Bloggen slår igen sina dörrar för gott.
Ännu en liten kvartersbutik som inte klarar
av konkurrensen från storköpen.
Ännu en naiv ägare som trodde att kvalitet
var samma sak som lönsamhet.

Jag går runt bland hyllorna i det som varit
min skrivverkstad.  Det är här jag har övat mitt hantverk.
Det doftar spån efter alla ord som svarvats,
krut från alla skottsalvor jag avlossat.
Några har träffat, ingen har skadats allvarligt.
När jag känner efter ordentligt, luktar det nog
bara knallpulver.

Det ligger serpentiner på golvet.
Och gamla ballonger. Eller om det är kondomer?
Vi har uppenbarligen haft roligt här emellanåt.

Det är en anspråkslös, liten butik.
Det är lätt att få förbi den utan att lägga märke till den.
Många har varit här en enda gång, inte hittat de
de sökte och slagit igen dörren efter sig när de argt rusat ut.
De kommer jag inte ihåg.
Idag minns jag mina stamgäster. De som kom tillbaka
varje dag eller varje vecka. De klagade aldrig, trots
att jag ofta inte kunnat fylla på förrådet. De väntade
tålmodigt, återvände alltid, tills de fick med sig ett gott
skratt, en tanke, en portion tröst eller vad de nu
kunde tänkas vara ute efter.
De visste att jag gjorde så gott jag kunde,
att fanns inte det som de letade efter så var det inte
viljan som saknades. Ofta var det tiden, ibland förmågan.

Men när jag tittar i verkstaden, när jag går
igenom fakturorna och gör en sista inventering,
slår det mig hur mycket som aldrig hamnade på skyltfönstret;
så många tankar som inte hann bli tänkta,
ord som aldrig formulerades, frågor som inte
besvarades, meningar utan punkt.
Så många intentioner som stupar med knuten näve.
Nu är det för sent. Kanske tar jag med mig dem.
Kanske öppnar jag en ny butik någon gång.

Men jag tycker ändå att vi gör en sista, stor
utförsäljning. Jag rear ut mina sista ord och ni
betalar med era sista kommentarer.
Jag öppnar upp dörrarna på min intellektuella outlet-butik,
ni har tio dagar på er att tömma lagret.

En utförsäljning av allt som finns i butiken, till riktiga vrakpriser!
Nere i källaren kan ni köpa två sexuella fantasier och betala bara för en!
Eller gå in på secondhand-avdelningen och få ett barndomsminne
berättat – och få ett trauma på köpet!
Allt ska bort!
Högst upp på vinden, är det 75 procents rabatt på drömmarna.
De är förvisso av utgående modell. Men någon av er kanske
fortfarande föredrar batik och gitarr, framför slips och en järntrea.
Kanske vill ni sätta er framför skolbänken en sista gång –
och lära er att svära som argentinska kungar?
Och sitta och fnissa och kasta kritor på sverigedemokraterna
i skamvrån?

Om mindre än två veckor kommer bulldozern
och jämnar bloggen med marken.
Men fram till dess, mina vänner, är det ni som bestämmer
vad jag ska skriva om.

Den sista maj slutar jag blogga.
Det har varit två, underbara, år här
på Aftonbladets bloggportal.
Ni har varit fantastiska.
Jag menar det.

Och visst känns det lite vemodigt.
Men det är rätt beslut.
Och det är nog både jag och Aftonbladet överens om.

Nu kör vi de sista tio dagarna
och lägg gärna till mig på Facebook
om ni vill hålla er uppdaterade med
var jag håller hus.

Igår vände livet blad.
Jag fimpade min sista cigg.

Imorse vaknade jag utan att veta varför.
Min kompass hade avmagnetiserats.
Pilen snurrade som en takfläkt och
jag gjorde det enda rätta:
Försökte ge livet en ny mening,
en outfit som passade in i gårdagens beslut.

Den gamla Martin som somnade med
ett vinglas på nattduksbordet,
som använde fernet och Phillip Morris
som spökskrivare, är död och begraven.

Som fågeln Fenix har jag stigit
upp ur askfatet, slitit mig loss
från beroendets bojor och räckt
livet handen, istället för fingret.

Och vilket bättre sätt att välkomna
den här frikyrkliga versionen av mig
själv, än med en joggingtur klockan
halv åtta på morgonen!

Hade det varit praktiskt möjligt
hade hon bjudit in er också.
Nu blev det istället jag och min familj.
Hon hade ansträngt sig så mycket.

Det var fint dukat på köksbordet,
så nytt att det ännu luktade träolja.
Det fanns växter och blommor överallt.

Gräsmattan var nyklipp och på asadoren
låg en grillad killing.

Jag lovar, jag har aldrig sett Rosita
så lycklig som på den lunchen.
När hon fick ge tillbaka
och känna sig mer värdig.

Livet kändes lite mer rättvist när
vi satt där och åt glass i solen.
Vi var helt proppmätta och hon hade
ett stort leende på läpparna:
-Det här måste vi upprepa! sa hon.
Det kommer vi säkert. Tack vare er.

Jag saknar inte min ungdom.
Längtar absolut inte tillbaka till de ”lyckliga åren” –
när de nu förmodas börja och sluta.
Finns inget att längta till.
För 10 år sen var jag olycklig. För 20, var jag oskuld.
Låter det som en trevlig tidpunkt att repa skivan på?
Nä, jag är glad att jag gick vidare.
Det finns egentligen bara en sak jag saknar från den epoken.
Tidlösheten. Jag saknar mitt uppror mot tiden.
När jag gömde klockorna, brände kalendern
och gjorde mig oanträffbar för ansvaret som knackade på
min dörr med sin smutsiga näve.

Mellan mig och framtiden fanns  en evighet.
Ville jag speja på den, kunde jag bygga luftslott med
höga torn av drömmar. Och därifrån såg det så ljust ut!
Där borta. Bortom synranden. I framtiden.
Var alla oförrätter förlåtna,
de slickade såren var små rosa ärr, drömmarna införlivade
och lönsamma.
Och utan tvivlens tyngd på sina krökta axlar,
stod nu alla frågetecken rakryggade –
som en armé full av självförtroende på väg mot den slutgiltiga segern.

Men segern kom aldrig. Såklart.
Och tiden hann ifatt mig.  Framtiden är idag.
Tiden tittar på klockan och drömmarna måste
upprustas eller avvecklas. Förverkligas eller dödförklaras.
”Här vilar den eviga kärleken”.
”Idag har Martins alla oskrivna böcker lämnat oss
i stor sorg och saknad”.
”Efter en lång kamp mot lättjan har vår kära Karriär
avlidit”.

Så, som de argentinska gatuhundarna som springer efter
bilarna, jagar jag klockan.
Jag skäller på timvisaren, jag hugger efter minutvisaren.
Jag leker apport med sekundvisaren.
Andfådd, med tungan utanför mun, utan att riktigt veta varför.

Jag saknar den tid då jag kände mig evig.
Då jag fortfarande hade förmågan att ge
tiden tjänstledigt på obestämd tid.

Vad saknar ni från er ungdom?

Fem ambassader ska läggas ner.
Regeringen beskyller oppositionen för det.
Av de 300 miljoner som Regeringskansliet
tvingas skära ner, hamnar nämligen 130 miljoner
på Carl Bildts skärbräda.

Men nu har sossarna backat och är
beredda att lätta på sparkraven med 50 miljoner.
Men det är öronmärkta pengar:
Regeringen får då inte stänga ner någon ambassad.

Argentinska CEOs, chefer på svenska bolag, var i
Sverige förra veckan. De ville visa att de tog
nedläggningsbeskedet på största möjliga allvar.
De berättade för regeringsrepresentanterna –
Bildt var såklart inte med, men lämnade ett brev
där han bad om ursäkt för att han inte hört av
sig tidigare – om Danmark, som 2002 också
beslöt att stänga sin ambassad i Buenos Aires.
Men eftersom handeln med Argentina då sjönk
som en sten, blev de tvungna att öppna
ambassaden igen. Varför göra om deras misstag,
undrade företagarna.

Nu är bollen helt och hållet på regeringens
planhalva. Nu har man inget alibi längre.
Med socialdemokraternas stöd kan de få
50 miljoner färska kronor att driva de fem
ambassaderna med.
I veckan ska man diskutera frågan.

Jag pratade om det med en person med
mångårig diplomatisk erfarenhet, som tror att
regeringen ändå kommer att stänga ner dem.
Jag är tveksam.
Hur skulle man kunna rättfärdiga ett sånt beslut?
Jag har inget större förtroende för Carl Bildt,
men kan han vara så korkad?

I världens utkant, i det lilla nedre hörnet som vi nu kallar Eldslandet,
levde indianfolket selk´am.
De hade stränga krav på sexualiteten.
Flickor fick inte vara nakna, utan gick dygnet runt
ett litet trekantigt plagg, kallad sa, som skylde könet.
Pojkarna fick vara nakna, men endast om ingen flicka
fanns i närheten.
Sex var förbjudet innan de nådde en anständig ålder.

När flickorna fick mens organiserades en initiationsrit,
som pågick lika länge som blödningen.
Flickan fick inte lämna hyddan och kvinnorna i byn
samlades där. De målade hennes kinder med vita
streck som sträckte sig runt ögonen och upp mot pannan.
Kvinnorna lärde henne de viktigaste hemsysslorna,
för att sen fördjupa i det mest intressanta: sexualiteten.
Kvinnorna, men framförallt mamman, gav dottern
tips om hur hon skulle tillfredsställa männen,
hur barn blev till och hur hon skulle amma barnet,
något de gjorde under två eller tre år.
Men de förklarade också för flickan hur hon skulle
välja sin framtida man.
Eftersom man inom selk´am-folket ansåg att kvinnans sexuella
njutning var lika viktig som mannens,
rådde man flickan att välja varsamt:
”Välj inte en man med för stor penis. Men inte heller en
med för liten penis”, föreslog de erfarna kvinnorna.

När spanjorerna kom, dragande sitt kors och sin civilisation,
ansåg de att det bara var barbarer som kunde tänka så.

Jag upptäckte precis att jag har skrivit 703 blogginlägg här.
Precis som med åldern, kommer man till en punkt
då man slutar räkna blogginlägg.
Det ger ångest. Jag är 36 år (jag vet, jag måste uppdatera
bloggpresentationen – ta det lugnt, jag håller fortfarande på
att smälta och assimilera min ålder).

Jag minns en kväll i Buenos Aires förra året.
Jag var på ett tangohak och det kom fram en tjej
och frågade glatt: Är det inte du som är bloggaren!?
Det var smickrande, såklart, att bli igenkänd.
Men samtidigt – bloggaren??

Kan ni tänka er att ni får ett visitkort av någon
som presenterar sig som ”bloggare”?
Kommer ni inte att skratta? Skulle ni inte nypa min
kind och säga ”oj, sötnos, har du fått låna pappas kostym?”.

När någon kommer fram och kallar mig för ”bloggaren”,
känns det som att jag just blivit ertappad med att
leka med playmobil, eller avslöjad i skogen när jag ligger
och trycker i mossan med en kvist som simulerar en AK-47:a.

När jag läser att någon refererat till mig som ”bloggare”,
känns det som om mamma öppnat dörren medan jag
onanerar med fel hand, som om jag blivit påkommen
när jag står och mimar framför spegeln med en deodorant
som mick, eller andra lustigheter som möjligen passar
när man är 13. Men inte när man är 36.

Det är sånt jag tänker på, när jag ligger här under
täcket och släcker ficklampan så att mamma inte ska
upptäcka att jag inte sover, utan just skrivit mitt inlägg nummer 704.

Mitt varumärke är uppbyggt kring ett påstått hat mot Sverige.
Jag förmodas sitta i utlandet, oåtkomlig för skatteverk
och studienämnd och spy galla över det land jag parasiterat på
under min barn- och ungdom.

Det kanske inte är ett smickrande varumärke
och förmodligen kommer inte SVT ringa mig för
att ersätta Ola Lindholm.
Men vad fan,
bättre att vara ”Idioten Ezpeleta” än ”vem-fan-är-Ezpeleta”.
Eller hur?

Problemet är att jag sitter här, just nu,
med en förbjuden känsla. Något jag knappt
vågar sätta ord på, rädd för att punktera det jag
så varsamt byggt upp.
Jag har ett rykte att leva upp till –
ett rykte som inte är förenligt med den
känslan som tänjer mitt bröst:

Fan vad jag längtar till Sverige!

– Det var de 38 mest intensiva minuterna
i mitt liv, sa Hillary Clinton om den
militära aktionen mot Bin Laden.