Jag har börjat betala CSN.
Gjorde min första överföring för en stund sen.

Historiskt.

Jag blev så exalterad att jag skrev
en dikt till min handläggare.
Jag tror hon kommer gilla den.
Hon verkar – bakom sin byråkratiska yta –
vara en känslig själ.
 
Här är brevet jag skickade till CSN:

Hej xxx!

Ville berätta att jag har betalat
in det jag var skyldig för 2008 och 2009.

Det kändes så bra och befriande.
Jag har börjat betala CSN!

Det har inspirerat mig att skriva en dikt,
som jag vill tillägna er alla på CSN,
som tillåter oss förverkliga våra drömmar.

Den heter Samvetet och kommer kanske att vara med i
bloggpoesiboken jag sitter och filar på
(du kan få ett signerat ex om du vill).
Hoppas att du gillar dikten.

“I Korsningen Moralgatan
      Och Sunda Förnuftsvägen
Håller Hon Till
 
               Lyxhoran

Som Bara Knullar Med Änglar
Med De/Dem Som Är Gjorda Av Himmel

Men Jag Tillhör Underjordens Folk
Det Växer
     Skuggor
På Mina Skulderblad
                        Och
Daggmaskar Gör  Gångar I
Mina Tankar

Men En Gång Hittade Jag
En Avbruten Vinge
I
Tvivlets Gränd Där
De Svaga Själarna Friserar Sina Skuggor

Jag Blev Inte Förvånad
Det Är Inte Första Gången
En Ängel Festat För Hårt
På Hyckleriets Bodega.

Men Jag Tänkte
Att Hon Skulle Belöna Mig
Om Jag Lämnade Tillbaka Den

Kanske Suga Av Min Skuld

Så Jag Sneddade
                        Över Ångersplan

För Att Undvika Självgodhetsvägen
Som Förvisso Alltid Är Nedförsbacke
                         Men Leder Till Ingenstans

Jag Gick Förbi
      Första Tvärsäkerhetsgatan

Och Tappade En Skugga
             När Jag Snubblade På Pliktens Bro.
      
Jag Gick Mot Röd Gubbe
        Vid Syndens Torg

Och Lyckades Svänga
Till Vänster Vid Frihetsgatan

Hon Stod Och Väntade På Mig

Jag Räckte Fram Henne

Vingen

   Och Började Knäppa Upp Byxorna
För Att Få Min Hittestön

Vänta
        Sa Skökan

Vingen Är Ju Din

What The Fuck

Döm Om Min Förvåning När Hon
Drog In Mig I Ljuset             

     Himlen Särade
På Benen
Satte Sig Gränsle Över Mig
Och Gav Mig En
         Oförglömlig Natt

Jag Fick Sova”

Bra, va?

Saludos
M

Ok. Ni vill veta mer.
Om jag betalar av lånet redan nu.
Om jag har inkomster.

Nej. Jag har ännu inte betalat en krona.
Men.

Ja, jag har inkomster.
Jag får ut ca 45.000 kronor i månaden.
De ska nästan oavkortade gå till CSN.

CSN kommer att dra av 20 procent av skulden,
ifall jag håller mig till den aggressiva betalningsplanen.

Inom ett år är jag skuldfri.

Inte illa pinkat av ett latinoäckel, eller hur?

Signaturen Alex vill veta hur jag resonerar
kring CSN och min studieskuld.

Så, Alex. Du har rätt. Jag är arrogant.
Men det är inte därför jag låter bli
att kommentera mina egna inlägg.

Jag tycker det blir väldigt trist
om ni får vara med backstage.

Om ni alltid får veta vad jag egentligen
tycker och tänker.
Det roliga är ju att läsa hur olika
ett inlägg kan tolkas.

Den här bloggen innehåller sanningar,
halvsanningar och även ibland hela lögner.

Det är väldigt blandat och jag vet ibland
inte själv i vilket fack jag ska sätta
in ett inlägg.

Jag har följt debatten kring mitt
CSN-fusk med mycket spänning, förvåning
och nöje.

Förvåning, för reaktionen var mycket
kraftigare än jag kunnat ana.
Under de dagarna var det runt 10.000
besökare per dag som köade för att spotta
på mig.

Och nöje. Såklart.
Men att få leka flöjtspelaren från Hameln
och locka fram råttorna på Flashback
är inte bara roligt utan också lärorikt.

Många passar ju på att visa sitt riktiga tryne:

”Det här cementerar bara min uppfattning
om att alla latinamerikaner är tjuvaktiga äckel.”

”Den jävla mestisen ska få betala för att han hånat flashback!”

”Varför hetsar in upp er?
Titta på hans foto.
Det finns ju tom negrer som är skönheter jämfört med det där.
Det är värt mycket mer än 400 000 att sådana genetiskt fula
PK-floppar hålls utanför Sveriges gränser.”

Därför brukar jag låta folk hållas. Kul att veta vad de tänker.
Jag har inget som helst problem med
vad folk tror om mig. Inte här på bloggen.

Men jag ska göra ett undantag,
eftersom du verkar uppriktigt nyfiken
och vill verkligen veta sanningen.

Tänk efter, Alex.

Om jag verkligen velat fuska,
om mitt syfte verkligen vore att
inte betala CSN:

Skulle jag skrivit om det på bloggen?
I Sveriges största tidning?
Så att CSN kan läsa om mina lömska planer?

Vore man inte ovanligt dum då?

Så svaret på frågorna är
nej – jag har inte tänkt lura CSN
nej – jag tycker inte att andra ska betala mitt lån
ja – självklart måste man betala tillbaka sina lån.

Jag hoppas du är nöjd med svaren.

Saludos /M

Jag gillar levande ljus.
Igår, efter en 21 timmars arbetsdag,
öppnade jag en flaska vin
och tände två värmeljus.

Jag skålade med mig själv.
Gud vet att jag förtjänar det!
Skål för mig, carajo!

Så här ser man ut efter 21 timmar framför datorn

Min svaghet för ljus har gett mig
en bögstämpel bland mina vänner
som inte går bort.

I Argentina har alla hushåll stearinljus.
Många bevarar dem i frysen.
Så att de inte ska brinna ner så fort.

Det är så dålig kvalitet,
så annars brinner de lika länge som en tändsticka.

Men det finns bara ett användningsområde
för stearinljus i Argentina:

Lysa upp under elavbrotten.

Ingen skulle drömma om att tända ljus
under en middag.

J. försökte. Men mina barn var så
fascinerade att de satt och pillade på
ljusen hela middagen.

Att associera ljus med romantik
finns inte på kartan.

Kan ni tänka er att det
finns folk som får sig ett ligg utan
att tända ljus?

Otroligt.

I Sverige kan folk knappt runka
utan levande ljus.

Min krönika i Aftonbladet kan ni läsa här.

Jag erbjöd min dotter att åka taxi
till skolan idag.
Hon avböjde. Föredrog att åka buss.

Jag gillar det. Gör ibland samma sak.
Beblandar mig med folket.

Hjälper mig att förstå mänskligt lidande,
utvecklar en socialistisk fingertoppskänsla.

Jag hatar skribenter som pratar sig varma
om orättvisor, men aldrig känt på hur
det riktiga livet är. Bortskämda medelklasstöntar.

På bussen försöker jag smälta in.
Ha en ledig och folklig stil.

Några gånger har jag blivit avslöjad.
En gång försökte jag betala bussen med
dollar. En annan gång med VISA.

Nu har jag lärt mig.

Kollektivtrafiken är det bästa som finns
för att träna upp den marxistiska finmotoriken.

Idag gör det ont att minnas.
24 mars är en svart dag i Argentina.

Idag, för 34 år sen, tog militären makten.

Flickan som håller i plakatet är min dotter.
På plakatet är en bild på hennes morföräldrar.
Diego och Poebe.

De var 22 år gamla när militärjuntan tog dem, i maj 1976.
De fördes till koncentrationslägret La Perla.
Deras kroppar har aldrig återfunnits.

Det finns 30.000 Diego och Poebe i Argentina.
Ett folkmord.Utan kroppar.

Jag vet inte om det är för att jag håller
på att bli gammal.
Men jag blir så rörd av vad ni vill göra för Rosita.
Verkligen. Sådär så man börjar snyfta.
Ni är fantastiska. 

Hon bor hemma hos mig nu.
Det blev bara så.
Natthärbärget jag fixade åt henne sög balle.
Hon fick riven majs till middag och delade
rum med tre prostituerade.
Hon blev bestulen på allt av värde redan första natten.

Så hon lämnade stället.
Jag vet inte om jag berättade det,
men för några veckor sen sov hon på en parkbänk.
Hon gick tills hon hittade en park med belysning.
Där satt hon hela natten. Rädd. 

När jag fick reda på det skällde jag ut henne.
Jo, som Senor Martin.
Patriarkalt och maktmissbrukande.
Jag sa åt henne att ALDRIG göra om det.
Att hon skulle komma hit, oavsett tidpunkten.

Så förra veckan kom hon.
Bad att få sova en natt här. Såklart hon fick.
Jag förstod vad som gällde. Pratade med mina barn.
Ville veta vad de tyckte.
Mitt hus är litet. För litet för fyra.
Rosita måste sova på soffan.
Men de är fina. Mina barn.
Båda sa att självklart skulle Rosita flytta in hos oss.
Ni anar inte hur stolt jag blir över dem.

Så nu är vi fyra. Plus två hundar.
Och kuksugarkatten, såklart.

Det kommer inte bli lätt. Och jag hoppas att det är väldigt tillfälligt.
En bra sak med att bo tillsammans: hon har slutat kalla mig Senor Martin.
En dålig: Hon har börjat kalla mig Matti.

Matti!? Fy fan så gräsligt.

Rositas rädsla för havet har släppt.
Idag har hon gått omkring och varit ivrig.
– När åker vi Matti, har hon frågat tre gånger.

Hon är orolig för att hon inte har någon varm tröja
att ha med sig till havet.

Jag kan inte tänka mig en person som förtjänar mer
att få sin dröm uppfylld.

Så tacksam att ha er som läsare.
Jag menar det.

Jag berättade för Rosita att ni ville
betala henne en resa till havet.

Hon trodde jag skämtade.
Jag övertygade henne.

Hon blev rädd. Hon vågar inte åka själv.

Hon är rädd att bli diskriminerad.
Hon är rädd att gå vilse.
Hon är rädd för tsunamis.
Hon är rädd för hajar.
Enda gången hon varit utanför stan
var när hon var 14. Hon fyller 60 i år.

Federica försökte övertala henne.
Förklarade att vi skulle fixa allt härifrån,
så hon bara behövde sätta sig på bussen
och ta in på hotellet.

Inte en suck.

Jag hörde från mitt rum hur hon och dottern
pratade om resan.

Och när Rosita pratar gör det som vanligt ont, som jag skulle fått nålstick i ryggmärgen.

– Du måste förstå, Fede, att jag inte är som ni.
Jag har inga studier.

– Men du ska till havet! Vad spelar det för roll,
försökte Federica förgäves.

– Kan du inte följa med mig, frågade Rosita Federica.

Vi plockade fram kartboken.
Kollade på olika ställen hon skulle kunna åka till.
Federica tyckte hon skulle åka till Uruguay –
kostar mindre och har bättre stränder.
Ingen dum idé.

Hursomhelst, så här ligger det till.
Om ni står fast vid ert erbjudande och betalar hennes
resa, så har jag lovat att följa med henne.
Jag betalar såklart min egen resa.

Hon bad mig också tacka er så mycket. Nu är det gjort. 

Så, vill ni att Rosita ska åka till havet?

När En Kvinna

  Tar Sig För Munnen
Och Utbrister “Åh”
Kan Hon Ha Sett
En Bok
    En Blomma
        En Vän
           Ett Barn
              Lars Norén
                 En Klänning
                   Ett recept
                      Ett TV-program
                         En Diskussion

När En Man

  Tar Sig För Munnen
Och Utbrister “Åh”
Har Han Sett
    En Bil
Eller En Elektronisk Pryl

Är Mannen Svensk
   Kan Han Ha Fått En Orgasm.