Björn tittar på det vita bladet som han med van hand
vridit runt skrivmaskinsvalsen.
Han vet inte vad skrivkramp är. Orden har alltid älskat honom.
De är hans villkorslösa älskarinnor. Smyger sig in under
lakanen i hans undermedvetna.
Och han älskar tillbaka. Han älskar de mer än något annat.
Smeker dom som ingen annan smekt dom tidigare.
Han ser på det vita arket, som en oskuld full med ljuva löften.
Han känner hur det särar på sina bladtunna ben.
Fullt av åtrå. Av längtan att bli befruktat.
Av honom. Björn Ranelid.

”Gubben Filip och Amelie har försonat människan i tinget”.

Han stannar till. Första meningen i en roman är fundamental.
Mao sa att även den längsta marschen börjar med första steget.
Björn tänker på byråkraten Grand, i ”Pesten” av Albert Camus – han
som ägnar flera timmar om dagen åt att skriva och skriva om första
meningen på sin kommande roman. Han kommer aldrig längre.
Skrivandet är för de talanglösa ett mödosamt hantverk.
För Björn är det en gudomlig ingivelse. Jo, han är ödmjuk.
Han ser sig bara som ett medium genom vilket Gud talar
till mänskligheten.
Björn är utvald och det är inget han kan göra åt saken.
Klart att det retar gallfeber på kollegorna.
Björn vet att det finns två sorters människor i världen.
De som älskar honom, såsom Guds litterära sändebud.
Och de som avundas honom.
Han smeker varsamt tangenterna, romanens klitoris.
Björn är på väg att skriva ännu en orgasm.

”De avskaffade metodiskt andras bilder av dem;”

Precis som han avskaffat andras bilder av honom, tänker Björn.
De avundsjuka, talanglösa och mikroskopiska själarna
som inte skulle känna igen en metafor ens om de fick
den inplanterad i hjärnan.
Han är ensam. Han har bestigit språket och grävt ner
fanan där ingen människa satt sin fot tidigare.
Han saknar förebilder. Hur skulle han kunna ha förebilder,
när han återuppfunnit språket?
Björn skriver inte böcker.
Nej, hans alster är Evigheten skuren i lövtunna skivor.
Visst har han tagit emot priser, märkligt vore annat!
Men hur kan de ens bedöma honom? Hur kan någon annan
än tiden döma honom? Gud kanske. Men vad är egentligen
tiden om inte Guds dom?
Ranelidskan är hans andliga testamente till mänskligheten.

”han befriade och gav dem upprättelse i pågående kardansånger om världen som händer:”

Björn tänker till. ”Kardansånger”? Finns ordet? Och i sånt fall,
vad betyder det? Inget. Allt. Han vandrar i okänd mark.
Ett  tidigare ogenomträngligt snår, ett outforskat landskap.
Pennan är hans machete.
Då och då hittar han en art som ännu ej klassificerats.
Kardansånger. Han gillar ordet, förlöst ur hans genialiska egensinnighet.
Senare kommer han att ge det en betydelse. Kanske.

Den polske författaren Witold Gombrowicz skrev i sin dagbok:
”Vem har bestämt att man bara ska skriva när man har något att säga.
Konsten består ju i att inte skriva det man förväntas säga, utan något
oväntat”.
Björn gillade uppmaningen. Han hade ju inget att säga.
Men vad har horisonten, Guds eyeliner, att säga?
Vad har gryningsdaggen, jordskorpans svettdroppar, för inneboende budskap?
Det är människans uppgift att skapa budskap, att ge mening.
Björns uppgift är att vara den varma strimman ljus som
möjliggör fotosyntesen i människornas hjärtan.
Kardansånger. Oväntat är bara förnamnet. Polacken skulle har varit nöjd.

”ögondop att stenen krymper och förlorar som renhet, när någon fäster ordets psalmer,”

Ordets psalmer. Björn log. Han kände hur hans välskapta lem hårdnade.
Han förde in en hand under byxorna. Han tyckte om att känna hur
orden fick härligheten att växa. Visst var skrivandet erotiskt!
Poeten och orden är som en man omslingrad med en kvinna,
som vinden som kramar trädens lövverk, som vågorna som smeker
strandkanten, eller som elden som omsluter veden.
Ett samförstånd. En kopulering. En kardansång.

Vad visste Guillou om sånt? Eller den bittra haggan Skugge?
Eller kloakråttan Englund?
Deras vackraste ord platsade inte ens i Björns inköpslista.
På fem minuter kunde Björn förlösa fler bevingade ord än de
här maskarna kunde skrapa ihop under sin livstid.

Så visst såg de honom som ett hot!
Hans själ var fri och upprorisk, hans ord en dom man
inte kunde överklaga. Klart att han skulle motarbetas, klart att de
skulle försöka spika fast honom på medelmåttighetens kors,
fjättra honom till den minsta gemensamma nämnare.
De delade samma bransch. Men de levde i skilda universum.
Han var Konsten. Skaparen.
De var bara streckkoder. Små uttolkare med kort bäst-före-datum.
Björn hade folkets kärlek.
Visst, de läste inte honom. De förstod inte honom.
Men pöbeln har en instinktiv känsla för det övernaturliga;
de förstår inte Gud, men faller på knä inför honom.
De älskar och fruktar utan att förstå.
Så förhöll sig också människorna till Björn.
Björn tryckte på tangenterna och byggde ännu ett trappsteg i sin himmelsfärd:

”och den trogna hunden i oss är den yttersta benämningen, som bär sträckan över avgrunden
i kroppens utfästelser, långt är om måtten saknas.”

Han läste nu igenom det första stycket i sin kommande bok
”Den överlevande trädgårdsmästaren”:

”Gubben Filip och Amelie har försonat människan i tinget.
De avskaffade metodiskt andras bilder av dem;
han befriade och gav dem upprättelse i pågående kardansånger
om världen som händer: ögondop att stenen krymper och förlorar
som renhet, när någon fäster ordets psalmer, och den trogna hunden
i oss är den yttersta benämningen, som bär sträckan över avgrunden
i kroppens utfästelser, långt är om måtten saknas.”

Han kunde spegla sig i orden. Han såg sig själv. Han såg Evigheten,
den tidlösa vandringen, på raderna.
Vattnet hade gått. Orden, som mognat i Guds kokong
hade pressat sig genom den gudomliga livmodershalsen.
De orden, få förunnande att uppleva, ser inte ljuset.
De är ljuset.
Och Björn Ranelid var ödmjukt tacksam för att Gud själv valt
ut honom som barnmorska.

Det är allmänt känt att
latinska kvinnor är heta,
att de är temperamentsfulla,
passionerade och… hämndlystna.

Fråga annars taxichauffören i Rosario
som var med om alla mäns mardröm.

Efter ett långt arbetspass, kom han hem
7 på morgonen. Trött, gick han och la sig.
Han vaknade igen två på eftermiddagen.

– Jag vaknade upp och märkte att jag
saknade något, berättade taxichauffören i förhör.

När han tittade ner upptäckte han att
penisen var avskuren.
Frun hade tagit skurit av den med en fet kniv.
Man misstänker att hon har använt bedövning,
eftersom mannen inte märkt av det brutala ingreppet.

Trots att ingen av de inblandade
velat uttala sig om anledningen till
detta drastiska beslut, misstänker polisen
att frun tröttnat på mannens upprepade
otrohetsaffärer.

En sjuksköterska bär på penisen. Tidningen Crónica, mästare på att sätta rubriker, skriver ”När en ”vän” försvinner…”, titeln på en känd låt av Alberto Cortez.

Det är dags att inrätta ett nytt pris.
Narcissuspriset, som tilldelas den svensk
som under året pumpat sitt ego med mest
anabola och visat minst prov på självinsikt.

Jag har listat några heta kandidater,
som alla har meriter för att bli
utsedda till Årets Narcissus 2010.

Här är mina kandidater:

Jan Guillou:
Efter Expressens anklagelse om samröre med KGB,
har Jan för första gången drabbats av skrivkramp.
Men mannen som är övertygad om att ha uppfunnit journalistiken
är ändå en het kandidat till årets pris:
Han har nämligen börjat twittra.
Och det är inte bara en hisnande rolig twitter,
det är en mästerlig uppvisning i självförälskelse.

Börje Ahlstedt:
Ingen som Börje för att förkroppsliga myten
om den självupptagna skådespelaren med anabolaego.
Han har precis kommit ut med sin självbiografi
”Från min loge på Dramaten” och även om jag inte läst den,
vågar jag satsa en femma på att han slagit nytt svenskt
rekord i antal ”jag” per sida.

Marcus Birro:
Har haft det trassligt med flickvännen under året.
Anledningen ska ha varit hans ständiga otrohetsaffärer.
Med vem? Med sig själv såklart.
Annars har han varit mer aktiv än någonsin och
även hunnit med att publicera boken
”Att leva och dö som Joe Strummer”
som fick ganska risig kritik.
Att Birro skulle tolka det som personangrepp
är inte oväntat – poeten har en förföljelsemani
som skulle få Stalin att häpna.

Björn Ranelid:
Motivering är överflödig.
Jantelagens svurne fiende skulle
kunna begå självmord genom att hoppa
från sitt ego.

Zlatan:
I år har han varit sämre än någonsin.
Och platsade inte ens i den grupp på 23 spelare
som kämpade om Guldbollen (årets bästa spelare).
Nedslagen? Inte alls.
Zlatan hävdar bestämt att han är helt unik
och nummer ett i världen.
Så fascinerande verklighetsfrånvänd att
Narcissuspriset skulle vara ett
välförtjänt tröstpris.

Så, vem anser ni är årets svenska Narcissus?

Svenska barn vet inte hur bra de har det.
Att ha ett bibliotek nära till hands kan tyckas en självklarhet.
Men det är det inte.
I Argentina finns det väldigt få bibliotek och utbudet är litet.
Böcker måste köpas och är dyra.
Annars så har argentinska och svenska föräldrar ungefär samma problem.
Barn väljer att leka legoknektar framför datorn,
i stället för att busa i Lönneberga.

Det är en svår och ojämn kamp.
För några år sedan gick jag till ett barnbibliotek i Argentina
för att söka efter botemedel åt min då nioåriga dotters digitala åkomma.
Jag tittade förstrött bland hyllorna då jag plötsligt fick
se ett utslitet exemplar av Emil i Lönneberga, eller Miguel den Olydige,
som han kallas på spanska.
Jag berättade för bibliotekarien att jag var uppväxt i Sverige.
– Åh, Astrid Lindgren!, utbrast hon.
Det visade sig vara hennes favoritförfattarinna och hon beklagade sig
för att det är så svårt att få tag på hennes böcker i Argentina.

Men de argentinska barnen går ändå inte helt lottlösa.
Den argentinska motsvarigheten till Astrid Lindgren
heter Maria Elena Walsh.
Hon har trollbundit generationer av argentinare med
sina fantastiska berättelser och visor.

En av hennes kändaste visor handlar om den
modemedvetna sköldpaddan Manuelita,
från den lilla byn Peguajó.
Hon reste en gång till Paris för att shoppa och få sig ett ansiktslyft.
Men eftersom hemresan med båt var så lång,
var hon lika skrynklig som när hon for.
Men det gjorde inte hennes älskade något,
Som tålmodigt väntat på henne i Peguajó.

Många av Maria Elena Walshs texter skrevs under den
blodiga argentinska militärdiktaturen på 70-talet.
Hennes visor och berättelser är därför fulla av dubbla budskap,
som i El mundo al revés, det upp- och nervända riket.
Där låter hon barnen få fantisera om hur det skulle vara att
skära maten med gaffeln eller dansa med händerna,
samtidigt som hon uppmanar de vuxna
att drömma om en annorlunda och rättvisare värld.

Själv hade jag privilegiet att växa upp med både Astrid Lindgren
och Maria Elena Walsh.
Jag vet inte om det är tillräckligt för att få bort ett barn från datorn,
men åtminstone den natten fick min dotter uppleva hur fantastiskt
det är att få att somna i det upp- och nervända riket,
någonstans emellan Lönneberga och Peguajó.

Idag dog Maria Elena Walsh, 80 år gammal.
Que en paz descanse.

Jag har under de senaste åren
varit en notorisk köttsmugglare.

Jag har smugglat in i Sverige
säkert 50 kilo argentinsk oxfilé.

Missförstå mig inte,
jag är ingen rättshaverist,
bara en känslig finsmakare.

Jag har övervägt risken att åka fast
(böter) mot risken att vara tvungen
att äta svenskt kött (depression)
och kommit fram till att jag hellre
brottas mot det svenska rättsväsendet
än mot mitt redan labila psyke.

Men nu verkar smugglingens tid vara över.
En läsare, Anders, har skickat bild
på den argentinska oxfilén han köpte
i sin lokala Coop-butik i Kiruna.
”Den gick att dela köttet med sked”,
var hans omdöme.

Ett mirakel i Kiruna

Dessutom kostar den bara 159 kr/kilot,
vilket är lika mycket och lika effektivt
som min terapeut.

Jag har också hört från andra läsare
att man på systemet kan beställa
den argentinska Quilmes-ölen –
i den klassiska literflaskan!

Sen tidigare har ju också SIA lanserat glassen
som smakar argentinsk kola, Dulce de leche:

Om vi lägger till att det finns fler
idag i Sverige som dansar tango än
schottis, så kan man lugnt prata om
en argentinisering av Sverige.

I skuggan av islamofobin och rädslan
för en islamisering av det svenska samhället,
håller argentinarna på att fullgöra
sin kulturella invasion av Sverige.

Medan ni har fullt upp med att knipa ihop benen
för att inte islam ska tränga in i er,
så löser vi det på klassiskt argentinskt manér:
Les metemos el dedo en el culo.
Vi kör in ett finger i röven på er.

Det är alltid svårt att vara ärlig
med sina barn, framförallt när de
frågar om sex.

Så när min son för ett tag sen
frågade hur lång tid det tar att
komma till månen, visste jag inte
vad jag skulle svara.

Jag kollade på nätet efter tips och
jag kikade i sexualundervisningsmaterial,
men ingen hade svar på den här frågan.

Så nu har jag själv satt mig ner
och räknat ut det, känner ett faderligt
ansvar att inte lämna honom svarslös i en så känslig ålder.

Det är ju inte en lätt fråga,
det beror på hur aktiv man är, så
jag har gjort mina beräkningar utifrån
uppskattningar och ungefärliga genomsnitt.

Det är alltså 384.000 kilometer till månen.
Så hur lång tid tar det att komma dit?

Ja, en spermie är alltså ca 50 mikrometer lång
(0,000005 m).
Under en utlösning sprutas mellan
40 och 250 miljoner spermier –
så låt oss då för enkelhetens skull räkna på 150 miljoner.

Det vill säga att vi om lägger
spermierna efter varandra, som
en kärlekskonvoj, så kommer varje
utlösning att vara 750 m lång.

Nu kommer en svår fråga:
Hur många utlösningar får vi i veckan,
och hur förändras det under åren?
Här måste vi göra en grov uppskattning,
som naturligtvis varierar mellan individer
och kulturer.
Nu räknar jag såklart såväl de
självförvållade utlösningarna, som dom som
vi får med tillsammans med en partner.

Min uppskattning är att vi får 4 utlösningar
i veckan under vårt sexuellt aktiva liv
(40/60 år, beronde på om vi använder Viagra,
vilket vi ju alla kommer att göra).

Det vill säga att vi har 3 kilometer
utlösning i veckan och 156 km om året.
Eller för att göra det mer pedagogiskt:
Om vi börjar onanera på E4:an utanför Stockholm
kommer vi på ett år att ha sprutat oss ända
upp till Gävle.

Under hela vårt 60 åriga verksamma sexliv
kommer vi att få ca 12.480 utlösningar
(om vi ligger i och inte snubblar
på småbarn, huvudvärk och liknande stenar
på vägen).

Det betyder att vi under vårt liv kommer
att skrapa ihop 9360 kilometer raklånga
spermier efter varandra,
eller en kladdig luftbro mellan Stockholm
och Bogotá.

Men nu var det inte till Bogotá min
ambitiösa son ville komma till,
utan till månen.

Till månen skulle det ta 2461 år,
om han gör det i normaltempo.
Nu är ju min son latinsk så det är
mycket möjligt att han kan halvera
tiden.

Men fortfarande får det ses som en
manlig (omöjlig) utopi att få se sin säd
sväva ovanpå en nästan tyngdlös måne.

Jag hoppas att han inte nedslås av svaret.
För även om ingen människa kommer någonsin
få se sin sina spermier korsa rymden som små asteroider,
så gillar jag min sons inställning,
den uppenbarligen omättliga sexuella aptiten.

Jag kan i det här fallet inte annat
än att stämma in i det svenska ordspråket:
”Man måste sikta på stjärnorna
för att komma på trädtopparna.”

Jag känner mig ensam,
som Adam på Mors dag.

Jag bläddrar i senaste numret av Modern Psykologi.
Älskar den tidningen. Om ni inte gör det ännu,
börja prenumerera.

Men när jag läser tidningen reagerar jag på hur
extremt biologiinriktad psykologin är i Sverige.
Större delen av tidningen handlar om ärftliga
åkommor, synapser, gener (som tydligen även
styr våra pensionsval), allt med KBTs välsignelse.

Kanske är jag för präglad av att leva i
Argentina, där psykoanalysen fortfarande är
Herren på täppan, men jag misstänker ändå
att det finns en viss reduktionism inom den svenska
psykologin/psykiatrin (som man för övrigt inte
ens verkar bry sig om att hålla isär längre).

Visst förstår jag också svenskarnas nyvunna
kärlek för KBT.
På något sätt passar glömma-och-gå-vidare-terapin
det svenska lynnet bättre.
Barn av en intellektuell och känslomässig bondmora, Jävlar Anamma,
efterträdde KBT den traditionella och tidigare dominerande
svenska behandlingsformen: hammare och spik.
(i de fall av svår ångest hinner patienten till och
med snickra ihop en hel sommarstuga).

Nej, fram-med-spaden-nu-ska-vi-gräva-ner-till-Orsaken-psykoanalysen,
passar inte in i den svenska själsliga fåordigheten.
Det gör den däremot i Argentina.

Argentina är världens psykologtätaste land.
Det finns 154 psykologer per 100.000 invånare.
Danmark, världens näst psykologtätaste land, har 85.
Det finns olika tolkningar till varför det finns så många
psykologer i Argentina.
Den dominerande hypotesen är att Argentina
är ett invandrarland. Miljoner människor,
främst från Europa, invandrade kring förra sekelskiftet
och skapade den här smältdegeln vi idag känner
till som Argentina.
I Argentina säger man att människan härstammar från aporna,
men argentinarna från båtarna.
Frågor rörande rotlöshet och identitet, nära besläktade med psykologin,
finns alltså i den argentinska kulturens arvsmassa
och kan sägas utgöra vårt kollektiva barndomstrauma.
Glömma och gå vidare vore därför att skjuta sin
egen identitet i tinningen.

Intressant är också att 85 procent av psykologerna
här är kvinnor – kanske kunde de genom psykoanalysen
uppgradera skvallret och tjejsnacket till en kvasivetenskap.
Det man tidigare gjorde i frisörsalongen, eller
med huckle och sopkvast på trottoaren,
kunde nu göras under mer systematiska och kommersiella former
på divanen: Prata oavbrutet om sina problem.

Det är inte heller något problem att hålla isär
psykologin och psykiatrin i Argentina. Tvärtom,
de är två bittra fiender som inte kommer
överens om något.
Vem som har tolkningsföreträde är det inget snack om.
Medan vi har 60.000 yrkesverksamma psykologer
(framförallt psykoanalytiker), finns det endast 5.000 psykiatriker.
Visst ökar psykiatrins inflytande, men fortfarande
är psykiatrikerna bara rymningsbenägna slavar i det
Undermedvetnas diktatur,
med sin DSM-bibel som en rasslande kedja.

En annan viktigt skillnad är svenskars och argentinares
inställning till psykologer.
I Argentina går man inte till psykologen först efter att ha stått
och tvekat på broräcket.
Ångest är ju terapins främsta råvara och, allvarligt talat,
vem fan känner inte ångest?
Jobbig relation med sina barn, sin partner,
prestationsångest, osv.
Det finns så många goda anledningar att gå till
en psykolog, att här blir terapioskulder misstänkliggjorda
och stämplade som förnekare.

I Sverige är det helt annorlunda, även om det
långsamt håller på att förändras.
För många svenskar är terapin fortfarande en sista utväg.
I Sverige bygger därför psykologerna sina mottagningar
på floden Styx strandkant, ett stenkast från döden.
Fram till dess biter man ihop.
Mår man jättedåligt, gör man det med bettskena.

Jag känner ingen i Argentina (ingen!) som inte gått
till psykolog, eller gör det regelbundet.
Och trots yogan och aerobics frammarsch på senare tid,
så är terapin fortfarande medelklassens favoritsyssla
på fritiden.
Dessutom är det inget man hymlar med, det är ett vanligt
samtalsämne bland mina vänner när vi träffas på en asado.
Någon berättar om sina själsliga problem, inklusive
psykologens tolkning av dem.
Sedan ställer man själens portar på vid gavel och
anordnar ett öppet hus. Alla får besöka våra hemliga
vråer.
Eftersom de flesta har en fingertoppskänsla för psykoanalytiska
diagnoser och tolkningar, utvecklar sig ofta kvällarna till
Dialoger som verkar tagna ur en Woody Allen-film.

Slutligen, min rekommendation:
Har du allvarliga, helst livshotande problem
(självmordstankar, anorexi, osv) eller fåniga fobier
som inte behöver så mycket grävjobb,
välj psykiatri och KBT.

Men har du, som de flesta av oss, lite myspysångest
och tycker om att prata och rota i den mentala hälsans soptipp, tveka inte:
psykoanalysen är din terapi.

Men vad ni än väljer:
Sluta aldrig att gå till psykolog.

Aftonbladet publicerar idag en artikel
med den suggestiva rubriken
”Kändisarnas pinsamma vanor avslöjade”.

Där kan man läsa om så genanta saker
som att Beyonce tycker om att få blommor,
att Mariah Carey gillar att bli matad
och att Jennifer Aniston går omkring i
en liten bikini.

Alla har fåniga, pinsamma vanor.
Även jag.

Ibland klär jag ut mig till kvinna
och sätter solglasögon på mitt könsorgan.
Sen ber jag, med bebisröst, min katt att
pussa på den ”tuffa elefantens snabel”.

Det är lite pinsamt.

Tänk om någon skulle se mig
prata med katten med bebisröst.

Maricarmen har skickat en bild
på en pionono, den vidriga rulltårtan
som argentinarna tvingar i sig på
julafton.
Den passar bättre in i en tortyrkammare
än på julbordet.