Som ni vet handlar min argentinska språkskola
om små språkliga knep som ska underlätta er vistelse
i Argentina.
Det finns nämligen en industri av lurendrejare och
rappakaljor som väntar på er.
En sofistikerad maffia som går under namnet ”turistnäring” –
men som egentligen är ett utbrett nätverk av skrupelfria
aktörer, som tillsammans utgör en Bermudas-triangel för
era pengar.
En grov uppskattning är att 30 procent av er resbudget
kommer att betalas i straffavgift för er blåögdhet.
Enda sättet att undgå maffian är att beblanda sig med
befolkningen, gå omärkt förbi.
Ni måste ge sken av att ni är riktiga porteños, lokalbor.
Det är inte lätt. Språket är inte det enda som avslöjar er.
Ta ryggsäcken till exempel, som följer er som en
klumpig och ful tatueringen var i världen ni än befinner er.
De enda argentinare som använder ryggsäck är skolbarnen.
Avslöjade!
Eller ta era fotriktiga Ecco-skor eller vandringskängor,
det första ni packar ni när ni reser utomlands.
Ingen argentinare går omkring med vandringskängor i
en urban miljö.
Avslöjade!
Eller den där förbannande vattenflaskan ni insisterar
med att gå omkring med, pissljummen efter att haft
den i kånken-ryggan hela dagen.
Avslöjade!
Man skulle behöva göra en total extreme makeover,
För att dölja er närvaro här.
Men nu är det ju språket vi ska jobba med.
Ni som följt mina tidigare lektioner kan få uppfattningen
om att i Argentina kommunicerar man genom könsord.
Så är det inte.
Det finns andra språkliga band som håller argentinarna enade.
Dagens lektion handlar därför om den religiösa retoriken,
ett viktigt redskap om ni vill kamouflera er i den argentinska
språkfaunan.
Som ni vet är Argentina ett katolskt land.
90 procent säger sig vara katoliker.
Ta den siffran med en nypa salt,
större fejkkatoliker har jag sällan skådat.
De är förmodligen katolicismens största posörer,
pinuppor med ett kors på bröstet.
Deras religiositet är bara spel för det himmelska galleriet.
30 procent av katolikerna sätter aldrig sin fot i en kyrka
och de som går över kyrkotröskeln gör det oftast bara
i samband med religiösa högtider.
Men de är ändå väldigt noga med de religiösa ritualerna.
Många får tennisarmbåge av att göra korstecknet så ofta
och även i språket är det religiösa avtrycket starkt.
Man både tackar och ber till Gud i tid och otid,
Herren är inblandad i allt som sker.
Men när och hur tackar man Gud? Och när bör man lägga
ödet i Guds händer?
Det här är inte lätta frågor för svenskar,
världens minst troende folk.
Lyckligtvis är det mycket enkelt att få med Gud i samtalet.
Och det kommer att uppskattas av era värdar.
1) Om ni vill berätta något ni gjort, hur obetydligt det än är,
så inleder ni med att tacka Gud.
Gracias a Dios… (Tack vare Gud):
– Gracias a Dios, conseguí un taxi.
– Tack vare Gud, fick jag tag på en taxi
– Gracias a Dios, el ladrón no me violó.
– Tack vare Gud, våldtog rånaren mig inte.
Gud är en pedant, han tycker om att vara inblandad
och ihågkommen i vardagens alla små detaljer.
Ta i. Var inte rädda att missbruka Herrens namn.
I Argentina har även det budordet en undantagsklausul.
2) Om ni istället vill berätta om något ni ska eller önskar göra,
så lägger ni till “si Dios quiere“, om Gud vill.
Alltså: Händelse + Si Dios quiere
– Esta noche vamos a bailar tango, si Dios quiere.
– Ikväll ska vi dansa tango, om Gud vill.
– Ahora que. pagamos el rescate van a soltar a mi hijo, si Dios quiere.
– Nu när vi betalat lösensumman kommer vår son att släppas, om Gud vill.
Vill ni att er mening ska få ett ännu större sakralt eftertryck,
kan ni också lägga ert öde även i Jungfru Marías händer:
“Si Dios y la Virgen quiere”.
Det är snyggt och effektfullt och ingen kommer att misstänka
att ni är gudslösa ateister.
Ni kan såklart kombinera de gudomliga referenserna,
med de svordomar ni redan lärt er i min språkskola:
– Hijo de remil putas, te voy a abollar los hemorroides a patadas, si Dios y la virgen quiere!
– Son av tusen horor, jag ska sparka dina hemorrojder buckliga,
om Gud och Jungrun vill!
Amen.
