Det ligger på något sätt i yrkets natur.
Att skriva för glömskan.
Och jag konstaterar, inte utan en stor besvikelse,
att vi gör det bättre och bättre.

I takt med att nyheternas livslängd blir kortare
och kortare, förändras också kraven på journalisten.
Vi ska inte längre smaka på orden, vi ska spotta ut dem.
Det är snabbheten som räknas, inte skickligheten.
Borta är hantverket, kreativiteten, skönheten.
Idag är journalistiken mycket närmare löpande bandet
än litteraturen. Vi behandlar pennan som en skiftnyckel,
orden som en mutter.
Hur många artiklar hinner vi skruva ihop idag?
På redaktionen sitter reportrarna och skryter om
hur många byline man lyckades klämma in i morgondagens
tidning.

Jag kan förstå logiken. Varför ens ägna en sekund
mer än nödvändigt åt en text som kallnar på några timmar,
är stel morgonen efter och en fossil ett dygn senare?
Det är ju inte bara journalistikens dilemma.
Varför göra kläder som ska hålla i tio år, om modet
ändå gör de oanvändbara efter två tvättar?
Varför göra hållbara möbler om vi ändå är beredda
att riva ett helt kök för att få den att matcha den
nya soffan?

Nä, journalistiken är inte unikt. Det är bara att det är den
värld jag tyvärr tillhör. Och ser. Hur en ny generation
journalister tar plats, lockade till redaktioner med gym
men utan rökruta. Där mineralvattnet ersatt rödtjutet,
och fruktskålarna, askkopparna.
De brinner bara för sina löner, en lya på Söder
och blir avundsjuka på kollegor som blir inbjudna
på kändismingel.
Idag är det prestige att gå på krogen med politiker, att
ha näringslivstoppar som vänner på Facebook, att
vara hej tjenis med kändisar.

Makten fruktar oss inte längre. Varför skulle den?
Makten är inte längre en motståndare. Det är inte något
som ska granskas , skärskådas, avslöjas.
Den ska smekas medhårs, den ska kelas med, inga
obekväma följdfrågor – makten är något vi beundrar
och själva vill tillhöra.

En liten sekt som tror sig speciell. Varför, vet jag inte.
Jag ser deras ryggdunkar på Twitter. De har tusen följare,
men pratar bara med varandra. Eller med likasinnade.
Läser samma sak, tycker samma sak, fördömer samma sak.
En liten, sketen sekt, som av en outgrundlig anledning,
tror sig sitta på en piedestal.
Herregud, som om det vore svårt att vara journalist!
Jag lovar. För att vara en medioker journalist behöver
du ingen högskola. För att vara en bra, räcker det inte med en.
Vi skulle, med andra ord, kunna lägga ner
journalistutbildningen helt. Den som vill jobba
som journalist kan gå på en snabbkurs där de
får lära sig att skriva en ingress och en brödtext
på 1500 tecken. Det behövs nog inte mer än
fyra, fem veckor och sen lite praktik,
för att platsa i vilken dagstidning som helst.

Prestige. Ha!
Sällan har så många gjort så lite
för att få så mycket tillbaka.