Jag läser att Sofis Mode lanserat en manlig modebloggare.
Och det är inte jag.

Såklart det känns bittert. Hijos de un tranvia de putas!
Här har man bjussat på sig själv, öppnat upp sin garderob
för allmänheten, visat upp en proletär stilikons intimitet.

Och vad är tacken för det?
Ringer fucking Sofi Fahrman och erbjuder mig en plats på Olympen?
Nej, nej, nej!
Hon föredrar en sockersöt brat!
En viss Johan Hurtig, “från Kalmars övre medelklass”.
Hur spännande låter det!?
Jämfört med Martin Ezpeleta, “från Argentinas rövknullade undre medelklass“!?

Sofi har gjort ett ideologiskt val.

Hon har satsat på någon som inte vet när Internationella kvinnodagen är,
men redan beställt väckning till nästa tennisvecka i Båstad.

Vad har Sofis mode missat då?

Sofi har missat någon som vågar sig på spännande crossovers
mellan politik och mode, som tillåtit ideologin defilera på catwalken;
som orädd och med finess blandat årtionden och samhällsklasser,
material och stilar.

Jag har varit Coco Chanel för världens parias!
Proletariatets haute couture!
En värmande scarf kring jordens kastlösa,
som hittills inte sett någon annan utväg än Ellos-katalogen.

Jag har varit den vanliga knegarens ögon i de fashionabla korridorerna,
visat att bara för att man står på röda mattan behöver man inte
lämna ifrån sig snusdosan.

Men nu känns allt meningslöst. Jag stirrar in i min förödmjukade garderob.
Ser alla Dagens outfit som knackar mot garderobsdörren
i väntan på kamerablixtrar som aldrig kommer att komma.

Jag bläddrar igenom alla texter jag planerat, essäer jag skissat på:

“Jeansens genombrott – proletariatets diktatur i modevärlden”

“Från Karl Marx till Levi Strauss, en revolutionär antologi”

“Prêt-à–porter, socialdemokratisk lösning på klasskampen inom klädindustrin”

“Staten och kapitalet, de klär om i samma båt”.

“Bara för att man gör revolution, behöver man inte vara orakad och skitig:
Jämförande analys mellan Robespierre och Che Guevara.”

“Ecco – för ett 1:a Maj-tåg utan skavsår.”

Nä, just nu känns det som att jag är jordens siste marxist-lagerfeldtist,
som tror på en revolutionär samhällsförändring med stil.