Har ni blivit förälskade i en kvinna/man
som när vi väl flyttar ihop visar sig vara ett drägg?

Klart ni har.

Argentina är så.

En enastående vacker kvinna, som jag blev hopplöst förälskad i.

När vi träffades var hon svaret på alla mina frågor,
även dem jag ännu inte ställt, de jag inte ens visste att jag hade.

Hon var kvinnan i mitt liv. Nu har vi bott ihop i 15 år.

Vilken jävla kärring!

Visst, hon är läcker när hon lägger sig naken
och raklång på grillen och nog är hon svår att
motstå med två isbitar och fernet.

Och visst, jag älskar hennes förmåga att
förvåna och överraska mig.
Omogen, på ett charmigt sätt.

Men vilken jävla kärring!

Ok, hon har ett sätt att le åt sin ofullkomlighet,
att skratta åt sina brister, som gör att man alltid
förlåter henne.

Men vilken ragata!!

Vad har hänt, undrar ni förmodligen.
Jag ska berätta vad det lilla ludret gjort mig!

Visst nämnde jag att vattenbolaget stängde
av vattnet för mig?

Idag gick jag upp tidigt för att betala
och förhoppningsvis få vattnet återkopplat.

Det är varmt här idag. Riktigt varmt.
Klockan är halv elva och det är redan 35 grader.

Naturligtvis har de inte luftkonditionering på kontoret (bara vid kassorna),
kön ringlar sig kilometerlång och människor fläktar sig med
sina obetalda räkningar.

Det går tio minuter, det går framåt – sakta men framåt.
Det går 30 minuter och nu kan jag se kassan.
Det går en timme och jag är nästan framme.
Efter en och en halv timme kan jag äntligen urskilja kassörskans röst.
Svettet dryper, min tröja är dyngsur.

Jag är inte på bra humör, jag ska inte ljuga.
Jag hatar argentinska köer och jag är inte ensam om det.
Dessutom är argentinare dåliga på att skyla sina känslor,
så det hörs spridda rop och skrik.
– Skynda er, la puta que la parió!

Men jag är ju framme. Jag kan redan känna AC:n
bakom kassan fläkta mitt rödsprängda ansikte.

DÅ.

– Jag är ledsen, systemet har fallit samman.
Och vi kommer inte kunna fixa det idag!

Och jag tänker inom mig:
Snälla, snälla, snälla!!
Säg att det är det demokratiska systemet
som fallit samman och inte bolagets!

Säg att vi nu har en militärjunta i makten,
men att vi kommer fortsätta betjäna som tidigare!

Att det är ekosystemet som kollapsat,
men att det gör inget eftersom vi är inomhus!

Säg bara inte att det är ert jävla fittiga datasystem
från 80-talet som har brakat samman!!

Men jag vet inom mig att jag inte kommer ha sån tur.
Jag ser hur idioterna försöker få igång sina Commodore 64 igen.

En daskar till och med till skärmen!
Som om det vore en gammal svartvit TV!

Då slutar jag tänka.

LA CONCHA DE LA REPUTA LORA!!!
(Horpapegojans fitta!)

Orden kommer lika överraskande för mig, som för alla andra.
Desperata. Ångestladdade. Förlösande.

NO ES POSIBLE! SON UNOS INUTILES!
(Det är inte möjligt! Ni är odugliga!)

Jag är som besatt. Orden väller, mestadels på spanska,
kanske lite arameisk slang också, eller något annat utdött språk
som djävulen använder sig av när han vill kommunicera något viktigt.

LAS ODIO!!
(Jag hatar er!)

Vakten kommer emot mig. Vill fösa bort mig från kontoret.
Men jag har en oplockad gås med den här slynan till land!
Och jag är inte färdig!

NO ME TOQUES! NO ME TOQUES!
(Rör mig inte! Rör mig inte!)

Vakten stannar. Det är en kortväxt och smal man. Han är tänkt att
stå där och visa kunder vart kön börjar, inte att bråka med
en ursinnig 186 cm lång man!

ME TIENEN PODRIDO!! ME TIENEN LOS HUEVOS LLENOS!!
(Jag är så trött på er!! Jag har pungen full av er!!)

Expediterna vet inte vad de ska säga. De har bytt ut sin
arroganta uppsyn mot… rädsla. Ja fan, rädsla.

– Pero senor, tranquilicese.
No es nuestra culpa que se haya caído el sistema.
(Lugna er herrn, det är inte vårt fel att systemet
fallit samman)

Åh, jag har hört det där förut. Varje gång något system
faller samman börjar alla skylla ifrån sig.
Försök inte med mig, försök aldrig mer med mig!

COMO QUIEREN QUE NO SE CAIGA EL PUTO SISTEMA
CON ESAS COMPUTADORAS DEL ORTO QUE TIENEN!
(Hur förväntar ni er att ert skitsystem inte ska falla samman
med de där rövdatorna ni har!!)

Jag är inte jag. Eller så är jag äntligen jag.
Jag frigör energi. 15 år ackumulerad energi.

Vakten ber mig lämna lokalen. Annars ringer han polisen.

ME VOY! Y ESTA PUTA BOLETA, METANSELA EN EL CULO!
(Jag går! Och den här horräkningen kan ni köra upp i röven!)

Och så knycklar jag ihop räkningen och kastar den mot
kassörskorna.

Jag vänder på klacken och går därifrån. Alla är tysta.
Känner åtminstone två ryggdunkningar. En annan man gör tummen upp.
Jag mår bra. Jag har gjort det enda rätta. Äntligen. Jävla kärring.

Nu sitter jag här förundrad. Över mig själv. Och frågor.

Vad hände? Hur ska jag göra för att gå dit imorgon? Vem fan är jag?

Men jag känner henne, den lilla jäveln.
Ikväll kommer hon vilja be om förlåtelse.
Hon kommer klä av sig i kylen och vilja smyga sig upp på grillen –
raklång och lockande.

Men nej, din jävel. Inte i kväll.
Ikväll ska jag äta vegetariskt! Hör du det!?

IKVÄLL SKA JAG ÄTA GRÖNSAKER HELA KVÄLLEN!!!

Man älskar aldrig sitt barn lika mycket som när det sover.

Framförallt när klockan är 13:30 och det
fortfarande inte vaknat.

Det borde inte förvåna mig.
Borgarna har alltid tryckt ner arbetarklassen,
så ännu en fotsula i ansiktet gör ingen skillnad.

Nu är det JonasA som kritiserar min marxist-freudianska grananalys:

”Då Martin Ezpeleta återigen populariserat granalysen
kan det vara värt att ge dess historia en bredare genomlysning.
Ezpeleta har ju kommersiella intressen, bland annat via bokförsäljning
och dyra föreläsningar, av att framhäva den skolbildning han själv företräder.
Men granalysen har flera inriktningar, av vilka en del står mycket
långt från ezpeletas vulgärfreudianskt marxistiska”

JonasA nämner bland annat den feministiska och satanistiska granalysen.

Jag rekommenderar er att läsa hans inlägg, bara så att ni vet hur fienden tänker.
Det är dessutom lysande välskrivet och genomtänkt,
vilket bara får mitt arbetarblod (gammelmorfar jobbade på verkstad)
att koka ännu mera.

Tänk att det finns dem som tror att klasskampen är död!

Idag är söndag, då vilar arbetare.
Men imorgon, då jävlar ska jag sätta den där borgarbrackan på plats.

Martin Ezpeleta
Leg Psykobolsjevikisk Granalytiker

Utbildade sig på Che Freud, en marxist-psykoanalytisk särskola,
som utgår från den gamla latinamerikanska principen:

Om problemet inte är ekonomiskt, är det sexuellt.

Kritisk mot de västerländska asexuella marxisterna,
hävdade Ezpeleta istället att produktionsförhållandena
genomsyrades av sexuella impulser.

Doktorsavhandlingen Den erotiska klasskampen,
blev en milstolpe i den sexualmarxistiska traditionen.
För första gången analyserades de libidinala aspekterna av
klasskampen.

Trots kritiken från den slaka vänstern,
öppnades de akademiska dörrarna på vid gavel
och Martin Ezpeleta blev ett eftertraktat namn
i de marxist-freudianska tankesmedjorna.

Essän “När revolutionen aldrig kommer:
Om arbetarklassens impotensbesvär” gav honom
internationellt renommé.

Med stöd av LO gav han ut handboken:
“Arbetarklassens Kamasutra:
för människor med förslitningsskador”

Och precis som Marx, ägnade Ezpeleta mycket tid åt att studera
marknadssamhällets inneboende logik, något som
kommer fram väldigt tydligt i avhandlingen
“Profitthunger: Hur kapitalismen skapar mervärde i sängen”

Han gav även riktlinjer för arbetarklassens emancipation:
– “Orgasmer på löpande band:
Det sexualkommunistiska manifestet”

Tyvärr satte en skandal stopp för hans intellektuella kometkarriär.
Martin Ezpeleta blev nämligen ertappad med att ha utnyttjat sexuellt en minderårig apelsin och blev bannlyst från alla studiecirklar i Sverige.

Utesluten från den akademiska gräddan, började Ezpeleta skriva dikter.
Ni minns säkert hans bevingade kritik mot det moderna samhällets
inverkan på sexualiteten:

”Nu är det inte långt emellan människornas hus,
men långt emellan snärta och snärta”.

Ezpeleta blev dock benådad av vänsterintellektualiteten efter att han
kunnat visa julgranens falliska natur – att slå in en kil
i den kristna traditionen var en gammal marxistisk dröm.
Som nu besannades:

“Julgranen barrar i sängen” blev en bestseller och översattes till engelskan
med den något missvisande titeln “In bed with Santa Claus”.

Martin Ezpeleta visade att granen var julens motsvarighet till Tiger Woods –
något vi sett som heligt och istället visade sig vara full av sexuella kortslutningar.

Efter att ni läst nästa inlägg kommer ni aldrig kunna titta på julgranen
med samma ögon igen.
Ni kommer att köpa granen med skam, som om ni blivit ertappade med
något förbjudet. Ni kommer förgäves försöka gömma den i rocken, som en porrtidning.
Och ni kommer att klä granen med blygselrodnad, som om ni utforskade
era kroppar för första gången.

Och när ni slutligen tänder ljusen kommer ni att hålla för ögonen på barnen,
medvetna om att ni just då tittar in i julens erotiska epicentrum.

Jag kan inte säga att jag hatar julen.
Julen förtjänar inte mitt hat.

Jag respekterar hatet, det är passionerat.

Julen väcker lika mycket känslor som en
vänskapsmatch i fotboll mellan Trinidad och Tobago
mot Jamaica.

Förutsättningarna var ideala för en tråkig jul:
Jag, pappa, barnen och Rosita, mitt hembiträde,
som inte hade någon att fira med. Rosita kom aldrig.

– Du är medveten om att det inte kommer bli kul, va?
sa min dotter.
– Såklart jag är.

Men en bra sak med att ha så låga förväntningar:
Det blir alltid trevligare än vad man har tänkt sig.

Igår var riktigt trevligt.
Asadon hjälpte  såklart. Julklapparna hjälpte mest.

J. hade förberett en massa bilder från vår Sverigeresa
ifjol till barnen och varsitt album att klistra in dem i.

Ungarna älskade det. Vi skrattade och mindes.
Vilken resa!
Skoter. Hundspann. Slalom. Ålandsfärja. Kusiner.
Inget av det gjorde jag under mina 20 år i Sverige.
Det är klart – de är turister, jag var invandrare.
Här är ett smakprov från den resan:

Vid midnatt upptäckte jag att jag inte hade vatten i huset.
Obetald räkning. Vattenbolagets julklapp.
Ägnade två timmar åt att tjuvkoppla vattnet från grannen.
Nu har jag hoptejpade slangar från grannen till min vattentank.
Funderar på att betala den där jävla räkningen.

Klockan är två. Pappa och jag slappnar av med mate efter att
ha fixat vattenproblemet.

Min kusin kommer och hämtar mig och dottern.
Sonen ska ut och hänga med polarna.

Fernet con coca. Trevligt sällskap. Bra samtal.
Hemma igen klockan 6 på morgonen.

En bra jul. Mycket bra jul.
Men det är skönt att den är över.

Jag har upptäckt att några av er
är på väg till Córdoba, min hemstad.

Ok, så här ligger det till.
Om ni är trogna läsare av den här bloggen,
om ni har skrattat, gråtit eller blivit berörda
av mina ord. Om ni tycker om mig, så att säga.

Då skulle jag bli uppriktigt sårad
om ni inte hörde av er när ni är här.

Jag vet, ni är svenne bananer som
är rädda för att störa, jag vet.

Men ni stör bara om ni ignorerar mig.

Om jag är upptagen kommer jag säga det,
kanske hinner vi ta en kaffe ändå.

Men om jag har tid skulle jag väldigt gärna
bjuda hem er på en asado och ta hand om er
som mina hedersgäster.

Är ni många kanske vi får dela på kostnaderna,
mina inkomster är blygsamma och ska räcka
till så mycket annat.

Ok?

Saludos
M

martinhezpeleta@hotmail.com
+ 54 351 156 067615

Ni får ursäkta mig, men jag är lite mallig.
Ni kanske trodde att min granalys var bara skitsnack.

Ni kanske garvar och tror att er julgran inte säger
något om er, att den inte är ett tvärsnitt av er
historia, era drömmar, frustrationer och revolter.

Att den inte skvallrar om er klasstillhörighet.

Ni tror att vi är klasslösa när vi går på Ikea, att de sociala produktionsförhållandena
inte har någon som helst inverkan på våra tapeter.
Ni kanske tror att alla människor kan drömma samma drömmar.

Ah, ni kanske hör till dom som tror att människan
verkligen har en fri vilja!

Tror att ert yrkesval, er partner, namnet på era barn,
tavlan vi hänger på väggen är resultat av vår ofrånkomliga
fria vilja.

Dårar. Vi gör val, men vi är inte fria.
Bara dårar kan kalla sitt multiple-choice-liv för fritt!

Allt ni gör eller låter bli att göra är en reaktion mot något –
Ja, även sättet att klä en gran!

Är man bara tillräckligt uppmärksam
är även en julgran en röntgenbild av vår samhällsklass
och vår relation till den.

Inte bara den klass vi tillhör, utan också den vi vill tillhöra.

Det som man i marxistiska termer brukade benämna
”klass i sig” och ”klass för sig”.

JonasA bad mig granalysera honom, utifrån bilden på hans gran.
Det tog mig 20 minuter. Här var min bolsjevik- psykoanalytiska bedömning:

”De första man kan säga är att du är en rebell, JonasA.
Din gran är ett manifest, ett finger i röven, ett meddelande.
En klassisk småborgerlig revolt.
Du är akademiskt skolad. Utan barn.
Med ganska hög inkomst(mellan 30-45000 kronor)
Du kommer från en socialdemokratisk familj med traditionellt julfirande.
Du har gjort en liten klassresa.
Du själv är alltid osäker på vem du ska rösta på och du
har varit på båda sidorna blockgränsen.
Du har dock aldrig röstat på varken vänsterpartiet eller moderaterna, du lockas av mitten.
Oftast står din röst och pendlar mellan sossarna, miljöpartiet och folkpartiet.
Eftersom du är feminist (rosa detaljer på granen)
är du sugen på att nästa år lägga din röst på Maria Wetterstrand.”

JonasA svarade på sin blogg:

”Ja, jag är en barnlös akademiker som vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem
med traditionellt julfirande.
Och ja, jag tycker om att se mig själv som rebell i liten skala.
”Du har gjort en liten klassresa.”
Både en liten och en stor. På pappas sida en liten.
Men morfar fick sparken från gruvan på grund av politiskt engagemang,
och mamma kämpade sig till sin gymnasiekompetens som 40-årig fembarnsmor.
Jag tjänar 25 000 i månaden, inte över 30 000.
I och för sig för att jag jobbar deltid av hälsoskäl, men ändå.
Jag är inte feminist.
Om jag röstar på Wetterstrand (i och för sig ganska troligt)
är det för att hon verkar vara vassast och klokast, inte för att hon är kvinna.”

JonasA sa att jag hade ”halva inne”.
Halva inne?
Jag vet inte hur mycket man ser när man står på alla fyra,
men här bakifrån ser det faktiskt ut som att praktiskt taget hela är inne.

Vad säger ni?

Barn, det är er pappa som är Tomten.

Till alla vuxna, en liten julklapp:

En instruktionsvideo om hur man
gör en asado. Inspelad i söndags,
men ändå tidlös.

Lägg särkilt märke till tunntarmen.

God argentinsk jul

 

Jag har aldrig kunnat ransonera kärlek.
Hjärtat är en maktgalen tyrann i min kropp.
Vill styra och ställa över alla.
Skriker åt hjärnan, sliter i mitt kön, rycker i mina läppar.

Jag vet inte hur det blev så.
Kanske skämde jag bort det.
Visste ni om att man kan skämma bort sitt hjärta?
På samma sätt som man skämmer bort ett barn?

Genom att aldrig säga nej.
Hjärtat lär sig att inget är omöjligt, att allt löser sig.
Det lär sig att om det skriker tillräckligt länge,
kommer pappa att göra som det säger.

Om hjärtat ber mig att få månen, ställer jag mig på tå.
Sen ställer jag mig på en stol och sträcker armarna mot skyn.
Hjärtat snyftar bredvid.
– Vill ha måne…
– Du ska få måne, vänta ska pappa hämta ett bord
att ställa stolen på.

Jag kan styra mitt kön, jag är bra på det.
Kan beordra det, som en hund.
Ligg! Jag sa ligg!! Nej, inte sitt! Ligg!!!
 
Men inte mitt hjärta, det vill aldrig kompromissa.
Det hatar att bli motsagt.

När jag lärde känna J. bodde hon i Luleå.
Luleå? Jag tittade i min argentinska världsatlas.
Visste inte riktigt vart Luleå låg någonstans.
Hade aldrig varit norr om Gävle.
Luleå var mycket högre upp än Gävle.

– Dit ska vi, sa mitt hjärta plötsligt.
– Aldrig, svarade mitt förstånd
– Dit ska vi, upprepade hjärtat mer uppspelt.
– Vi har inte en krona!
– Dit ska vi!
– Vi har inte varit i Sverige på åtta år!
– DIT SKA VI!!

Hjärtat lade sig på golvet. Bankade sitt hjärthuvud mot marken.
Sprattlade. Skrek på ett språk jag inte kände igen.
Som jag inte kunde överrösta.

Jag flög till Sverige. Tog nattåget till Luleå.
För att träffa någon jag aldrig sett tidigare.

Jag var livrädd. Hjärtat log belåtet.
Hoppade på sätena, jävla barnunge.
Kunde inte stoppa tillbaka det i kroppen.
Det är svårt att göra det med ett hjärta
som är uppväxt på fel sida av revbenen.
Så jag tejpade fast det på magen,
som en emotionell självmordsbombare.

På okänd mark, genom Sverige, på väg mot en säker död.

Jag borde ha stoppat det tidigare.
Kanske redan vid de första mejlen.
Men det var inte jag som skrev dem,
det var barnrumpan som gallskrek i bakgrunden
som dikterade orden.

Jag var bara idioten som knappade på tangenterna.
Som rörde händerna.

Jag skrev för att vidröra en själ, vars kropp mina händer
aldrig skulle få smeka.

Vem gör något så dumt?

Men hur ska ni göra i framtiden?
Mina nära och kära var oroliga. Varnade mig.
Mitt hjärta slängde ut dem.
– Vilken framtid? Kärlek är inte ett sparkonto!
Det är inte en ränta man tar ut en gång om året!
Det är kapitalet man sätter in varje jävla dag!

Så resonerar det. Mitt hjärta.
Alla varnade mig. Lyssna inte på hjärtat. Men det var för sent.

Har ni tänkt någon gång på att förälskelsen har samma
konsistens som kvicksand?
Och ju mer man sprattlar i den, ju mer man skriker och pratar om den,
desto djupare sjunker man?
Förälskelse dödar man inte med argument, man stryper den med tystnad.
Man sitter stilla tills den stelnar. Man gör inte som mitt hjärta.

Mitt hjärta är ett verb. Med ADHD.
En handling, som inte tillåter sig bli böjd i imperfekt
och känner sig obekväm i futurum.

Nu kanske det låter som att jag är arg på hjärtat.
Nej, det är jag inte. Jag blir det ibland, men älskar man sina
barn mindre för att de är bortskämda?

Jag älskar mitt hjärta. Hur ont det än gör ibland att vara hans pappa.
Jag älskar att höra hur han skrattar när han får springa framför.
När han snubblar, ramlar och ställer sig snabbt upp igen.
Tokstolle, tänker jag och ler.

Sen ställer det sig långt borta – hur hann det dit så fort!? – och tittar mot mig.
– Skynda dig, skynda dig, skriker det och visar upp sitt leende,
som trots åren fortfarande har alla mjölktänder kvar. 

Visst skrämmer mitt hjärta mig ibland.
När det springer så fort att jag inte hinner med.
Vad ska han ställa till med!? Tänk om han blir överkörd!?
Ibland har han sprungit på folk, som ramlat och slagit sig.
Det är inte bra. Men vad ska jag göra, hjärtat vägrar använda koppel.
Men den tanke som skrämmer mig mest att det någon gång ska
ramla och slå sig så illa att det blir rädd och försiktig.

För mitt hjärtas viktigaste lärdom har varit att nästan inget är omöjligt.
Om man vågar satsa.

För hur slutade det?

Jo, när stolen stod på bordet och jag på stolen
och mina tår var utsträckta som en ballettdansös
och mina händer ändå inte räckte fram,
vände jag mig om för att säga till mitt snyftande hjärta
att det går inte, pappa kan inte ta ner månen.

Men innan jag hann säga det, torkade den lilla rackaren
sina tårar, klev upp på mina axlar och plockade själv ner
månen.

Samma måne som jag sen fem år tillbaka reser över hela världen,
bara för att den ska få lysa upp mina nätter. Våra nätter.
– Jag sover bättre med den här månen, säger mitt bortskämda hjärta
och sluter sina röda ögon.

Är hon värd det, undrar ni kanske.
Jag vet vad mitt hjärta skulle svara på det:

– Vad är det för en korkad fråga!? Är inte alla värda det?
Att bli älskade bortom rimlighetens yttersta gräns?

JonasA, trogen läsare, vill bli analyserad
utifrån sin julgran. Vilket jag naturligtvis bjuder på.
Det här är bilden på JonasA gran:

De första man kan säga är att du är en rebell, JonasA.
Din gran är ett manifest, ett finger i röven, ett meddelande.
En klassisk småborgerlig revolt.
Förmodligen en personlig vendetta mot ditt egna traditionella familjehem.

För det är ingen typisk klassuppgörelse.
Även du vill bryta med något, så är det inte med din egen klass.
Du har stannat inom din klass. Eller förflyttat dig väldigt lite.

Du är inte arbetare.
Färgkombinationen och de designade älgarna är mer genomtänkta
än vad en utsliten LKAB-knegare orkar tänka ut.

Du saknar barn. Annars hade du satsat på en vanlig gran.
Vilket betyder att du jobbar mycket,
du är en man mitt uppe i karriären.

Även om budskapet är “jag skiter i julen” har du lagt ner för mycket
tid på granen för att det ska stämma.
Att alla älgarna är likadana tyder på att du köpt in dem speciellt
för detta politiska ändamål.
Du kan alltså inte strunta i julen, du måste revoltera mot den.

Hur gör du det?

Din gran är ett organiserat och minimalistiskt kaos. Ett symmetriskt kaos.
Du kritiserar, men innanför ramarna. 
Typisk småborgerlig intellektuell inställning.

Så:

Du är akademiskt skolad. Utan barn. Med ganska hög inkomst
(mellan 30-45000 kronor)

Du kommer från en socialdemokratisk familj med traditionellt julfirande.
Du har gjort en liten klassresa,
men inte lång (kanske motsvarande en charter till Las Palmas).

Du själv är alltid osäker på vem du ska rösta på
och du har varit på båda sidorna blockgränsen.
Du har dock aldrig röstat på varken vänsterpartiet eller moderaterna,
du lockas av mitten.

Oftast står din röst och pendlar mellan sossarna, miljöpartiet och folkpartiet.
Eftersom du är feminist (rosa detaljer på granen) är du sugen på att nästa år lägga
din röst på Maria Wetterstrand.
Men du kommer bestämma dig de sista månaderna.

Klart. Skicka in nästa!