

Plötsligt slog det mig:
Hur många av de unga tjejerna som idag bara opererat brösten
kommer inte se ut så här om 30 år?

Det är så tragiskt att se alla dessa kvinnor som förgäves
försöker ta ut batteriet på den Stora klockan.

För när det kommer till kritan, finns det ju bara två effektiva metoder
för att bekämpa åldrandet:

Antingen gör man sig av med alla foton, eller så plockar man ner alla speglar.