Jag gillar levande ljus.
Igår, efter en 21 timmars arbetsdag,
öppnade jag en flaska vin
och tände två värmeljus.

Jag skålade med mig själv.
Gud vet att jag förtjänar det!
Skål för mig, carajo!

Så här ser man ut efter 21 timmar framför datorn

Min svaghet för ljus har gett mig
en bögstämpel bland mina vänner
som inte går bort.

I Argentina har alla hushåll stearinljus.
Många bevarar dem i frysen.
Så att de inte ska brinna ner så fort.

Det är så dålig kvalitet,
så annars brinner de lika länge som en tändsticka.

Men det finns bara ett användningsområde
för stearinljus i Argentina:

Lysa upp under elavbrotten.

Ingen skulle drömma om att tända ljus
under en middag.

J. försökte. Men mina barn var så
fascinerade att de satt och pillade på
ljusen hela middagen.

Att associera ljus med romantik
finns inte på kartan.

Kan ni tänka er att det
finns folk som får sig ett ligg utan
att tända ljus?

Otroligt.

I Sverige kan folk knappt runka
utan levande ljus.

Min krönika i Aftonbladet kan ni läsa här.

Jag erbjöd min dotter att åka taxi
till skolan idag.
Hon avböjde. Föredrog att åka buss.

Jag gillar det. Gör ibland samma sak.
Beblandar mig med folket.

Hjälper mig att förstå mänskligt lidande,
utvecklar en socialistisk fingertoppskänsla.

Jag hatar skribenter som pratar sig varma
om orättvisor, men aldrig känt på hur
det riktiga livet är. Bortskämda medelklasstöntar.

På bussen försöker jag smälta in.
Ha en ledig och folklig stil.

Några gånger har jag blivit avslöjad.
En gång försökte jag betala bussen med
dollar. En annan gång med VISA.

Nu har jag lärt mig.

Kollektivtrafiken är det bästa som finns
för att träna upp den marxistiska finmotoriken.

Idag gör det ont att minnas.
24 mars är en svart dag i Argentina.

Idag, för 34 år sen, tog militären makten.

Flickan som håller i plakatet är min dotter.
På plakatet är en bild på hennes morföräldrar.
Diego och Poebe.

De var 22 år gamla när militärjuntan tog dem, i maj 1976.
De fördes till koncentrationslägret La Perla.
Deras kroppar har aldrig återfunnits.

Det finns 30.000 Diego och Poebe i Argentina.
Ett folkmord.Utan kroppar.

Jag vet inte om det är för att jag håller
på att bli gammal.
Men jag blir så rörd av vad ni vill göra för Rosita.
Verkligen. Sådär så man börjar snyfta.
Ni är fantastiska. 

Hon bor hemma hos mig nu.
Det blev bara så.
Natthärbärget jag fixade åt henne sög balle.
Hon fick riven majs till middag och delade
rum med tre prostituerade.
Hon blev bestulen på allt av värde redan första natten.

Så hon lämnade stället.
Jag vet inte om jag berättade det,
men för några veckor sen sov hon på en parkbänk.
Hon gick tills hon hittade en park med belysning.
Där satt hon hela natten. Rädd. 

När jag fick reda på det skällde jag ut henne.
Jo, som Senor Martin.
Patriarkalt och maktmissbrukande.
Jag sa åt henne att ALDRIG göra om det.
Att hon skulle komma hit, oavsett tidpunkten.

Så förra veckan kom hon.
Bad att få sova en natt här. Såklart hon fick.
Jag förstod vad som gällde. Pratade med mina barn.
Ville veta vad de tyckte.
Mitt hus är litet. För litet för fyra.
Rosita måste sova på soffan.
Men de är fina. Mina barn.
Båda sa att självklart skulle Rosita flytta in hos oss.
Ni anar inte hur stolt jag blir över dem.

Så nu är vi fyra. Plus två hundar.
Och kuksugarkatten, såklart.

Det kommer inte bli lätt. Och jag hoppas att det är väldigt tillfälligt.
En bra sak med att bo tillsammans: hon har slutat kalla mig Senor Martin.
En dålig: Hon har börjat kalla mig Matti.

Matti!? Fy fan så gräsligt.

Rositas rädsla för havet har släppt.
Idag har hon gått omkring och varit ivrig.
– När åker vi Matti, har hon frågat tre gånger.

Hon är orolig för att hon inte har någon varm tröja
att ha med sig till havet.

Jag kan inte tänka mig en person som förtjänar mer
att få sin dröm uppfylld.

Så tacksam att ha er som läsare.
Jag menar det.

Jag berättade för Rosita att ni ville
betala henne en resa till havet.

Hon trodde jag skämtade.
Jag övertygade henne.

Hon blev rädd. Hon vågar inte åka själv.

Hon är rädd att bli diskriminerad.
Hon är rädd att gå vilse.
Hon är rädd för tsunamis.
Hon är rädd för hajar.
Enda gången hon varit utanför stan
var när hon var 14. Hon fyller 60 i år.

Federica försökte övertala henne.
Förklarade att vi skulle fixa allt härifrån,
så hon bara behövde sätta sig på bussen
och ta in på hotellet.

Inte en suck.

Jag hörde från mitt rum hur hon och dottern
pratade om resan.

Och när Rosita pratar gör det som vanligt ont, som jag skulle fått nålstick i ryggmärgen.

– Du måste förstå, Fede, att jag inte är som ni.
Jag har inga studier.

– Men du ska till havet! Vad spelar det för roll,
försökte Federica förgäves.

– Kan du inte följa med mig, frågade Rosita Federica.

Vi plockade fram kartboken.
Kollade på olika ställen hon skulle kunna åka till.
Federica tyckte hon skulle åka till Uruguay –
kostar mindre och har bättre stränder.
Ingen dum idé.

Hursomhelst, så här ligger det till.
Om ni står fast vid ert erbjudande och betalar hennes
resa, så har jag lovat att följa med henne.
Jag betalar såklart min egen resa.

Hon bad mig också tacka er så mycket. Nu är det gjort. 

Så, vill ni att Rosita ska åka till havet?

När En Kvinna

  Tar Sig För Munnen
Och Utbrister “Åh”
Kan Hon Ha Sett
En Bok
    En Blomma
        En Vän
           Ett Barn
              Lars Norén
                 En Klänning
                   Ett recept
                      Ett TV-program
                         En Diskussion

När En Man

  Tar Sig För Munnen
Och Utbrister “Åh”
Har Han Sett
    En Bil
Eller En Elektronisk Pryl

Är Mannen Svensk
   Kan Han Ha Fått En Orgasm.

Hade Jag Fått Välja
Hade Jag Inte Gift Mig Med Henne.

Hon Är Inte Min Typ

Snusförnuftig
                   Fåordig
                              Gammal

Men Jag Fick Aldrig Välja.

Jag Blev Bortgift
Av Desperata Föräldrar Som Hittade
I Henne Ett
           Oemotståndligt Hemgift:

De Fick Behålla Sitt Liv.

Jag Hade Inte Lärt Mig Att Gå
      Hon Var För Gammal För Att Lära Sig Att Sitta.

Hon Lärde Mig Att Bita Ihop.

Att
     Skratta Med Ljuddämpare
Och    
     Gråta I Smyg
    
Att
     Älska Med Hopbitna Tänder
Och
     Hata Med Sordin.

Att
     Det Finns Inget Dåligt Väder
Och
     Den Som Spar Han Har

Att
     Att Skita I Skåpet, Om Det Är Blått
Och
     Torka Sen Skiten Mot Stjärten

Att
    Bland Ensamma Människor Är Hunden
    Bästa Vännen.

Att
    Allt Är Inte Guld Som Glimmar
Men
    Att Morgonstund Har Det I Mun

Hon Var Så
            
Klok
Rationell
Förståndig
Perfekt

Att Så
      Fort
Jag
    Fick Chansen

Var
     Jag

Otrogen

Jag håller på att skriva en bok.

Man skulle kunna kalla det
för ett

blogg
   poesi
      projekt.

En bok. Boken.

Evigheten skuren i tunna skivor.

Bakgrund:

Ett barn.
Ett hjärta.
En yxa.
Ett hugg.

Två hjärtan.

Tudelning.
E tu, Sverige?

Tur

och

Retur

Den kommer ut om ett halvår ungefär.

Men om ni vill
     bara om ni
vill

kan ni få läsa första

först då

förstå

första

kapitlet.

Vill ni?

Det är enda fotbollsklubben i världen
som bär revolutionärens namn. Che Guevara.
Men de bär inte bara namnet. De hedrar det.

Fotbollsklubben Club Atlético Ernesto Guevara från Jesus Maria
är den enda klubben där det är lika viktigt vad som
händer på plan som utanför.

– Vi vill inte bara utveckla bra fotbollsspelare,
utan också solidariska medmänniskor, säger klubbens
president Monica Nielsen.

El Che, som klubben kallas, har för tillfället fyra lag
som spelar i den lokala ligan.

Den som vill spela i El Che måste också delta i de
andra aktiviteterna som klubben anordnar.
Bland annat en insamling för Haiti efter jordbävningen.

Club Atletico Ernesto Che Guevara handlar om att spela boll.
Ha kul. Men också kämpa för en rättvisare värld.

Alla hjälps åt för att finansiera verksamheten.
Finns inte mycket pengar. De flesta spelarna är fattiga.
En inkomstkälla är att sälja lagtröjorna.

De är unika. Så snygga. Ni känner till tröjan.
Har redan visat den. Så.

Vem vill ha världens coolaste fotbollströja?

Perfekt present till pojkvännen.
Eller kanske korplagets nya tröja?
 
Kontakterna är klara. Nu är det dags att beställa.
Ska vi säga 400 kronor styck?

Skicka mejl (martinhezpeleta@hotmail.com) och säg vilken storlek ni vill ha.
Ni kan få dem skickade härifrån eller levererade när jag kommer
till Sverige i juni. Ni betalar fraktkostnaderna.

För er som gärna vill ha tröjan, men vill inte ge pengar
till ett äckel som moi, har jag ett lugnande besked:

Jag har lovat att skänka min andel till klubben.
(sorry CSN, där blev ni bortprioriterade igen)