Hade det varit praktiskt möjligt
hade hon bjudit in er också.
Nu blev det istället jag och min familj.
Hon hade ansträngt sig så mycket.

Det var fint dukat på köksbordet,
så nytt att det ännu luktade träolja.
Det fanns växter och blommor överallt.

Gräsmattan var nyklipp och på asadoren
låg en grillad killing.

Jag lovar, jag har aldrig sett Rosita
så lycklig som på den lunchen.
När hon fick ge tillbaka
och känna sig mer värdig.

Livet kändes lite mer rättvist när
vi satt där och åt glass i solen.
Vi var helt proppmätta och hon hade
ett stort leende på läpparna:
-Det här måste vi upprepa! sa hon.
Det kommer vi säkert. Tack vare er.