Dagens krönika kan ni läsa här

Jag är i Buenos Aires. Igen.
Det har blivit mitt andra hem.
Eller tredje, jag vet inte.

Jag är inte längre invandrare.
Inte heller utvandrare.
Jag är en återvandrare.

Det bor någon annanstans inom mig.
Dit jag alltid är på väg.

Den här gången var ursäkten att åka till Buenos Aires
att min mamma – tillsammans med sina vänner i
litteraturgruppen – släppte en bok.

Jag kom för sent till presentationen.
Och jag hade inte ens läst boken,
fast jag haft den i bokhyllan i flera veckor.

Lite skamsen och mycket nyfiken
på vad mamma hade skrivit.

Och jag blev stolt och berörd över det jag hörde.
En återvandrares bekännelser.

En kort text skriven en regnig eftermiddag
i Buenos Aires, strax innan hon ska återvända
till Sverige.
Hon memorerar träd, gator och skuggor.
För ”i något måste man stanna om man vill återvända”,
skriver hon.

Lluvia portena

Cuando salí del ciber ya estaba lloviendo
un beso rojo me habia llegado en el último mail
me lo estampé en la boca y me vistió de hermosa.
Caminé bajo el cielo plomizo
eludiendo paraguas negros
eran mis últimos días en Buenos Aires.

En algo hay que quedarse si uno quiere volver

Había ido dejando cachitos míos
en la cocina de la casa de los amigos
en los pisos baqueteados de las milongas
en la sombra de los árboles del parque
en el blanco de las acacias
hilachas de mi sombra filtradas
entre las baldosas flojas
de las calles de Almagro

En algo hay que quedarse si uno quiere volver

Se empecinaba pretenciosa la lluvia
en lavar mis huellas arrojándolas en la próxima alcantarilla

Krönikan i dagens Aftonbladet kan ni läsa här

Jag älskar ju Sverige.
Jag är själv en stor importör av
svenska varor, traditioner och seder.

En ambassadör för the swedish way of life.
Jag har gjort mer för att sprida den
svenska kulturen än vad de flesta av er har!

Tre exempel:

1) Min ytterdörr öppnas utåt.
Inga ytterdörrar i Argentina öppnas utåt.
Min gör det. Precis som i Sverige.
I Sverige vill man att dörren ska öppnas
utåt ifall man vill utrymma huset snabbt.
Faran finns I huset (t ex brand).
I Argentina vill man också kunna öppna dörren snabbt,
men eftersom faran finns UTANFÖR huset (t ex rånare),
vill man att dörren ska öppnas inåt.

De flesta blir väldigt arga första gången jag öppnar
och de får dörren i ansiktet, men när jag förklarar
fördelarna med det svenska dörrsystemet är
det många som tycker att det är ett klokt val.

2)
När jag renoverade mitt hus för några år sen,
byggde jag till en hall.
En klassisk svensk hall,
där man tar av sig skorna och hänger av sig jackan.
Förmodligen den första hallen i argentinsk historia.

När du släpper in någon i ditt hem, gör ju du det genom hallen.
Hallen är husets förord, foajén till din intimitet.
Hallen är den första kyssen, det första intrycket.
Hos mig är första kyssen blågul.

3) Inte nog med det,
jag har lärt mina argentinska barn att ta av sig skorna när de är inomhus
(vad är vitsen med en hall om ingen använder den?)
Det är bara jag och koreanerna som gör sånt i Argentina.
Och, för att förstärka den svenska kolonialismen i mitt hem,
har jag tvingat mina barns kompisar att göra samma sak!

Nästa steg är att lära de ociviliserade idioterna vad man ska göra
av skorna.

Jag har alltid tänkt att
jag skulle bli en ung pappa
och att jag skulle få många barn.

Redan i gymnasiet pratade jag om
att jag ville ha barn tidigt i livet.

Kanske var det för att jag själv
kände att jag hade haft gamla föräldrar –
35 och 40 år gamla.

Nu är det ingen som höjer ögonbrynen
över den åldern, men för 25 år sen var
de faktiskt gamla.

Hursomhelst, det löftet uppfyllde jag.
Federica föddes när jag var 22
och då hade jag redan ett
bonusbarn på fyra.

Jag älskar att vara ung pappa.
Att brottas med en 17- och en
13-åring trots att jag ”bara”
är 35.

Ibland skiner orutinen igenom, visst.
Men överlag har det gått förvånansvärt bra.
Jag har aldrig känt att jag missat
något på grund av att jag hade två barn.
Och jag märker att mina barns kompisar
njuter av att vara här hemma –
jag är den ”coola” pappan som förstår dem.

Men jag har bara två barn.
Det är lite.
För lite, har jag börjat tänka
på sistone.

Jag ville ha fyra. Minst.

Men jag har en motsägelsefull känsla:
å ena sidan känner jag mig ung.
Helvete, jag är bara 35!
Men samtidigt har jag varit pappa så
länge att jag känner mig gammal.
Helvete, börja om igen??

Det är inte lätt.
Jag hade faktiskt redan förlikat mig
med tanken att jag bara skulle ha
två barn.

Men inte längre. Jag är faktiskt sugen på fler.
 
Ja, ville bara dela med mig väldigt
intima tankar.
Har någon några kloka tankar att dela
med sig av, så är de välkomna.

Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här

Svenskar har en förkärlek för
självplågeri.

Skulle vilja påstå att en stor
del av svenskheten består i att
utsätta sig själv och sin kropp
för hårda prov och komma, inte
bara levande, utan också leende ur det.

– Åh fan, nu känner man att man lever!
säger Åke glatt efter att ha rullat runt
naken en halvtimme i snön.

För svenskar är det nämligen viktigt att
”känna att man lever”.

Något de tydligen inte gör under normala
omständigheter.

Därför har de utvecklat en mängd
snillrika och plågsamma sätt att påminna sig
om sin egen vitalitet.

På midsommarafton beslöt jag mig för
att utmana mig själv i svenskhet.
Jag gjorde det på deras hemmaplan,
med deras regler, i deras favoritgrenar.

Jag valde ut tre grenar –
en triathlon i självplågeri.

Så här gick det till när jag försökte
plåga mig till ett svenskt livscertifikat:

1) MORGONDOPPET

-Man ångrar aldrig ett morgondopp,
är ett gammalt svenskt ordspråk.

Att flirta med döden i 16-gradigt vatten
och på fastande magen är en gammal svensk tradition.

Men trots att man oftast har en returbiljett
på Karons färja över dödsfloden Styx,
är det ingen invandrare som frivilligt
utsätter sig för ett morgondopp.

Det är en outtalad latinsk princip att inte
utsätta sin kropp för något som får kuken
att krympa. Vi vet att när kroppen mår bra,
växer den i storlek, inte minskar.

I Argentina kallar vi pitten för el amigo, vännen.
Svenskar har inte samma relation till sitt kön.
De identifierar sig inte med det på samma sätt.
-Nähäpp, jag får inte upp kuken längre,
kanske lika bra. Då kan jag ägna mer tid
åt frimärkssamlingen.

Att inleda svenskhetens självplågande självförverkligande
med en kastration – om än tillfällig – var därför
en svår men nödvändig utmaning.

2) UTEDASSET

Svenskars kärlek till primitivbajsandet är en märklig
företeelse som möts med oförstånd av invandrare.

Spolningsknappen och engångsblöjorna är de största
hygieniska uppfinningar – varför vara såna selektiva
framtegsförnekare? Så resonerar många invandrare.

Enligt framstående psykoanalytiker som studerat
fenomenet, så handlar det om en regrediering
till den anala fasen i barnets evolutiva utveckling.

Men som en somalisk flykting påpekade:
-Jag har skitit i ett hål i marken hela mitt liv.
Hur ska jag regrediera? Skita på mig?

En annan sak som är svår att förstå,
är att många dass är två- eller till och med
fyrsitsiga.
Hur kan det folk som innehar det inofficiella världsrekordet
i antal människor som kan trängas i en hiss
utan att titta på varandra, plötsligt bli så sociala
att de inte ens kan vänta med att fortsätta snacka
tills man bajsat färdigt?
Det är frågor som vetenskapen står svarslös inför.

Likaså den makabra vanan att utsmycka dassen.
Svenskar hugger ut hjärtan i dassdörren, de tänder
värmeljus och har broderade välkomstskyltar
upphängda på väggen.
De säger att det är ”mysigt”, ett ord som saknar
motsvarighet i de flesta språken.

Mysigt?
Jo, lika mysigt och smakfullt som att hänga upp en
”God Jew och Gott Nytt år- skylt i barackerna
i Auschwitz.
Eller dörrmattor med texten ”Borta bra, men hemma bäst”,
utanför tälten i flyktinglägren i Sudan.

Men trots dofterna, kväljningar
och mina moraliska förevändningar
klarade jag även av andra grenen
i självplågeriets triathlon.

Som vi alla vet,
vill man vara svin får man lida pin.

3) GRILLNING

I Sverige rullar man ut en klotgrill,
dränker briketter i tändvätska, slänger
på en marinerad flintastek och kallar
det för grillning.

Tja, varför inte?
I Argentina slänger vi in några kvinnor
på kontoret, ger dem rösträtt och kallar
det för jämlikhet.

Same same.
Som en uruguayansk fd rugbyspelare uttryckte
det när han kom på besök till Sverige:
– Så här dåligt kött har jag inte ätit
sen vårt plan störtade i Anderna.

Så sista grenen var svårast.
Kvällens svenska asado.
Det är inte bara kvalitet på köttet som är undermåligt.
Här sätts ytterligare en svensk säregenhet
på spel:  Snålheten.

När du äter en asado i Argentina räknar man
minst ett halvt kilo kött per skalle.
Tanken är att det måste bli kött över,
först då vet man att gästerna verkligen ätit
sig mätta.

I Sverige ska det fortfarande kurra i magen
när man ätit färdigt.

Så trots att jag försökte fylla ut menyn
med nyplockat hö, så var jag fortfarande vrålhungrig
efter att ha ätit mina två tunt skurna suddgummin.

Men jag hade klarat av utmaningen.
Jag hade börjat morgonen som argentinare,
men kröp ner i sängen som svensk.

Hungrig, skitig i rumpan och utan att någon gjort
mun-mot mun-metoden för att väcka liv i min vän.

Visst kände jag att jag levde. Ett riktigt skitliv.

Jag har bott 15 år i Argentina,

och jag har tröttnat på att läsa usla reportage om Argentina

och Latinamerika.

Skrivna av okunniga eller ointresserade reportrar,

mer benägna av att bekräfta alla sina fördomar än av att förstå de

fenomen som de säger sig beskriva.

Lågvattenmärket var nog DNs Nathan Shachar.

Lat och arrogant.

Eftersom Nathan visste på förhand hur och

varför saker inträffade, behövde han inte

ens åka till platsen i fråga.

Oftast nöjde han sig med att sitta kvar i Buenos Aires

och prata med människor som bekräftade det

han visste sen tidigare.

Det är synd att under de omvälvande åren i början

på 2000-talet då kontinenten övergav den nyliberala

ordningen (eller oordning kanske man ska säga),

var många svenskar tvungna att läsa

Nathans föraktfulla och patetiska skildring.

Därför var det en enorm lättnad när han

lämnade sitt uppdrag i Latinamerika och blev ersatt av Erik de la Reguera.

Erik är riktigt bra. Han är intresserad, driven,  försöker förstå och förmedla,

går på djupet och intervjuar inte bara experter med Harvard-diplom,

utan vanligt folk – bönder, ursprungsbefolkning, sociala organisationer, osv.

Och framförallt, han har inte den där förbannade svenska arrogansen,

som leder till antingen föraktfulla eller exotiserande betraktelser.

Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här