Jag berättade för Rosita att ni ville
betala henne en resa till havet.

Hon trodde jag skämtade.
Jag övertygade henne.

Hon blev rädd. Hon vågar inte åka själv.

Hon är rädd att bli diskriminerad.
Hon är rädd att gå vilse.
Hon är rädd för tsunamis.
Hon är rädd för hajar.
Enda gången hon varit utanför stan
var när hon var 14. Hon fyller 60 i år.

Federica försökte övertala henne.
Förklarade att vi skulle fixa allt härifrån,
så hon bara behövde sätta sig på bussen
och ta in på hotellet.

Inte en suck.

Jag hörde från mitt rum hur hon och dottern
pratade om resan.

Och när Rosita pratar gör det som vanligt ont, som jag skulle fått nålstick i ryggmärgen.

– Du måste förstå, Fede, att jag inte är som ni.
Jag har inga studier.

– Men du ska till havet! Vad spelar det för roll,
försökte Federica förgäves.

– Kan du inte följa med mig, frågade Rosita Federica.

Vi plockade fram kartboken.
Kollade på olika ställen hon skulle kunna åka till.
Federica tyckte hon skulle åka till Uruguay –
kostar mindre och har bättre stränder.
Ingen dum idé.

Hursomhelst, så här ligger det till.
Om ni står fast vid ert erbjudande och betalar hennes
resa, så har jag lovat att följa med henne.
Jag betalar såklart min egen resa.

Hon bad mig också tacka er så mycket. Nu är det gjort. 

Så, vill ni att Rosita ska åka till havet?