Ok. Jag behöver pengar.

Jag är trött på mitt tresiffriga konto.
Trött på att vara första svensken sen Karl Oskar i Utvandrarna,
som lever under existensminimum.

Har ni något bra förslag? Hjälp mig.
Jag kan till och med tänka mig att jobba för pengarna.

Och nej, det behöver inte vara lagligt.
Men sådana förslag får ni istället skicka till martinhezpeleta@hotmail.com

Kom ihåg att vi har en FRA-lag nu och är bevakade.
Så skriv inte “knarkkurir” i mejlet, skriv “koknonarorkokkokuroriror”

Det kommer att förvilla SÄPO.

 

Jag glömde nämna en person i mitt förra inlägg. Kanske den viktigaste.
Det gick för fort. Inlägget skrevs på exakt 7:30 min.
Som tur var blev jag påmind om det i kommentarsfältet.

Så här börjar mitt tacktal till den norrbottniske författaren
Bengt Pohjanen. Förmodligen min mest märkliga vän.
Det blir nog en lång historia, så jag får dela upp den i flera
kapitel. Känns som att jag redan nu skriver lite för långa inlägg.

Men jag kan lova er att ni som tycker om den här bloggen,
kommer också att uppskatta den här berättelsen.

Det är nämligen så att min och Bengts relation har utspelat
sig nästan uteslutande på bloggen.

Och det började inte bra. Åh nej, det började på sämsta möjliga sätt.

På den tiden, några år sen, jobbade jag under
somrarna på Norrbottens-Kuriren i Luleå.

Jag hade hunnit blogga några veckor för tidningen,
när jag läser att Bengt också börjat blogga.
Men på meänkieli, minoritetsspråket i Tornedalen.

Intressant, tänkte jag, där jag satt i Córdoba.
Och skrev ett snabbt inlägg. En välkomsthälsning:

”VEM FAN VILL LÄSA EN BLOGG PÅ MEÄNKIELI?

Bengt Pohjanen bloggar på meänkieli?
Åh, så gulligt!
Nu har alla fem som kan språket något att roa sig åt.
Vad är nästa steg?

En samisk jojkblogg?
Jonas Gardell analbloggar?
Dogges dagbok på Rinkebysvenska?
Eller ska vi vända skärmen mot Mecka,
så kan Mustafa Can också börja blogga?

Vilket jävla daltande med minoriteterna!

Sätt på dem ett par skridskor och tackla
jävlarna mot sargen tills de anpassar sig!”

Sen tänkte jag inte så mycket mer på det.
Men när jag vaknade morgonen efter hade självaste
chefredaktören skrivit och bett mig gå ut och förklara
att det bara var en ironi.
Tydligen hade redaktionen blivit nedringd av ursinniga
tornedalingar och självaste Bengt hotade med att sluta blogga.

Åh fan, tänkte jag. Och skrev:

”VILKEN BLOGGKALABALIK!

Oj, oj, oj!
Somnade i ett stillsamt vatten och vaknade upp mitt i en storm.
Minoritetsbloggande visade sig vara ett hett ämne.

Självaste chefredaktören vill att jag
går ut och förklarar ironin
och att jag gärna
pekar ut vilka det är som tänker såhär.

Där rök den löneförhöjningen!

Bengt Pohjanen är jättearg.

– Du kan hälsa den här Espalata att jag säger som Strindberg sa:
Vi ses i nästa pjäs, din jävel!

Jag har fått många andra meddelanden
från upprörda minoritetsgrupper:

Vi ska knulla dig din jävel!
Svenska bögförbundet.

Vi ska knulla din mamma!
Rinkebys kommunfullmäktige

:. . : : :. . .:: !!!
Synskadades riksförbund.

Men alla är inte arga.
Många stöttar mig också:

Det är jobbigt nu, men det kommer bli värre.
Salman Rushdie

Ring mig om Kuriren inte vill ha dig i sommar.
Bert Karlsson

Stå på dig Martin, vi behöver modiga människor som du.
När vi kommer in i riksdagen hör vi av oss.
Sverigedemokraterna

Jag tycker att vi alla lugnar ner oss.
Jag föreslår att vi tar varandra i handen, bildar en ring
och sjunger ”We shall overcome”

Men det var för sent.
Det visade sig att tornedalingarna hade lika svårt för ironi
som alla andra svenskar.
Så under de kommande veckorna fick jag se över många
av mina föreställningar om Norrbotten.
Bland annat att tornedalingar är ett lugnt och fridfullt gränsfolk i norra Sverige.

Sofia Mirjamsdotter skrev ett inlägg
som var EXAKT det jag behövde läsa. Just nu. Just idag.

Hon berättar varför hon fortsätter skriva, fast det känns motigt
och i slutändan handlar det om vikten att bekräfta och bli bekräftade
i det vi gör.

Och jag säger bara JAAAAA!
Hur kan något så självklart, behöva upprepas gång på gång!?

Jag är usel på att berätta för folk som jag inte känner (eller känner)
att det de gör berör mig, får mig att tänka, skratta eller gråta.
Svårt att säga att de inspirerar, får mig att växa och öppnar dörrar.
Att de hjälper mig att stå ut, stå upp och stå emot.

Det är inte missunnsamhet.
Det är bara ren jävla blygsel.

Att bli berörd är något intimt, en vibration i själen.
Att berätta för någon vi inte känner att de sätter vår själ i gungning
känns genant. Kanske känner vi oss sårbara.
Kanske tror vi att den andra skiter i vad vi tycker.

Men tänk efter:
En person som lägger ner själen för att påverka, kan inte vara okänslig
när han eller hon lyckas med det, eller hur?
Om man inte är autist, psykotisk eller Jan Guillou.

Det är otacksamt att inte bekräfta folk – så jävla sniket!

Jag ska vara ärlig,
min blogg hänger alltid på en tråd.
Jag är alltid nära att lägga ner den.
Den tar för mycket tid när jag skriver –
och ger mig dåligt samvete när jag inte gör det.

Men era kommentarer är avgörande.
Om ni slutar skriva, gör jag det också.
Omedelbart.

Jag har tänkt på det de senaste dagarna.
I förrgår natt så damp den 1000e kommentaren ner på bloggen.

Det är lite av en magisk gräns.
Och jag ville på något sätt tacka er.
Jag har varit deppig de senaste dagarna och tröstat mig mycket i era kommentarer.
Jag ville berätta att ni är så viktiga! Att ni spelar roll!
Att när ni skrattar, eller blir upprörda så får tiden jag lagt ner –
som jag lånat från mina barn, mitt arbete eller min sömn – mening.

Men jag hittade inte sättet.
Jag kände mig obekväm, jag märkte att eftersom jag är så dålig på berömma
är jag också usel på att tacka.

Hur dumt är inte det!?

Jag ska skärpa mig! Från och med nu!
Här kommer spontana tack och beröm allt eftersom de dyker upp i huvudet
och utan någon som helst censur – det får bli som det blir:

Åsa Linderborg: jag älskar det mesta som rör sig i ditt huvud.

Bengt Ohlsson: jag har nog läst Doktor Glas fler gånger än du.
När jag hörde att du skrivit pastor Gregorius historia, tyckte
jag du var dum i huvudet. Jag vågade knappt läsa den,
rädd att du skulle förstöra originalet.
Efter att ha läst den, tyckte jag att du var ett geni.
Hos dig får pastorn ett djup han saknade hos Hjalmar (inte Hjalmars fel)
och fast jag önskat pastorns död så många gånger,
kom jag på mig själv tänka, när jag bläddrade i din bok:
– Snälla gubbe, ta inte pillren.
 
Hanna Fridén: åh, vad jag tycker om din frispråkighet och din ilska –
den gör dina könsord inte bara nödvändiga, utan nästan poetiska.

Tamas Gellert: jag blev så jävla avundsjuk när jag läste Lasermannen.
Så där vill jag också skriva! Jag lovade mig själv att säga det till dig.
Men det blev aldrig av.

Marianne Fredriksson: jag är så ledsen att du dog utan
att jag berättat hur fantastisk det var att läsa “Han som vandrar om natten” .
Du skulle ha tyckt om att höra det.

Amanda Rydman: Jag tycker du är så begåvad och inspirerande och det är
sååå kul att jobba med dig.

Hanna Hellquist: Vilken bra skribent du är! Slukar dina krönikor och blir nästa aldrig besviken.

Åsa Petersen: Beundrar din känslighet och förmåga att lyssna på dig själv.
Att sluta som ledarskribent för att plugga och utforska livet, är så jävla stort.

Robert Collin: Du är den bästa journalisten jag träffat. Bilarna förtjänar inte dig.

Lina Norberg Juuso: Du sprider sån värme runt omkring dig, dina spalter är en oas för mig.
Du beskriver en värld jag ibland tror är omöjlig, trots att jag känner igen allt du pratar om.
Och det gör mig lugn och glad.

Och tack alla ni som skriver och tycker om bloggen.
Ni får mig att bubbla av stolthet och glädje!

Och tack Sofia, för att du påminde mig.

Ahhhh, så skööööönt! Vilken frihet!
Nu, snabbt in i bloggugnen utan att ändra ett kommatecken.
Annars kanske jag ångrar mig.

Ah, inget som att börja morgonen med lite pedikyr!

Och vad bättre till det än ledig klädsel?

En långärmad tröja från H&M,
i en kliniskt vit färg.

Kalsongerna är från Dressman.

Filen är från H&M. Förhårdnaderna är ärvda.
Tidningen är DN Söndag.

Fick boken ”Tvättstugan – en svensk historia” med posten idag.
Den är skriven av Kristina Lund på Nordiska Museet.

Det är en jättefin bok.
Med väldigt fina bilder.
Och den luktar så gott.

Jag är också med i boken.
Ett stycke på sidan 87.

Nu ska jag lägga mig och mysa med boken.
Tack Kristina, den kunde inte kommit lämpligare.
Den verkar bättre än det japanska badsaltet.

Människan har besjälat djurriket.
Eller snarare tillskrivit arterna mänskliga egenskaper.
Fablerna har varit den vanligaste inkörsporten
till detta förtal och missvisande associationer.

Ibland har djuren förskönats. Andra gånger smutskastats
och blivit utsatta för psykologisk skändning.

Gemensamt är att vår bild av dem inte överensstämmer
alls med deras verkliga natur.

Jag har listat de 10 mest misstolkade djuren.
Håll till godo och skriv till om ni saknar något –
så länge ni inte ändrar på nummer 1:

10. Fladdermusen:
Skräckinjagande och blodtörstig.
Fick Bruce att bli Batman.
Men trots påstådda släktband med Dracula,
är fladdermusen inget annat än en Monchichi med vingar.

9. Kaninen:
Barnens vän.
I fablernas värld är den alltid vit och representerar
oskuld, naivitet och charm.
Lille skutt var ett bra språkrör för denna lögn.
För sanningen är att de luktar fan, biter och är det mest kåta som
går att få tag på i bur. Tur att de går att äta.

8. Ekorre:
Söt och trevlig.
Har haft Piff och Puff som skickliga marknadsförare.
Men titta noga på den. Det är en råtta med luden svans.

7. Räven:
Djurrikets Refaat el Sayed. Slugheten och lurendrejeriet förkroppsligad.
En riktig bedragare.
Sanningen? Ännu ett djur inlåst i de mänskliga fördomarnas Guantanamo,
där man blir dömd utan bevis.

6. Ugglan:
Symbol för visdom. En flygande professor.
I fablerna får den avgöra alla tvister.
Men sanningen är att ugglan har ett uselt CV.
Enda anledning till att vi sammankopplar det korkade djuret
med kunskap är att det ser ut att ha glasögon.

5. Vargen:
Elak, grym och farlig.
Rödluvan har gjort sitt till för att sprida ryktet om den påstådda farligheten.
Sanningen? Vargen är en hund. En vanlig jävla vovve,
som förmodligen varit mobbad, utfryst och numera går runt i skogen och är bitter.
Men farlig? När blev en människa senast anfallen av en varg? 1860?
Nä, vargen skulle nog gärna byta ut sitt rykte mot en hundkoja och barnbus.

4. Strutsen:
Skulle psykoanalysen slå igenom inom djurriket,
skulle strutsen vara första djuret att få remiss till psykmottagningen.
Den Stora Förnekaren, Faunans motsvarighet till Svensken,
som gräver när huvudet i sanden så fort det osar hett.
Vad fan är det för skitsnack?
Har ni sett någon struts göra det?
Tvärtom är strutsen ett jävligt aggressivt och kaxigt djur,
som tvingas bära ryktet om feghet som ett kors genom livet.

3. Åsnan:
Har fått stämpeln som korkad.
Förmodligen är det de andra djuren som spridit ryktet,
avundsjuka därför att åsnan har störst kuk i hagen.

2. Lejonet:
Lejonhanen sover 20 timmar om dagen. Går upp och äter det honan jagat.
Djungelns konung borde döpas om till Savannens gigolo.

1. Sverigedemokraten:
Uppfattas som ett sympatiskt och ofarligt husdjur.
Tävlar med spikmattan om att vara årets julklapp.
Marknadsförs som en lojal vakthund:
”Vem vaktar gränsen när du sover?”
Men trots att den numera får sova inhomhus,
är det egentligen är ett farligt flockdjur
som i 60 år letat efter en ny alfahane att följa.
Den finns i två versioner, med och utan hår.

Jag har under mitt bloggliv dragit på mig många fiender.
Någon annan dag berättar jag mer om det.
Men det finns en grupp som verkligen sticker ut i det avseendet.

Jo, det var så här.
Jag hade varit ute och gjort ett jobb om hundar
för Norrbottens Kuriren.
Och en av många bra saker med att jobba på lokaltidning,
är att man får större utrymme att sväva ut i texterna.

Framförallt i de mysiga reportagen som ingen vill göra.
Jag älskade dem. Det var sån frihetskänsla att skriva om sånt
och man fick så stort utrymme i tidningen också.
Dessutom var det ingen som riktigt kontrollerade innehållet,
det ska ju mest vara trevlig läsning.

Men ger man mig fingret…

Väl på plats på agility-banan reagerade jag på en sak: pudlarna.
Hur fan såg de ut?
Får man göra så mot dem?
Är inte tortyr förbjudet i Sverige?
Innefattas inte pudlarna av Costa Rica-avtalet?

Jag var tvungen att få med det i texten.

När artikeln publicerades började det dimpa ner arga mejl
och jag skrev det här inlägget:

”Jag fick ett argt mail från en tidningsläsare.

Hon är besviken på mig.

Jag är inkompetent och saknar kunskap.

Och jag talar på ett ´nedlåtande´ sätt om…

pudlar.

 

Jo, det är sant.

Det är så här:

I helgen var jag i Boden och skrev om en agilitytävling,

ni vet, hinderbana för hundar.

Jag slutade artikeln med att ägna
ett stycke åt de stackars pudlarna:

 

”Mina tankar går till de stackars pudlarna.

Varför dessa frisyrer? Varför denna hjärtlöshet?

Pudelägare borde ha köpförbud på trimmers.

Det är bevisat att de systematiskt missbrukar den.

I Boden fick jag lära mig att den klassiska pudelfrisyren kallas lejonklippning.

Lejonklippning!?

Kan ni tänka er ett afrikanskt lejon jaga en antilop i en pudelfrisyr?

Inte jag.
Såvida den inte ställer sig mitt på savannen
och väntar tills antiloperna skrattat ihjäl sig.”

 

Läsaren har en pudel.
Hennes väninna också.
Båda är arga.

Det är oklart vad pudlarna själva känner.

 

Nu har jag alltså fått en ny mäktig fiende:

pudelägarna.

Lite läskigt, tycker jag.

 

Undrar hur de kommer klippa mig
om de får tag på mig?

Bara det inte blir en lejonklippning…

jag blir hellre skalperad.”