Arkiv för February 2011

- Sida 2 av 2

Okunskap eller illvilja i svensk medias rapportering om Argentina?

av Martin Ezpeleta

Jag får ofta frågan om hur den argentinska ekonomin är idag,
tio år efter den djupa krisen, som ställde landet vid avgrundskanten.
Okunskapen om Argentina är stor i Sverige.
Och inte blir det bättre av artiklar som den som SvD publicerade i måndags,
”Inflationssiffror delar Argentina”.

Reportern, som jag förmodar varit här även om inget i analysen
tyder på det, försöker sätta fingret på ett känsligt ämne i argentinsk politik:
Inflationen.

Bakgrunden är att det finns vitt skilda uppfattningar om landets
verkliga inflationstakt, mellan den officiella och de privata mätinstituten.
Medan regeringen pratar om en 10-procentig inflation,
menar oppositionen, med stöd i diverse studier, att den egentligen
ligger på mellan 20 och 30 procent.
Sanningen är svår att veta, officiella INDEC är kraftigt ifrågasatt
eftersom den misstänks sminka de verkliga uppgifterna.
De privata mätningarna är å andra sidan fragmentariska och är ofta
beställningsjobb från regeringskritiska sektorer eller har en egen
politisk agenda.

Inte minst Alberto Cavallo, som Svd citerar. Ekonom vars främsta
och tveksamma merit är att vara son till Domingo Cavallo,
forna ekonomiministern och arkitekten bakom den nyliberala
modellen under 90-talet. Så bra gick det för den modellen och så
omtyckt är Cavallo att han idag inte kan visa sig öppet på Buenos Aires gator.
Att använda Cavallos expertis som källa är lika opartiskt som att be nyliberala
tankesmedjan Timbro kommentera Vänsterpartiets ekonomiska politik.
 
Men visst finns det en debatt. Visst är det ett hett ämne.
Inflation är alltid ett hett ämne i Argentina. Det är nämligen vår
ekonomis barndomstrauma. Vi har såväl under militärdiktaturen,
som under slutet på 80-talet upplevt det som vi kallar ”hyperinflation”,
där priserna steg med flera tusen procent på bara ett år.
Vi har egentligen under modern tid bara upplevt en period med
riktigt låg inflation. Det var under 90-talet då peson knöts till dollarn och
inflationen var låg.
Konsekvensen av ”prisstabiliteten”?
Den värsta ekonomiska krisen någonsin.

Men varje gång någon börjar vifta med inflationsflaggan får argentinarna
posttraumatisk stressyndrom. Och när priserna börjar stiga i affärshyllorna
kommer de traumatiska upplevelserna upp till ytan.
Därför är inflationsspöket ett ess i rockärmen, både för oppositionen
som vill vrida opinionen i sin favör, som hos vissa sektorer av näringslivet,
som medvetet håller på varor och spekulerar med priser, antingen för
att maximera vinster eller för att sätta press på regeringen.

Och inflationen är idag mer ett politiskt än ett ekonomiskt problem.
För visst finns det inflation – men den är under kontroll.
Det finns inget som tyder, som SvD låter påskina, att landet står inför
en ny djup kris. Eller att priserna skenar iväg på ett okontrollerbart sätt.
Tvärtom.
En del av inflationen är naturlig för ett land som växer i Kinatakt –
ca 9 procent om året.

Enligt SvDs reporter ”är det svårt att hitta en argentinare som är
positiv till landets ekonomi”.
Jag vet inte var han har letat efter argentinare, men enligt
flera oberoende undersökningar så är över 60 procent av argentinarna
nöjda eller mycket nöjda med landets ekonomiska utveckling.
Och varför skulle de inte vara det?
Arbetslösheten som var uppe i 20 procent efter krisen,
är nu nere på 7,9 (precis som i Sverige).
Jordbruket slår rekord i både produktion och export – dessutom har de
höga internationella priserna betytt extra höga vinster (och skatteintäkter, såklart);
industrin – något som man ofta glömmer bort i det här jordbruksfixerade landet –
växte 9,7 procent 2010. Bilindustrin växte med 40 procent jämfört med året innan,
byggbranschen med 11 procent.
Och så skulle vi kunna hålla på hela dagen. Bransch för bransch.
Det har, senaste året, inneburit ett överskott på motsvarande 50 miljarder kronor i statskassan.

Regeringen kallar sin modell för ”modelo de desarrollo con inclusión social” –
dvs en tillväxtmodell med social integration. Låter det bekant?
Ja, det låter ungefär som en traditionell socialdemokratisk modell. Inte den nuvarande, såklart.
Så visst har statens utgifter ökat. Mycket.

I Argentina har minimilönen blivit den högsta i Latinamerika.
Inkomstklyftorna minskar stadigt (tvärtemot de europeiska länderna).
I samband med krisen tjänade de 10 rikaste procenten av befolkningen
36 gånger mer än de 10 fattigaste. Idag är relationen 18 gånger mer.
Och fortsätter att sjunka.
Regeringen har infört Asignacion Universal por Hijo, det vill säga gammalt hederligt barnbidrag – något vi tar för givet i Sverige men i den här delen av världen är smått revolutionerande.
Ett annat ”revolutionerande” och jämställt beslut, var att ge hemmafruarna rätt
till en pension, trots att de inte pensionsparat en enda peso.
Ett sätt att belöna det osynliga jobb som kvinnorna utfört i hemmet och
ge dem lite ekonomisk självständighet.

I västerländsk media kallar man ofta den här typen av politik
för populism. Ett ansvarslöst och demagogiskt användande av
offentliga resurser.
Men statistiken och siffrorna säger något helt annat.
Den argentinska centralbanken har över 52 miljarder dollar i reserv,
något man aldrig haft tidigare.
Samtidigt har regeringen plikttroget fortsatt att betala av på sin enorma
utlandsskuld, i snabbare takt än vad fordringsägarna någonsin kunnat
hoppas på.

Statsskulden, som 2002 motsvarade 166 procent av landets
BNP och ledde till default (alltså att man ställde in alla betalningar),
hade krympt till 74 procent 2005 och är nu nere i 47 procent.
Kan jämföras med USAs statsskuld som motsvarar 90 procent av
landets BNP.

SvD låter genom ett simpelt affärsbiträdes ord ge sken av att Argentina
kanske står inför en ny kris. Att befolkningen är missnöjd med landets
riktning.
 
Men låter det här som ett land i kris?

Och om förtroendet bland befolkningen vore så liten för den här politiska
och ekonomiska modellen, som man får känslan av när man läser
SvD, varför får presidenten Cristina Fernandez de Kirchner nästan 50
procent av rösterna i opinionsundersökningarna inför årets presidentval
(35 procent mer än den främsta oppositionskandidaten)?

Det är inte konstigt att oppositionen försöker lyfta upp inflationen
som ett stort och hotande problem.
Det är det enda de har att gå efter, de greppar efter ett litet
och tunt halmstrå. Och spelar på argentinarnas naturliga rädsla.
Det borde SvD kunna genomskåda. Men då måste man läsa på lite.
Och inte bara titta på verkligheten genom sina liberala glasögon.
Tyvärr är det ofta för mycket begärt av svensk media.

Jag älskar att störta tyranner

av Martin Ezpeleta

När jag ser egyptiska folkets strävan efter förändring
får jag gåshud. Se alla människor som riskerar sitt liv
för att störta en tyrann.
Alla vill slicka på fingret när Historien håller på att vända
blad.

Det är en obeskrivlig känsla att störta en tyrann.
Jag vet av egen erfarenhet. För nästan tio år sen kollapsade
den argentinska ekonomin och människorna vällde ut spontant
på gatorna. Beväpnade med kastruller.
Regeringen utförde undantagstillstånd och skickade ut
polisen för att återställa ordningen. 34 demonstranter dödades.
Via radio och TV uppmanades vi att stanna inne.
Men det var för sent. Affärer plundrades, människorna
på gatan multiplicerades. Det gick inte att stoppa.
Folket, begreppet som ibland är så svårt att förnimma,
att sätta fingret på, blir plötsligt så påtaglig, får en fysisk
och mental form.
”El pueblo unido jamás será vencido!”
”Ett enat folk kan aldrig besegras” – den latinamerikanska
revolutionära devisen har aldrig känts så verklig som den dagen.

Slagordet var ”qué se vayan todos”, att hela det politiska
etablissemanget skulle bort. Vår tyrann var nämligen inte
bara presidenten, eller regeringen, eller politikerna.
Vår diktator var ett ekonomiskt system som efter tio år
försatt oss i en skuldfälla och stora delar av befolkningen
i svår fattigdom.
Argentina hade under hela 90-talet varit IMF:s och de internationella
kreditmarknadernas flitigaste elev.
Vi hade fått låna ofantligt mycket pengar och i gengäld gjort alla
nyliberala hemläxor. Vi hade privatiserat olja, järnvägar,
flygbolag, telenät, gasnät, banker, osv.
Vi hade gett skattesubventioner till de stora multinationella företagen,
flexibiliserat arbetsmarknaden och sänkt lönerna.
Allt i enlighet med IMF:s handbok (den de aldrig skulle drömma
om att tillämpa på USA).
Trots det – eller förlåt, just därför – kollapsade ekonomin,
fattigdomen nådde historiska nivåer och staten konfiskerade bankkontona
för att förhindra pengaflykten. Alla ville lämna det sjunkande skeppet.
Det var droppen.

Vi visste inte var vi var på väg, det fanns inte en plan.
Vi visste bara vad vi inte längre ville ha. Man gör sällan
en spontan revolt med kompass.
Det var en berusande känsla. Ilskan blandades med en
ökande entusiasm när vi märkte att regeringen krackelerade.
Att protesterna verkligen höll på att göra det omöjliga möjligt.

Vid midnatt väckte vi barnen, hämtade varsin kastrull
och åkte ner på stan. Vi visste genom radio att människorna
höll på att samlas där. Spontant. Ingen mörk hand som styrde det.
Min dotter, som bara var fyra år, hade sin lilla kastrull,
där hon till vardags lagade mat till sina dockor.
Hon satt på mina axlar och bankade på den med en sked.
Ingen var rädd. Eller kanske var vi det. Men ingen brydde sig
om det. Den enda fanan som syntes i folkhavet var
argentinska flaggan. Inga politiska partiers fanor, just
då och där var vår minsta gemensamma nämnare att vi var argentinare
som ville ha en ny ekonomisk och politisk modell.

Det går inte att stå emot. Omöjligt. Omöjligt att hindra, att förtrycka
ett folk med självförtroende och vilja. Presidenten avgick dagen efter.
Han fick flygas bort, eftersom regeringsbyggnaden var omringad och
röken från gatustriderna i Plaza de Mayo låg som en tät dimma.

Jag tänker på det när jag läser hur Mubarak försöker förhandla sig
ur situationen. Inte en suck att han klarar av det. Inte längre.
Alldeles för sent, precis som vår tyrann, har han förstått
att han har underskattat det folk han så länge styrde och föraktade.

Sida 2 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB