Jag sitter och läser mina gamla blogginlägg.
Känner en djup nostalgi.
Inte så mycket för vad jag skrivit,
utan för den enorma entusiasmen jag hade.
Herregud, jag bloggade som en tok.
3-4 långa inlägg per dag. Helt gratis.
Efter två veckors bloggande reflekterade jag:

”50 blogginlägg. På 15 dagar.
Jag har en ängel och en djävul på varsin axel.

Ena säger:
– Bra Martin, vad duktig du är!
Fortsätt nu när du fått upp flytet!
Folk gillar det du skriver.

Den andre:
– Skaffa ett liv! För i helvete, skaffa ett liv akut!!!

Ängeln vill mig väl.
Djävulen vill sänka mig.
Problemet är att jag inte vet vem som är vem”.

Efter en månad fruktade jag att det
kunde gå riktigt illa:

”Om ett år har det varit ett dåligt år.
Jag öppnade Pandoras ask
och trots att jag går två dagar i veckan
i terapi så är mina trauman som en Hydra,
hugger man ett huvud växer två nya ut.
Jag förlorade jobbet efter att inte ha
dykt upp på två veckor.

Kylskåpet ekar tomt
och jag har samma tröja på mig
sen min födelsedag i februari.
Jag är vilsen som en napp i röven.
 
Socialtjänsten hämtade mina barn,
djurskyddsföreningen mina hundar,
mina svärföräldrar hämtade min flickvän
och någon som inte ville identifiera sig
kom förbi för att hämta mitt liv.

Som tur var lämnade jag inte ut det,
för nu
nu
nu börjar det vända!
Att jag bara står här är ett bevis för det.

Visst, kostymen är för stor
och rakvattnet är billigt,
benen är osäkra och ser ut som
två plockepinn.
Men jag ställer mig ändå upp
och ser på de okända ansiktena omkring mig.
Alla tittar allvarsamt på mig,
någon nickar uppmuntrande.
Jag behöver inte skämmas.
Jag har överlevt.
Jag harklar mig
och uttalar högt och tydligt
de magiska orden:

 – Hej, jag heter Martin Ezpeleta
och idag har jag inte bloggat.”

Så illa gick det inte.
Och när jag två månader senare kom till Luleå
för att jobba på Norrbottens-Kuriren,
hade man klistrat upp min bild på alla
bussar i Luleå: