Jag litar inte på människor som
inte sover siesta.
Som tar viktiga beslut utan att
ha sovit middag.

Hur trovärdig är en sån människa?
Som lever i dvala, med spelad skärpa.
En adhd-zombie.

Hur kan man lämna sina barn till
någon med kronisk sömnbrist?
Hur kan man ge körkort till någon
som trycker ner gasen på morgongen
och inte släpper på den förrän på kvällen?

Siestan är den latinska världens
andliga testamente till mänskligheten.
Men den slog aldrig rot i Sverige,
trots skickliga lobbyister som
Skalman.

Och resultatet är förödande:
Höga ohälsotal, sjukskrivningar
och inte minst – dåligt sexliv.

I Argentina har vi till exempel
en sexuell mirakelkur:

El polvo siestero.
Siestapulvret.

Polvo betyder pulver, men också sats (i sexuell betydelse).

”Nos echamos un polvo” (Vi hällde i ett pulver)
betyder alltså att man haft sex.

Det här kanske hjälper er att förstå
det gamla argentinska skämtet:

”Kvinnor är som tvättmaskiner.
De är fyrkantiga, har ett hål i mitten
och om du häller i dem ett pulver,
så tvättar de dina kläder.”

Men om vi återgår till siestapulvret.
Hur kan någon motsätta sig att man
avbryter arbetsdagen för lite sex
och sömn?

Efter arbetsdagen orkar man ju
ofta inte, eller hur?

Hur är våra prioriteringar egentligen?
Det här säger ju lite om hur snedvridet
vårt samhälle är:
Jobba hårt och ha sex sen, om du orkar.
Borde det inte vara tvärtom?

Jag har svårt att lita på människor och samhällen
som gör sådana här skumma prioriteringar. 

Och i Sveriges fall kan jag bara beklaga att
fördomarna gjort att ännu ett av mångkulturens
många vackra frukter ruttnat på marken.

Me gusta desarmarme arriba tuyo 
me gusta demasiado ensuciarte 
besar tu flor, inmediata, besarte atrás y adelante, 
 
Me gusta tanto que me encante, 
que quiero hasta la locura, 
desarmarme en el vaivén de tu cintura, 
y remar sobre tu espalda y naufragarte, 
 
Soy tuyo, con mi mayor convicción, 
soy tuyo con toda la fuerza de mi corazón, 
que es tuyo, y como cada pensamiento mío, 
es tuyo , soy tuyo.

Ah, Andrés Calamaro! Om några veckor ska jag och min dotter gå på hans konsert.

Alltså, vad fan är det med er?
Vad är problemet med att vikingarna
satte på varandra?

Och vad trodde ni?
Att det var Mark Levengood som
införde homosexualiteten i Sverige?

Kolla bara på den här hällristningen –
bevisar att nordbor sugit balle
sen urminnes tider.

Den nordiska historien har ju
varit väldigt gayfriendly.
Det tycker jag vi ska lyfta fram
och vara stolta över.
Pride, liksom.

C är en fena på tango. Riktigt grym.

När jag ser henne röra sig på dansgolvet,
i någon annans armar, tittar jag med avund.
Så vackert. Så intimt.

De kramas som om det vore sista gången de rörde varandra.
Eller den första.
Som om den fysiska beröringen vore utrotningshotad
och de har bara en dans på sig att bunkra sensualiteten
de ska bära med sig resten av deras liv.

Han för utan skuggor eller tvekan.
Hon lyder med en lyhörd följsamhet.
Han visar henne vägen och hon ritar
en osynlig karta med fötterna för att
memorera den.

Vägen till en bättre värld,
där kropparna har åsiktsfrihet
och inga känslor censureras.

En värld jag inte blir insläppt i.
Jag hör inte dit. Till dansens Olympen.
Där dansar gudarna.
Jag är för dålig får att vara en gud.
Och för nykter för att tro mig en.

Jag är fånge i min egen kropp.
Mina ben känns som två järnstänger,
min rygg kröker sig som en regnbåge
och mina fötter revolterar mot nervsystemet
och slänger omkring på golvet som två trötta och
ouppfostrade tvillingbarn.

Ibland vågar jag ändå bjuda upp C.
Jag trotsar min kropps hånleende
och förlitar mig på hjärtats orubbliga optimism.
Det går inte bra.
Jag trampar inte henne på tårna,
jag stämplar henne strax under knät.
Jag drar inte fötterna graciöst längs golvet,
jag gör en våldsam glidtackling.

-Jag älskar att dansa med dig,
säger C med sina stora, vackra rådjursögon.

Och jag vill så gärna att hon ska mena det.

Jag vill också rita skattkartor som hon
lär sig utantill mot trägolvet,
jag vill också drömma henne bort till
en värld där inga hjärtan är politiska fångar.

Så utan att C vet om det övar jag i hemlighet.

-Öva med en kudde, sa min mamma som
också är en fena på tango.

En kudde?
Ska jag lära mig världens mest sensuella dans
tillsammans med en kudde?
Mitt hjärta tittar på mig med skepsis.
Tror inte det, va?

Så jag lär mig med Ludmila:

Och så här ser hon ut när hon fixat
upp sig för lektionen:

Med Ludmila lär jag mig att promenera med stil,
att hålla ihop knäna, att inte glömma bort att
fötterna alltid ska vara parallella.
Jag lär mig att i tangon finns dramatiken
över midjan och uttrycksfullheten under.
Och jag trampar aldrig Ludmila på tårna.

Men om tangon är en återhållsam eld,
så är vinet ett livsfarligt bränsle.
Efter dansen bjuder jag Ludmila på ett glas rött,
vi sitter och pratar.

Jag berättar om mina drömmar,
hon skvallrar om alla hon får höra om.
Hon har dessutom varit min dotters kudde,
så visst lyssnar jag intresserad på vad
min dotter tänker på bakom sina slutna ögon.

Jag vet inte riktigt hur. Jag vet inte varför.
Men när hjärtat börjar prata är det jävla
svårt att få det att hålla käften.
Så då hände det. Det som händer ibland
när man lever i sinnenas demokrati,
när kropparna har åsiktsfrihet,
känslorna manifesterar sig utan censur och
det utfärdats en allmän amnesti för alla upproriska hjärtan.

Jag hade en flickvän för många år sen.
Jag var nitton. Hon sjutton.

Hon hade väldigt trevliga föräldrar.
De tyckte om mig.

Hennes pappa var en viktig advokat.
Moderat. Snäll. Alltid vänlig, korrekt och respektfull.
Men moderat.

En kväll bakade min tjej och jag pepparkakor.
Föräldrarna sov redan, så det måste ha varit sent.

Jag tröttnade på att göra gubbar,
hjärtan och stjärnor.
Så jag gjorde hammaren och skäran.
Jag gräddade den kommunistiska symbolen,
men istället för att äta upp den,
la jag den på en tallrik och lämnade den
på pappans frukostplats.

Sen gick vi och la oss.
På morgonen när vi vaknade hade
föräldrarna redan åkt till jobbet.
Men pappan hade lämnat en lapp:

”Hammaren och skäran, symbol för förtryck och diktatur.
Vad ska det här betyda?”.

Jag har tänkt länge på den kvällen.
Vad tänkte jag på?
Varför gjorde jag något så tråkigt, lågt och korkat?

Hur fan kunde jag få för mig
att baka pepparkakor?

Ni kanske har hört historien om de tre
vikingaskeppen som närmade sig den
normandiska kusten.

I de två första skeppen satt de kraftfulla
vikingarna uppsträckta med årorna i perfekt linje.

I den tredje  båten hängde bleka, trötta vikingar över årorna.

”Odens söner”, skrek vikingahövdingen i den första båten,
”framför oss ligger en oförsvarad normandisk by.
Vi i ledarbåten sköter plundringen, ni i andra båten bränner
och ni i tredje…”

”Nej”, stönade en viking i den tredje båten,
”säg inte att det är vi som ska våldta igen!”

Vikingarna har ju gått till historien som hårdhänta,
våldsamma och barbariska.
Vikingen representerar den osminkade
svenskheten, han är karlakarlens arketyp.

Men hur många vet om att homosexualiteten
var väldigt utbredd bland de svenska stamfäder?

Jo, ny forskning har visat att de skäggiga
erövrarna var lika sugna på att våldta kvinnor
som män och att de knullade på varandra
under sina långa perioder till sjöss.

Det är väl inget dumt i sig – att vikingarna
var fikusar och att de mytomspunna plundringräderna
egentligen var historiens första gayparader.

Det lustiga är ju att historieskrivarna utelämnat
en sådan smaskig detalj.
På något sätt var det ok att de var våldsamma,
våldtog, plundrade, var förståndshandikappade
och hade läs och skrivsvårigheter.

Men det var alldeles för tufft att låta en
nations kulturhistoria stå på bögiga ben.

I samband med att Johan Linde skrev och hotade mig,
bestämde jag mig för att inte längre radera mejl och meddelanden från dem som nu kräver respekt
i debatten, men har inga problem att själva hota meningsmotståndare.

Uppenbarligen har nu Johan själv fått motta
otrevliga mejl – vilket jag beklagar och hoppas att de upphör –
och gjort en helomvändning.
Nazisten visade sig vara en folkpartist…

Från: Johan Linde

Jag ber om ursäkt för mina, minst sagt, otrevliga mejl tidigare.
Mina ord rörde dig säkert inte i ryggen då, och gör det förmodligen inte nu heller, men jag skriver ändå.
 
Mejlet var min i ilskan nedknackade karikatyr på bilden av den typiske sverigedemokraten,
som den utmålats i medier och av SD:s politiska motståndare.
 
Mina åsikter skiljer sig från dina och många andra SD-motståndare, men jag är varken nazist eller rasist,
däremot ytterligt provocerad av att man vill sätta demokratiska regler ur spel för att hindra ett
folkvalt parti att komma till tals.
 
Jag har blivit rejält upprörd över att man egentligen helt okritiserat försöker prata
ihop sig om att ogiltiggöra flera hundra tusen väljares röster –
nästa gång är det kanske ett rasistiskt parti som vill göra samma sak, och då har folk redan sett det förrut.
 
Ingen big deal, liksom.
Röstsedlarna för Sverigedemokraterna låg bredvid Kristdemokraternas i vallokalerna,
och det fanns inget hakkors på dem, det var bara att stoppa dem i kuvertet och klistra igen.
Så gjorde Greta 58 år i Lycksele, och Oliver 18 i Simrishamn, eftersom de hört att SD är ett
 parti som vill prata invandrings/integrations-problematik, medan media och övriga partier
indignerat står och hyssjar åt dem.
 
Sånt brukar betyda att det finns en dold sanning som är komprometterande för etablissemanget,
och sånt gör folk nyfikna.
 
Den taktiska missen får media och politiker ta på sitt skuldkonto.
Efter valet fick Greta och Oliver via media veta att de är nazister, eller i bästa fall bara rasister.
 
Eftersom de själva vet att de är varken nazister eller rasister, börjar dom tycka att det är nåt som
är rejält snett i det här landet när dom blir likställda med en av historiens värsta mördarorganisationer.
 
Jag tror det är en dålig idé att kategoriskt döma ut Greta och Oliver och andra som egentligen
bara funderar vad fan det är frågan om med dom där invandrarna som ingen får prata om.
 
Är det underligt att SD fick många röster med dom premisserna?
Visst, bland SD-röstarna finns säkert några tusental riktiga nazister och rasister.
Men knappast fler idag än för tio år sedan, och naturligtvis kommer inga främlingsfientliga
förslag att få gehör i riksdagspolitiken.
 
För övrigt röstade jag själv på Folkpartiet men är trött på att integrationsfrågan
stämplas som nån slags moralisk cancer hos vem det vara månne som vågar ta upp den på sin agenda.
 
 
Förresten, har du spridit min mejladress som nån slags måltavla för nazistjägare?
Jag läser saker som får mitt mejl till dig att framstå som ett kärleksbrev i jämförelse,
och om det är dina vänner borde du vara orolig.
 
Göm alla knivar om de kommer på besök, för de verkar ha en osund fixering vid vad man kan göra med dem.
Jaja, om du orkat läsa ända hit så avslutar jag med en vänskaplig gest och en önskan om välgång,
även om våra åsikter går isär.
 
”JH”

Jag tycker det är viktigt
att vara solidarisk.

När jag ser de omänskliga förhållandena
som svenskar studenter lever i,
kan jag inte förbli oberörd.

Ingen borde det.
Vi har i Sverige människor som lever
trångbott i korridorer, som äter
nudlar varje dag, som bara på helgen
äter korv till senapen och ketchupen.

Det här händer inte i Afrika.
Det händer i Sverige.
I det nya, kalla Sverige.

Jag kan inte blunda för det här.
Därför skänker jag 4600 kr i månaden
till de svenska studenterna.

Gör som jag.
Gör en donation till CSN.

Och eftersom SD är en aldrig sinande
källa till förvåning, här kommer ett mejl
från David, som jag tror röstat på fel parti:

”Jag röstade på Sverigedemokraterna men jag vill TACKA dig
för den artikel du skrev i Aftonbladet nu,
om att man ska vara arga på andra än SD.
TACK för att du försöker rikta en del av ansvaret emot de som förtjänar att granskas.
De är livrädda för en debatt om integrationen på grund av att
de inte har några konkreta förslag, precis som du säger.

Jag röstade SD för att jag vill göra situationen för de invandrare
som bor i Sverige idag BÄTTRE.
Vi tar så jävla dålig hand om de invandrare som kommer hit att jag skäms.
De får ta skitjobb om de ens lyckas få något pga sina namn..
De kommer inte in på krogen, de slussas in i ”ghetton” och riskerar
att hamna i organiserad brottslighet.
Det är ett rasistiskt system som MÅSTE ändras!! och framförallt måste DISKUTERAS.

TACK!”