På båten till Nämdö.

Verkligheten kommer ändå alltid
ifatt oss.
Så varför rusa den till mötes?

Det är ju en underbart vacker dag
för att leka kurragömma med sanningen.

PS. Är enda svartskallen ombord.

Hur kan någon bli förvägrad
sin identitet?

Jag föddes i Perú, en eftermiddag i februari 1975.
Mina föräldrar hade suttit i fängelse,
politiska fångar i diktaturens Argentina.

När mamma blev gravid igen,
för fjärde gången, tyckte hon
att det räckte.
Hon var trött på att vara rädd, på hoten,
på att känna hur hjärtat stannade varje
gång en bil bromsade utanför huset.

Hon var gravid i sjunde månaden
när de lämnade Argentina.

Två veckor senare kom civila
poliser till deras hem i Córdoba.

De åkte i en Ford Falcon.
Alla i Argentina vet vad en mörkgrön
Ford Falcon betyder.

Jag har tänkt ofta på det.
Om de hade stannat kvar några veckor,
hade de förmodligen mördats.
Deras kroppar försvunnit.

Jag hade fått födas, så gjorde de alltid.
De uniformerade svinen.
Sen hade de adopterat bort mig,
helst till barnlösa militärer.

Jag hade fått ny identitet, växt upp
i total ovisshet om min historia.

Ett vitt blad i en bloddränkt bok.

De skulle ha amputerat min historia.
Skrivit om den. Skrivit den fel.
Med en hänsynslös grammatik.
Med horribla stavfel.

Det finns 500 sådana barn i Argentina.
100 har fått tillbaka sin identitet,
tack vare Abuelas de Plaza de Mayo –
mor- och farmödrarna som i över 30 år
letat efter sina barnbarn,
det sista som finns kvar från deras försvunna
barn.

Identiteten är en mänsklig rättighet.
Veta var man kommer ifrån, vem man är,
ha ett verkligt ursprung att relatera till.
Förhålla sig till. Utgå ifrån.
Kämpa mot. Landa i. Känna för.

Hur kan någon vara så obeskrivligt grym
att förvägra ett barn sin identitet?

Mitt ex vill inte prata.
Inte ge mig ”bevismaterialet” heller.
Hon vill att jag ska berätta
självmant, erkänna.

Förmodar att det löser sig
under dagen.

Det måste ha blivit ett missförstånd.

För visst har jag varit usel på
att använda kondom.

Och visst har jag tyckt det är
mysigare att komma i än att slaska utanför.

Men ändå.

Jag har ju inte haft one night stands.
Så jag har bra koll på de flesta
jag legat med.

Alla 124.

Visst, det kan ha slunkit med
en galenpanna som ville ha en så
kostsam souvenir från vårt förhållande.

Men jag tror inte det – kan man vara så knäpp?

Jag skrev ett inlägg i höstas,
om varför jag inte använder kondom:

”Sex är en kort symfoni –
en klassisk symfoni har ju fyra satser,
men i sängen brukar vi nöja oss med en enda.

Varje kroppsdel är ett instrument
och i varje sinne finns en möjlig melodi.
Om sexet är bra, kommer varje uppsättning vara unik,
ett konstverk skapad av lyhörd följsamhet.
Kåtheten är direktören, fantasin håller i taktpinnen.

Din blick tar ton och mina händer börjar långsamt röra sig
längs din melodislinga, mjukt och följsamt.
Nya instrument kommer in, andra tystnar.

Vi blundar och spelar på gehör.
Vi luktar, vi känner och viskar oss bort till en bättre värld
där inget är obscent och allt är heligt.
En värld skapad av två personer som beslutat sig för att
älska varandra under några minuter.

I din halvöppna mun skymtar jag dina vita tänder, 
kyssarnas fångväktare, som ikväll utlovat allmän amnesti.

Våra kroppar är en menuett på skrynkliga lakan.
Dina spända senor är finstämda strängar,
dina svettdroppar heltoner längs ditt avlånga partitur.

Men då… kondomen.
Kondomen!

Kondomen är inget instrument.
Den är chipsprasslet i publiken,
kondomen är den gråtande snorungen på parkettplats.

Kondomen är Don Giovanni med rånarluva”

Jag har romantiserat min ansvarslöshet.
Jag har höjt lusten till skyarna
och smutskastat ansvaret.

Jag har glorifierat min ocensurerade säd,
spridit den som ett manifest,
en lovsång till den hänsynslösa njutningen.

Jag har gjort det jag ber varje natt
att mina barn aldrig ska göra.

Säd, but true.

Min före detta, mina barns mamma,
skickade mig ett hemskt mail inatt.
Jag fattar absolut ingenting! 
Vad har hänt??

”Martin.
Jag vill säga att jag känner mig djupt besviken.
Har känt dig i 14 år, men uppenbarligen skulle inte
ett helt liv räcka för att förstå din hjärnas alla mysterium.
Barnen håller med mig den här gången och de förstår inte
varför du har ljugit.
Jag beklagar att vi upptäckt den här sidan hos dig,
så mörk.
Så många år av goda råd som bra pappa – sanningen är
att vi inte aldrig väntade oss så mycket mänsklig misär.
Jag förstår inte hur du har kunnat hålla tyst så många år –
dina lögner och din tystnad dömer dig.
Igår fick vi ett mail och det var traumatiskt.
Jag funderar på att stämma dig, du kommer att förlora vårdnaden
och allt kommer att vara över!
Hur kan du aldrig ha erkänt det barnet?
Den psykologiska skadan du orsakat går inte att mäta,
det saknar namn. Eller, det har ett namn: Ezpeleta.
Du har gjort samma sak som din gammelfarfar och vi
skäms för dig.
Den här killen har ett förstört psyke, utan en faderlig förebild
medan du går omkring här och leker pappa. Du borde skämmas.
Jag hoppas att du stannar tusen år i Sverige, så att du inte kan fortsätta
att skada barnen.
Gör något. Reagera. Cagón!!
Låtsas inte som att du inte vet vad jag pratar om,
du har alltid försökt göra det enkelt för dig.

Juana
PS. Jag är fortfarande mänsklig, inte som du.
PS2. Han skickade oss några länkar så att vi skulle
veta vem han är.”

Argentina – Grekland

20:30

På Nyagatan Fondue, Högbergsgatan 64. T-bana Mariatorget.

Vi ses!

På planet hem från Luleå igår satt det en familj framför mig.
En klassisk Svensson-familj.
Mamma, pappa och tre barn.
Mamman satt med en några månader gammal bebis i armarna.
Bredvid henne en treåring.
Mot fönstret, sexåringen.
Pappan satt på andra sidan korridoren.
Ensam. Ja, inte helt ensam.
Han hade sällskap av Sportbladet.

Bebisen grät när vi klev på planet.
Och han (eller hon, med svenska barn är det omöjligt att veta)
grät fortfarande när vi klev av.

Treåringen vägrade sitta still.
Han krälade på marken, grät och var allmänt odräglig.
Mamman vaggade bebisen och försökte lugna treåringen.
Bebisen skrek och hade blodsprängda ögon.
Förmodligen hade den ont i öronen.
 
Mamman sneglade på mannen, med en bönfallande blick.
Mannen läste Sportbladet.
Ibland tittade han upp, gav frun en medlidande blick,
klappade lite på den blodröda bebisen och fortsatte att läsa.

Mamman var nervös. Jag förstår henne.
Treåringen fick mig att tänka på filmen Exorcisten.
Han sparkade och snurrade runt på sitt säte.
Såg ut som gitarristen i AC/DC, Angus Young.

Mamman hade ett fantastiskt tålamod.
Jag hade gett ungjäveln en örfil redan innan vi flugit över Umeå,
men det var först någonstans i Sundsvallstrakten som morsan fick nog.

– Snälla, kan du hjälpa mig lite, bad hon snällt sin make.
 
Han tittade upp, suckade högt och tydligt för att markera
att han var inte nöjd med att byta ut Simon Bank & Co mot sin gallskrikande avkomma.

Jag passade på, medan pappan klurade på vilken sida
som var fram och bak på barnet, och bad att få låna tidningen.
Men jag kunde inte riktigt koncentrera mig på läsningen.
Bebisen lät som en högljudd vuvuzela
och för att lugna bebisen hade pappan gått från en ovan vaggning
till en regelrätt skakning.
Ungen skakade som en sparbössa dagen före löning.

Mamman var inte lugn.
Kanske var hon rädd att bebisen skulle drabbas av shakning syndrome.
Så efter knappt fem minuters vila,
frågade hon sin märkbart stressade make:
Vill du att jag tar barnet igen?

Något mannen inte hade något emot.
Jävla nolla.
Jag visste att han nu förväntade sig att få tillbaka sin Aftonbladet-tidning.
Men jag låtsades som ingenting.
Och svenskar är så artiga så att han skulle aldrig våga fråga.
Han tittade bara på mig. Lika bönfallande som frun tittat på honom tidigare.
Jag njöt av att ignorera honom.
Att läsa var otänkbart, så länge treåringen inte svalde sin tunga.
Men mannen skulle fan inte få sitta och njuta av tidningen,
medan resten av familjen höll på att bryta ihop.
Och vi med den.

Kvinnans hår var nu rufsigt.
En flygvärdinna frågade om hon behövde hjälp.
Nej då. Hon kunde själv.
En halv meter lång evighet från henne satt mannen och såg uttråkad ut.
Det som föregick på andra sidan korridoren berörde honom inte.
När planet började inflygningen till Arlanda fick han tillbaka sin tidning.
Han såg tacksam ut.
Till skillnad från mig gav barngråten honom inga koncentrationssvårigheter.
Jag insåg att det här var en helt vanlig svensk och jämställd familj,
mitt under fotbolls-VM.

Kanske var det därför kvinnan aldrig klagade.
Hon vet att det kunde ha varit mycket värre.
Tänk om Sverige kvalat in till VM!

Min Prins, min Prins

Av: JonasA

”Nervöst.

Jag skulle få träffa en av mina idoler vad gäller
skrivande och samhällsengagemang för första gången.

Som jag dessutom trodde var en bra människa privat.
Men sånt kan man ju aldrig riktigt veta,
innan man lärt känna en människa på allvar.

Och vi hade ju faktiskt nästan bara umgåtts i och kring den här bloggen.
Och även om bloggen för det mesta känns väldigt äkta,
så är den ju definitivt inte alltid riktigt sann.

Nu har vi träffats. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Efter vår träff erbjöd Martin mig möjligheten att gästblogga.
Det är därför jag skriver det här.

Men jag tänker inte skriva ett ord om vad som hände.
Det får Martin göra. Det ska bli spännande att läsa.
Och lite nervöst. Man vet aldrig vad han hittar på.
Men en sak kan jag säga. Jag blev inte besviken.

Jag tror definitiv att det här kan vara början på en underbar vänskap.
Om han överlevde kosthållningen.

Sist han hörde av sig, i ett kort SMS för rätt många timmar sedan,
hade visst magen börjat bete sig lite märkligt.”

Förresten, ska jag sova
hos JonasA inatt – min kloka och trogna läsare.

Jag ska inte ljuga, jag är lite nervös.

Tänk om han blir besviken.

Jag får väldigt ofta frågan
hur det känns att träffa mina läsare.

Det sker inte så ofta,
om jag ska vara ärlig.

Som tur är.
I regel är jag inte sugen på det.
Det är lite läskigt.

På sätt och vis är det
en så ojämn relation.

Ni vet mycket mer om mig
än jag om er.

Dessutom har ni en massa förutfattade meningar –
ni förväntar er att träffa bloggaren.

Och ikväll ska jag alltså till JonasA.
Jag känner mig som kronprinsessan
när hon åker till Ockelbo.

Hon är också nervös då.
Jag förstår henne.

Det är inte lätt att kliva ner
till det vanliga folkets nivå.

Sitter på Roasters i centrala Luleå.
Regnet har tagit uppehåll för första
gången sen jag kom hit.

Jag som hade finfina planer för
min vistelse i Luleå tillbringade
hela gårdagen framför bröllopssändningen
med en påse smågodis. Lite dekadent.

Egentligen borde det inte finnas
något nytt att säga om bröllopet.
Jag tror inte ens 9/11 har blivit
så analyserad som den här tillställningen.

Alla har tyckt till.
Det finns inte en enda debattör som
ignorerat festen.

Men jag har upptäckt två saker,
som ingen har kommenterat.
Åtminstone har jag inte läst det.

1) Många verkar imponerade av Daniels tal.
Visst vet ni om att han fick hjälp
av en talskrivare? Att någon annan skrev
talet? Det är inte ovanligt.
Jag menar, om kungen skulle skrivit sina
egna tal skulle monarkin varit avskaffad
för länge sen.
Men!
Att låta någon fingra på ens egna bröllopstal,
är inte det too much?
– Sen tycker jag Daniel att du slänger
in ett ”jag älskar dig så” just här, ok?
Jag vet inte, jag kan såhär på rak arm
inte komma på något mindre romantiskt.

2) Är det bara jag som reagerar på
hur Victoria pratar?

Alltså, hon låter som om hon pratar
till förståndshandikappade.

Eller förstaterminselver på SFI.

Eller förståndshandikappade SFI-elever.

Att bli idiotförklarad av en idiot.
Jag vet inte, jag kan såhär på rak arm
inte komma på något mer förnedrande.