Tu cuerpo te ha empezado a hablar.
Aún no reconoces el idioma,
no disciernes  las palabras.
Pero sabes que te está hablando.
 
Hija querida, escúchalo. Hazlo  atentamente.
Es tu propio idioma. Tu identidad.
 
Explóralo. No te des prisa ni tengas miedo.
Descubre su gramática, inventa tu propia sintaxis.
Conjuga los verbos hasta que los encuentres regulares.
Crea tu propia academia. Escribe tu propio diccionario.
 
Tu cuerpo está lleno de bellas promesas, de  misterios maravillosos.
Ya lo verás, ten paciencia.
Deja que tu cuerpo hable y respeta cuando pone punto.
 
Tu cuerpo es tu país, sólo tuyo.
Marca donde comienza tu libertad. Y dónde termina.
Ahí dentro tu palabra es ley.
No permitas que nadie te haga creer otra cosa.
¡No permitas que nadie levante la voz!
¡Que nadie se burle de tu pronunciación!
Y expulsa a esos falsos profetas que dicen interpretar
mejor que tú tus  palabras.
 
No los dejes entrar. Nunca.
Tu cuerpo tiene libertad de expresión.
Usa esta libertad solamente
con quien tenga necesidad de escuchar.
 
Deja entrar a uno, diez o doscientos.
Pero que nunca entre alguien que no deseas.
Defiende tu cuerpo.
 
Cuando no quieras…
siente cada caricia que no deseas
como  una violación microscópica,
cada  beso que te roban
como una declaración de guerra.
 
Cuando no quieras…
que tus piernas sean un puesto fronterizo;
tus  tendones alambres de púa y cada poro, un soldado.
 
Cuando no quieras…
di no, no, no, ¡No! Cuántas veces quieras.
”No” es el último bastión de tu libertad. Defiéndelo.
 
Pero cuando quieras. ¡Cuando quieras!
Detrás de tus dientes apretados hay un ejército de besos.
¡Ponlo al servicio del amor!
El que dura una vida, un año, un verano… o solo unos suspiros.
 
Cuando quieras…
tu cuerpo es un país en un mundo con otros países.
Explóralos sin miedos. Sin prejuicios.
Cruza mares, descubre continentes y abre canales,
no  para mercancías, sino para sentimientos.
Escucha tu cuerpo, es tu brújula.
 
Cuando quieras…
¡Viaja con una bandera blanca!
Porque no se trata de conquistar, sino de capitular juntos.
 
Una cosa más, hija amada:
No tomes nunca tu libertad por dada.
Para cosecharla, debemos sembrar con sangre, lágrimas y lucha.
 
Hay millones de mujeres que han luchado y lo siguen haciendo
por  su libertad y por la tuya.
 
¡No les des nunca la espalda!  Al contrario, ¡dales una mano!

/Papá

(martinhezpeleta@hotmail.com)

Det är en klyscha. Att fotbollen alltid ger revansch.
Men vilken underbar klyscha.

I matchens sista ordinarie minut kvitterade Perú.
Och plötsligt såg det becksvart ut för Argentina.
Regnet föll obönhörligt och VM verkade så avlägset.

Men så dök Palermo upp.
I 93:e matchminuten.

– Ännu ett mirakel av Sankt Palermo, sa Maradona efter matchen.

Martin Palermo. 35 år gammal.
Bannlyst från landslaget under tio år,
efter att ha missat tre straffar på en och samma match.

Nu kom han in och gjorde det enda han är bra på: mål.
204 har han gjort i Boca Juniors, där han är avgudad.

– Fotbollen ger revansch, sa han efter matchen.

Och snälla, missa inte Maradonas målfirande. Underbart!

När jag reser till Sverige tar jag numera med mig eget kött.
Tro mig, jag har försökt vänja mina bortskämda smaklökar vid svenskt kött.

Men jag kan inte det längre.

Nio kilo argentinskt vakuumförpackad oxfilé blev det senast jag reste.
Lagom för en sommar i Sverige.

Jag vägrar att bli deprimerad framför de svenska köttdiskarna.
Titta på allt det sega köttet som ligger som utvikningsflickor på frigolitbäddar,
som att bläddra i en Playboy med 70-plussare i gladpack.

Det är hundmat som gjort en otillåten klassresa,
det är backpackers som åker snålskjuts i första klass,
det är syndare som plankat in i himlen.

Och tro mig, jag känner igen himlen när jag ser den!

Jag kommer ju från köttets förlovade land,
vi har fått Guds råmande välsignelse.

Men trots att jag tar med mig eget kött till Sverige
är jag som besatt när jag kommer tillbaka till Argentina.
För det räcker inte med argentinskt kött för att återskapa den religiösa stämningen.

Tänk er själva om älgjakten, istället för i skogen,
skulle bedrivas i en gymnastiksal.

Hur spännande är det att sitta och vänta på att
älgen ska krypa fram bakom höjdhoppsmattan?

Samma sak händer när man ska grilla.
Det går inte att återskapa rätt grillmiljö i Sverige.

Så det första jag gör när jag kommer hem är att gå till Cristian,
slaktaren i mitt kvarter.

Jag beter mig som en köttpundare.
Min strupe är en kanyl och Cristian min langare.
Cristian blir alltid glad av att se mig.

Han vet att den närmsta tiden kommer jag
att bo inackorderad i hans köttbutik.

Kommer ni till Argentina och blir bjuden
på asado, grillat kött,
är det vissa enkla regler ni måste känna till.

Man rör inte varandras grillar,
på samma sätt som man inte pillar på varandras fruar.

Grillen är ett altare, en personlig bönematta
och asadoren, grillmästaren, är översteprästen.

Varje grillning är en rit,
ett intimt samtal med Gud
och ingen får blanda sig i
hur asadoren lägger fram orden.

För även om vi alla tillber samma Gud,
skriver varje asador sin egen Bibel.

Köttet serveras alltid i små portioner,
i många omgångar och det är alltid asadoren som serverar.

När man får i sig första tuggan
är det som att allt sammanfaller,
alla lösa frågor som svävar runt i universum
får äntligen ett och samma svar.

Hur länge kommer finanskrisen att vara? Vem bryr sig!
Kommer det att bli fred i Palestina? Vem bryr sig!
Vem mördade Palme? Vem bryr sig!

Efter första tuggan applåderar man asadoren.
En del säger att det är en manschauvinistisk gest,
eftersom man bara applåderar när mannen lagar mat.

Men jag tror att det är en naturlig gest.
Man gör det av ödmjuk tacksamhet.
Som amen efter bönen.
Som den ömma kyssen när vi ligger
utmattade på de svettiga lakanen.

Sverige:

Argentina:

Hijo de puta, horunge, är ett av de vanligaste uttrycken
i Argentina.

Man skulle  kunna säga , utan att överdriva, att det är
överbefälhavaren i den argentinska svordomsarmén.

På ytan är det väldigt tydligt när man använder uttrycket:
När man är riktigt arg.

Men hijo det puta är ett komplext uttryck.
För hijo de puta kan man både säga med fradga i mungipan
eller med ett leende på läpparna.
Allt beror på sammanhanget.

Ofta används uttrycket mellan vänner.
Till exempel:
– Hijo de puta, llamame!
– Horunge, ring mig!

Men här kommer en viktig fråga:
om man kallar varandra för horungar när man är glad,
vad säger man när man är osams?

Och hur visar man skillnaden på när man är arg
och riktigt jävla förbannad?

Står vi handfallna och inte vet vad vi ska säga?
Börjar vi prata med knytnävarna med en gång?

Nej, det här är världens mest kreativa skällsordsland.
Att svära i Argentina är som att blanda ihop egna drinkar.
Hijo de puta är ofta grundingrediensen –
genom ton och sammanhang kan man ge uttrycket
en mängd olika innebörd, olika smaker.

Det är också lätt att spetsa till det.
Här får ni några enkla förslag, som ni kan börja med där hemma:

Hijo de mil putas:
Barn av tusen horor

Hijo de remil putas:
Som förra, men ´re´ förstärker innebörden (ex. rå-schysst).

Hijo de recontra mil putas:
Som förra, men ”contra” förstärker ännu mera.

Hijo de recontra remil putas:
Ja, ni förstår logiken. Har vi kommit hit är det inte längre snack om tillfälligt horeri,
utan vi pratar om professionella fullblodshoror.

Hijo de una camionada de putas:
Barn av ett lastbilsflak fullt med horor.

Det här sista uttrycket vill jag att ni är försiktiga med.
Inte vem som helst är barn av ett lastbilsflak fullt med horor.

Jag tycker att ni börjar med de andra varianterna och känner er för.
Testa er fram. Använd en kompis först.
Känn efter hur det känns för dig. Och för kompisen.

När ni är klara, prova med era barn.
Det är eldprovet – känns det obekvämt att kalla sina egna
barn för horungar, betyder det att man inte har sugit in konceptet.

För ni måste ha klart för er, att här i Argentina
är inte frågan huruvida man är en horunge eller inte –
utan i vilka sammanhang man är det.

När ni behärskar konceptet till fullo, kommer ni själva kunna använda
egna kombinationer.
Man kan till exempel lägga till un acoplado – ett släp – på lastbilen,
om flaket inte räcker till.

Det viktiga är att ni inte missbedömer situationen när ni väl är här i Argentina.

Om ni vill ha riktlinjer för hur ofta man kan använda hijo de puta,
så tycker jag ni ska försöka hålla er mellan 10 och 20 gånger om dagen.

Det ger möjlighet att både visa social kompetens,
samtidigt som ni slipper bli stämplade som oförskämda.

Det finns såklart en risk att ni missbrukar det i början,
det är ett nytt ord och ni kommer känna er sugna att kalla
första bästa argentinska mupp för lastbilsflakshorunge.

Men ha tålamod, förivra er inte.

När en sådan speciell horunge dyker upp kommer ni att märka det.
Det är inte lätt att missa ett lastbilsflak fullt med horor.

En man från Santa Fe, Argentina, flyttar till Toronto, Kanada.
Äntligen. Nu börjar livet på riktigt!

Han längtar efter att få se snö.
Han är trött på värmen och myggen.

Men tiden går. Och allt som var så vackert i början…
ja, ni får lyssna.

Det här är hans dagboksanteckningar.

Det är fruktansvärt roligt.
Åtminstone på spanska.
Men eftersom jag tagit mig besväret att snabböversätta texten,
tycker jag att ni ska lyssna.

Ett ord ni kommer att få höra:
Cornudo – sägs om den som har en partner som är otrogen.
Ett riktigt skällsord, med andra ord.

Det här är, som jag tidigare förklarat, en praktisk språkguide.
I min språkskola får du lära dig det som din spanskalärare på Komvux
aldrig kommer att berätta, eller ens känner till.

Vi kommer inte gå igenom hur man beställer en kaffe,
eller vart närmsta hotell med havsutsikt ligger.

Syftet här är inte att ni ska få ett diplom av spanska språkakademin,
utan att ni på ett framgångsrikt sätt ska beblanda er med argentinarna och sudda ut gringo-stämpeln ni har inristade i pannan.

Då måste man ner i språkets källare, man måste kunna övernatta i lingvistikens slumområden och ta sig in i den grova och oförskämda slangens domäner.

Ni har redan lärt er hur man mutar poliser för att undvika den argentinska byråkratin, ni har fått se några nya sidor av den mångfacetterade fittan, inklusive papegojans.
Idag går vi ett steg längre. Ett sjumilasteg.

Så ni som är känsliga för grova ord, ni som tror att sexismen utrotas genom att förneka den, ni som bara använder ord som inte får röd understrykning i Word, ni som tycker om att trippa barfota på subtilitetens gröna ängar:
Sluta läs nu!
Det här kommer bli lerigt.

Idag ska vi nämligen gå igenom ett känsligt avsnitt under er vistelse i Argentina, åtminstone för kvinnor:
”Komplimangerna” ni får höra på gatan.

På ytan är Argentina ett modernt samhälle, mer jämställt än vilket annat latinamerikanskt land som helst. När man till exempel ser till kvinnor på arbetsmarknaden är Argentina 27:a i världen, bättre än USA och många europeiska länder.
Men när det kommer till att uppvakta en kvinna på gatan har vi fortfarande inte klättrat ner från träden.

Det första ni måste förstå är att komplimangerna inte går att förebygga.
Vad ni än gör. Och svenska kvinnor brukar göra sitt bästa.
En svensk backpacker, svettig och röd som en kräfta, med sin gigantiska ryggsäck, fotriktiga skor och pösiga kläder, skulle inte få en enda komplimang i Sverige – inte ens om hon gick ut med en sparbössa och lovade att de skulle gå oavkortat till behövande kvinnor utan självförtroende i tredje världen .

Men det här är Argentina.
Här är blont hår och ljusa kvinnor som ett naket bröst bland isolerade livstidsfångar.

Naturligtvis finns det argentinska män som bara vill påpeka hur vackra ni är.
Men hur ska ni upptäcka skillnaden mellan ett uppriktigt smicker och en obscen invitation?

Kroppsspråket kan hjälpa såklart. Håller han sig för skrevet eller slänger med tungan utanför munnen, kan ni förutsätta att intentionerna inte är de mest oskyldiga.

Ibland kan ni även förstå enstaka ord, som hjälper er att tolka uppsåtet –
till exempel concha:

”Te voy a meter una naranja en la boca y chupar la concha hasta que salga fanta”.
”Jag ska stoppa in en apelsin i munnen på dig och suga din fitta tills det kommer ut fanta”.
Aha, concha – tänker ni – det här är nog inget trevligt förslag, oavsett hur mycket C-vitaminer en apelsin har.

Men som jag förklarade tidigare, det finns så många sätt att nämna det kvinnliga underlivet att ni omöjligtvis kan känna igen alla:

– Mamita, mostrame tu sonrisa vertical.
– Mamita, visa mig ditt lodräta leende.

Ett lodrätt leende.
Fyndigt, javisst. Poetiskt, kanske. Men smickrande, knappast.
Och hur ska ni göra för att förstå att det här är obscent:

– Mamita, hagamos el 68? Vos me la chupas y yo te debo una.
– Mamita, ska vi göra 68:an? Du suger av mig och jag blir skyldig dig en.

Eller:

– Mamita, que lindas piernas! A qué hora abren?
– Mamita, vilka vackra ben! Hur dags öppnar dom?

Märker ni den gemensamma nämnaren?
Mamita, Lilla mamman, är ledordet. På ytan ett gulligt tilltalssätt.
Men Mamita kommer aldrig ensam.
I Lilla mammans kölvatten kommer oftast en sörja som skulle få en svart rappare att framstå som en ledamot i Svenska akademin.

– Mamita, te voy a batir el flujo a punto nieve!
– Mamita, jag ska vispa dina flytningar tills det blir grädde!

Så vill ni vara på den säkra sidan,
när ni hör någon ropa Mamita! i Argentina, vänd er inte om och tacka med ett leende –
varken våg- eller lodrätt.

Din kropp har börjat prata.
Du känner inte igen språket, du kan ännu inte urskilja orden.
Men du vet att den pratar med dig.

Älskade dotter, lyssna på den. Lyssna noga.
Det är ditt eget språk. Din identitet.

Utforska språket. Skynda inte. Var inte rädd.
Upptäck din grammatik, uppfinn din egen syntaxis.
Böj verben tills de är tillräckligt regelbundna för dig.
Var din egen akademi, skriv ditt eget lexikon.

Din kropp är full av ljuva löften, av underbara mysterium.
Vänta bara, du kommer få uppleva det så småningom.
Så länge du låter kroppen prata och respekterar varje punkt.

Din kropp är ditt land, bara ditt.
Den markerar var din frihet börjar. Och vart den slutar.
Där inne är ditt ord lag. Låt ingen få dig att tro något annat.
Låt ingen överrösta dig! Låt ingen håna dig för ditt uttal!
Och sparka ut alla falska profeter som tror sig kunna uttolka orden
bättre än du!

Släpp inte in dem. Aldrig. Lova mig det.

Din kropp har yttrandefrihet – använd den friheten
bara med någon som har ett behov av att lyssna.

Släpp in en, tio eller två hundra.
Men släpp inte in någon som du inte önskar.
Försvara din kropp.

När du inte vill.
Se varje oönskad smekning som en mikroskopisk våldtäkt,
varje stulen kyss som en krigsförklaring.

När du inte vill.
Är dina ben en gränspostering,
dina senor är taggtrådar och varje por en soldat.

När du inte vill.
Säg nej. Nej, nej, nej! Hur många gånger du vill.
Du behöver inte ha en ursäkt och det är inte sant
att dina nej förbrukas och tar slut.
De är inte en hushållskassa. Och de är inte förhandlingsbara.

Nej är din frihets sista utpost. Försvara den.

Men när du vill.
Finns det bakom dina hopbitna tänder en armé av kyssar.
Ställ den i kärlekens tjänst!
I den som varar ett liv, ett år, en sommar eller bara några andetag.

När du vill.
Är din kropp ett land i en värld med andra länder.
Utforska dem utan rädsla. Utan fördomar.
Korsa hav, upptäck länder, landstig på kontinenter och öppna kanaler –
inte för varor utan för känslor.
Lyssna på din kropp, det är din kompass.

När du vill.
Res med vit flagg!
Det handlar inte om att erövra, utan om att kapitulera tillsammans.

En sak till, min älskade dotter:
Ta för guds skull inte din frihet för given!
För att skörda frihet, måste man odla blod, tårar och kamp.

Det finns miljoner kvinnor som har kämpat och kämpar
för sin och din frihet.
Anonyma hjältinnor som måste stå ut med att bli bespottade
av andra kvinnor som missbrukar ett arv de inte tjänat ihop själva!

Vänd dem aldrig ryggen! Ge dem en hand!

Äsch, inget speciellt. Bara en vanlig söndagsfrukost i trädgården.

Tyvärr fick jag inte med kolibrin i bakgrunden.

Lördagen såg ut att bli en fotostatkopia på alla andra lördagar.

Jag satt försjunken i mina anteckningar om skillnaden mellan
logisk dialektik och dialektisk materialism.

I bakgrunden hörde jag min dotter öva på Mendelssohns fiolkonsert i E-moll.
– Bellisimo, utropade jag i andras satsens Andante.

Sonen satt vid matbordet och suckade efter att återigen kört fast i Goldbachs matematiska hypotes, som säger att varje tal större än 2 kan skrivas som summan av tre primtal.

– Tålamod, son, tålamod. Goldbachs ekvation har varit obesvarad i 250 år. Du kommer inte lösa den genom att vara tjurskallig.

Jag njuter egentligen av att se hans iver, han trängtan att överbevisa världen.
Jag gillar ungdomar. Det finns en Kropotkin i dem.
En anarkist som pekar finger åt förnöjsamheten, en själ med upprorisk stämma.

När vi spelar schack, insisterar till exempel min son på att spela ett sicilianskt försvar.
Trots att jag förklarat att han är för ung och oerfaren för en sån våghalsig öppning.
– Du spelar med ett ilsket hjärtat, säger jag efter varje schackmatt.
– När jag slutar upp med att bli arg, då har jag inlett min ålderdom, svarar han och citerar André Gide.

Timmarna avlöste varandra och utanför mitt fönster såg jag solen åka rutschkana nerför himlen.
Nej, ikväll skulle inte bli en vanlig lördag. Ikväll skulle vi göra något annorlunda.
Efter en liten fotnot där jag hänvisade till Kants transcendentala dialektik lade jag ifrån mig bläckpennan och pipan.
– Ska jag ställa en flaska Felipe Rutini på kylning, undrade min son som vet
att jag på lördagar alltid brukar öppna en Malbec 2002 Reserva.
– Inte ikväll. Ikväll ska vi leka en lek.
Jag hörde att min dotter slutade spela mitt under tredje satsens Allegretto non troppo. Hon var nyfiken.
– Vad ska vi leka, undrade båda.
– Ikväll ska vi leka la plèbe!
– Oui, oui! skrek båda förtjusta.
Mina barn älskar att leka pöbeln!
– Jag ska vara white trash, skrek min dotter och sprang och bytte om till träningsoverall.
– Kan vi inte äta pizza också, undrade min son.

Så jag gick och köpte pizza, Coca Cola och hyrde en amerikansk komedi.
Och medan jag hörde mina ungar skratta ohämmat som arbetarbarn,
tänkte jag på vad den österrikiska psykoanalytikern Alfred Adler sagt:
Det är lättare att slåss för sina principer än att leva upp till dem.