Det borde inte förvåna mig.
Borgarna har alltid tryckt ner arbetarklassen,
så ännu en fotsula i ansiktet gör ingen skillnad.

Nu är det JonasA som kritiserar min marxist-freudianska grananalys:

”Då Martin Ezpeleta återigen populariserat granalysen
kan det vara värt att ge dess historia en bredare genomlysning.
Ezpeleta har ju kommersiella intressen, bland annat via bokförsäljning
och dyra föreläsningar, av att framhäva den skolbildning han själv företräder.
Men granalysen har flera inriktningar, av vilka en del står mycket
långt från ezpeletas vulgärfreudianskt marxistiska”

JonasA nämner bland annat den feministiska och satanistiska granalysen.

Jag rekommenderar er att läsa hans inlägg, bara så att ni vet hur fienden tänker.
Det är dessutom lysande välskrivet och genomtänkt,
vilket bara får mitt arbetarblod (gammelmorfar jobbade på verkstad)
att koka ännu mera.

Tänk att det finns dem som tror att klasskampen är död!

Idag är söndag, då vilar arbetare.
Men imorgon, då jävlar ska jag sätta den där borgarbrackan på plats.

Martin Ezpeleta
Leg Psykobolsjevikisk Granalytiker

Utbildade sig på Che Freud, en marxist-psykoanalytisk särskola,
som utgår från den gamla latinamerikanska principen:

Om problemet inte är ekonomiskt, är det sexuellt.

Kritisk mot de västerländska asexuella marxisterna,
hävdade Ezpeleta istället att produktionsförhållandena
genomsyrades av sexuella impulser.

Doktorsavhandlingen Den erotiska klasskampen,
blev en milstolpe i den sexualmarxistiska traditionen.
För första gången analyserades de libidinala aspekterna av
klasskampen.

Trots kritiken från den slaka vänstern,
öppnades de akademiska dörrarna på vid gavel
och Martin Ezpeleta blev ett eftertraktat namn
i de marxist-freudianska tankesmedjorna.

Essän “När revolutionen aldrig kommer:
Om arbetarklassens impotensbesvär” gav honom
internationellt renommé.

Med stöd av LO gav han ut handboken:
“Arbetarklassens Kamasutra:
för människor med förslitningsskador”

Och precis som Marx, ägnade Ezpeleta mycket tid åt att studera
marknadssamhällets inneboende logik, något som
kommer fram väldigt tydligt i avhandlingen
“Profitthunger: Hur kapitalismen skapar mervärde i sängen”

Han gav även riktlinjer för arbetarklassens emancipation:
– “Orgasmer på löpande band:
Det sexualkommunistiska manifestet”

Tyvärr satte en skandal stopp för hans intellektuella kometkarriär.
Martin Ezpeleta blev nämligen ertappad med att ha utnyttjat sexuellt en minderårig apelsin och blev bannlyst från alla studiecirklar i Sverige.

Utesluten från den akademiska gräddan, började Ezpeleta skriva dikter.
Ni minns säkert hans bevingade kritik mot det moderna samhällets
inverkan på sexualiteten:

”Nu är det inte långt emellan människornas hus,
men långt emellan snärta och snärta”.

Ezpeleta blev dock benådad av vänsterintellektualiteten efter att han
kunnat visa julgranens falliska natur – att slå in en kil
i den kristna traditionen var en gammal marxistisk dröm.
Som nu besannades:

“Julgranen barrar i sängen” blev en bestseller och översattes till engelskan
med den något missvisande titeln “In bed with Santa Claus”.

Martin Ezpeleta visade att granen var julens motsvarighet till Tiger Woods –
något vi sett som heligt och istället visade sig vara full av sexuella kortslutningar.

Efter att ni läst nästa inlägg kommer ni aldrig kunna titta på julgranen
med samma ögon igen.
Ni kommer att köpa granen med skam, som om ni blivit ertappade med
något förbjudet. Ni kommer förgäves försöka gömma den i rocken, som en porrtidning.
Och ni kommer att klä granen med blygselrodnad, som om ni utforskade
era kroppar för första gången.

Och när ni slutligen tänder ljusen kommer ni att hålla för ögonen på barnen,
medvetna om att ni just då tittar in i julens erotiska epicentrum.

Jag kan inte säga att jag hatar julen.
Julen förtjänar inte mitt hat.

Jag respekterar hatet, det är passionerat.

Julen väcker lika mycket känslor som en
vänskapsmatch i fotboll mellan Trinidad och Tobago
mot Jamaica.

Förutsättningarna var ideala för en tråkig jul:
Jag, pappa, barnen och Rosita, mitt hembiträde,
som inte hade någon att fira med. Rosita kom aldrig.

– Du är medveten om att det inte kommer bli kul, va?
sa min dotter.
– Såklart jag är.

Men en bra sak med att ha så låga förväntningar:
Det blir alltid trevligare än vad man har tänkt sig.

Igår var riktigt trevligt.
Asadon hjälpte  såklart. Julklapparna hjälpte mest.

J. hade förberett en massa bilder från vår Sverigeresa
ifjol till barnen och varsitt album att klistra in dem i.

Ungarna älskade det. Vi skrattade och mindes.
Vilken resa!
Skoter. Hundspann. Slalom. Ålandsfärja. Kusiner.
Inget av det gjorde jag under mina 20 år i Sverige.
Det är klart – de är turister, jag var invandrare.
Här är ett smakprov från den resan:

Vid midnatt upptäckte jag att jag inte hade vatten i huset.
Obetald räkning. Vattenbolagets julklapp.
Ägnade två timmar åt att tjuvkoppla vattnet från grannen.
Nu har jag hoptejpade slangar från grannen till min vattentank.
Funderar på att betala den där jävla räkningen.

Klockan är två. Pappa och jag slappnar av med mate efter att
ha fixat vattenproblemet.

Min kusin kommer och hämtar mig och dottern.
Sonen ska ut och hänga med polarna.

Fernet con coca. Trevligt sällskap. Bra samtal.
Hemma igen klockan 6 på morgonen.

En bra jul. Mycket bra jul.
Men det är skönt att den är över.

Jag har upptäckt att några av er
är på väg till Córdoba, min hemstad.

Ok, så här ligger det till.
Om ni är trogna läsare av den här bloggen,
om ni har skrattat, gråtit eller blivit berörda
av mina ord. Om ni tycker om mig, så att säga.

Då skulle jag bli uppriktigt sårad
om ni inte hörde av er när ni är här.

Jag vet, ni är svenne bananer som
är rädda för att störa, jag vet.

Men ni stör bara om ni ignorerar mig.

Om jag är upptagen kommer jag säga det,
kanske hinner vi ta en kaffe ändå.

Men om jag har tid skulle jag väldigt gärna
bjuda hem er på en asado och ta hand om er
som mina hedersgäster.

Är ni många kanske vi får dela på kostnaderna,
mina inkomster är blygsamma och ska räcka
till så mycket annat.

Ok?

Saludos
M

martinhezpeleta@hotmail.com
+ 54 351 156 067615

Ni får ursäkta mig, men jag är lite mallig.
Ni kanske trodde att min granalys var bara skitsnack.

Ni kanske garvar och tror att er julgran inte säger
något om er, att den inte är ett tvärsnitt av er
historia, era drömmar, frustrationer och revolter.

Att den inte skvallrar om er klasstillhörighet.

Ni tror att vi är klasslösa när vi går på Ikea, att de sociala produktionsförhållandena
inte har någon som helst inverkan på våra tapeter.
Ni kanske tror att alla människor kan drömma samma drömmar.

Ah, ni kanske hör till dom som tror att människan
verkligen har en fri vilja!

Tror att ert yrkesval, er partner, namnet på era barn,
tavlan vi hänger på väggen är resultat av vår ofrånkomliga
fria vilja.

Dårar. Vi gör val, men vi är inte fria.
Bara dårar kan kalla sitt multiple-choice-liv för fritt!

Allt ni gör eller låter bli att göra är en reaktion mot något –
Ja, även sättet att klä en gran!

Är man bara tillräckligt uppmärksam
är även en julgran en röntgenbild av vår samhällsklass
och vår relation till den.

Inte bara den klass vi tillhör, utan också den vi vill tillhöra.

Det som man i marxistiska termer brukade benämna
”klass i sig” och ”klass för sig”.

JonasA bad mig granalysera honom, utifrån bilden på hans gran.
Det tog mig 20 minuter. Här var min bolsjevik- psykoanalytiska bedömning:

”De första man kan säga är att du är en rebell, JonasA.
Din gran är ett manifest, ett finger i röven, ett meddelande.
En klassisk småborgerlig revolt.
Du är akademiskt skolad. Utan barn.
Med ganska hög inkomst(mellan 30-45000 kronor)
Du kommer från en socialdemokratisk familj med traditionellt julfirande.
Du har gjort en liten klassresa.
Du själv är alltid osäker på vem du ska rösta på och du
har varit på båda sidorna blockgränsen.
Du har dock aldrig röstat på varken vänsterpartiet eller moderaterna, du lockas av mitten.
Oftast står din röst och pendlar mellan sossarna, miljöpartiet och folkpartiet.
Eftersom du är feminist (rosa detaljer på granen)
är du sugen på att nästa år lägga din röst på Maria Wetterstrand.”

JonasA svarade på sin blogg:

”Ja, jag är en barnlös akademiker som vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem
med traditionellt julfirande.
Och ja, jag tycker om att se mig själv som rebell i liten skala.
”Du har gjort en liten klassresa.”
Både en liten och en stor. På pappas sida en liten.
Men morfar fick sparken från gruvan på grund av politiskt engagemang,
och mamma kämpade sig till sin gymnasiekompetens som 40-årig fembarnsmor.
Jag tjänar 25 000 i månaden, inte över 30 000.
I och för sig för att jag jobbar deltid av hälsoskäl, men ändå.
Jag är inte feminist.
Om jag röstar på Wetterstrand (i och för sig ganska troligt)
är det för att hon verkar vara vassast och klokast, inte för att hon är kvinna.”

JonasA sa att jag hade ”halva inne”.
Halva inne?
Jag vet inte hur mycket man ser när man står på alla fyra,
men här bakifrån ser det faktiskt ut som att praktiskt taget hela är inne.

Vad säger ni?

Barn, det är er pappa som är Tomten.

Till alla vuxna, en liten julklapp:

En instruktionsvideo om hur man
gör en asado. Inspelad i söndags,
men ändå tidlös.

Lägg särkilt märke till tunntarmen.

God argentinsk jul

Jag har aldrig kunnat ransonera kärlek.
Hjärtat är en maktgalen tyrann i min kropp.
Vill styra och ställa över alla.
Skriker åt hjärnan, sliter i mitt kön, rycker i mina läppar.

Jag vet inte hur det blev så.
Kanske skämde jag bort det.
Visste ni om att man kan skämma bort sitt hjärta?
På samma sätt som man skämmer bort ett barn?

Genom att aldrig säga nej.
Hjärtat lär sig att inget är omöjligt, att allt löser sig.
Det lär sig att om det skriker tillräckligt länge,
kommer pappa att göra som det säger.

Om hjärtat ber mig att få månen, ställer jag mig på tå.
Sen ställer jag mig på en stol och sträcker armarna mot skyn.
Hjärtat snyftar bredvid.
– Vill ha måne…
– Du ska få måne, vänta ska pappa hämta ett bord
att ställa stolen på.

Jag kan styra mitt kön, jag är bra på det.
Kan beordra det, som en hund.
Ligg! Jag sa ligg!! Nej, inte sitt! Ligg!!!
 
Men inte mitt hjärta, det vill aldrig kompromissa.
Det hatar att bli motsagt.

När jag lärde känna J. bodde hon i Luleå.
Luleå? Jag tittade i min argentinska världsatlas.
Visste inte riktigt vart Luleå låg någonstans.
Hade aldrig varit norr om Gävle.
Luleå var mycket högre upp än Gävle.

– Dit ska vi, sa mitt hjärta plötsligt.
– Aldrig, svarade mitt förstånd
– Dit ska vi, upprepade hjärtat mer uppspelt.
– Vi har inte en krona!
– Dit ska vi!
– Vi har inte varit i Sverige på åtta år!
– DIT SKA VI!!

Hjärtat lade sig på golvet. Bankade sitt hjärthuvud mot marken.
Sprattlade. Skrek på ett språk jag inte kände igen.
Som jag inte kunde överrösta.

Jag flög till Sverige. Tog nattåget till Luleå.
För att träffa någon jag aldrig sett tidigare.

Jag var livrädd. Hjärtat log belåtet.
Hoppade på sätena, jävla barnunge.
Kunde inte stoppa tillbaka det i kroppen.
Det är svårt att göra det med ett hjärta
som är uppväxt på fel sida av revbenen.
Så jag tejpade fast det på magen,
som en emotionell självmordsbombare.

På okänd mark, genom Sverige, på väg mot en säker död.

Jag borde ha stoppat det tidigare.
Kanske redan vid de första mejlen.
Men det var inte jag som skrev dem,
det var barnrumpan som gallskrek i bakgrunden
som dikterade orden.

Jag var bara idioten som knappade på tangenterna.
Som rörde händerna.

Jag skrev för att vidröra en själ, vars kropp mina händer
aldrig skulle få smeka.

Vem gör något så dumt?

Men hur ska ni göra i framtiden?
Mina nära och kära var oroliga. Varnade mig.
Mitt hjärta slängde ut dem.
– Vilken framtid? Kärlek är inte ett sparkonto!
Det är inte en ränta man tar ut en gång om året!
Det är kapitalet man sätter in varje jävla dag!

Så resonerar det. Mitt hjärta.
Alla varnade mig. Lyssna inte på hjärtat. Men det var för sent.

Har ni tänkt någon gång på att förälskelsen har samma
konsistens som kvicksand?
Och ju mer man sprattlar i den, ju mer man skriker och pratar om den,
desto djupare sjunker man?
Förälskelse dödar man inte med argument, man stryper den med tystnad.
Man sitter stilla tills den stelnar. Man gör inte som mitt hjärta.

Mitt hjärta är ett verb. Med ADHD.
En handling, som inte tillåter sig bli böjd i imperfekt
och känner sig obekväm i futurum.

Nu kanske det låter som att jag är arg på hjärtat.
Nej, det är jag inte. Jag blir det ibland, men älskar man sina
barn mindre för att de är bortskämda?

Jag älskar mitt hjärta. Hur ont det än gör ibland att vara hans pappa.
Jag älskar att höra hur han skrattar när han får springa framför.
När han snubblar, ramlar och ställer sig snabbt upp igen.
Tokstolle, tänker jag och ler.

Sen ställer det sig långt borta – hur hann det dit så fort!? – och tittar mot mig.
– Skynda dig, skynda dig, skriker det och visar upp sitt leende,
som trots åren fortfarande har alla mjölktänder kvar. 

Visst skrämmer mitt hjärta mig ibland.
När det springer så fort att jag inte hinner med.
Vad ska han ställa till med!? Tänk om han blir överkörd!?
Ibland har han sprungit på folk, som ramlat och slagit sig.
Det är inte bra. Men vad ska jag göra, hjärtat vägrar använda koppel.
Men den tanke som skrämmer mig mest att det någon gång ska
ramla och slå sig så illa att det blir rädd och försiktig.

För mitt hjärtas viktigaste lärdom har varit att nästan inget är omöjligt.
Om man vågar satsa.

För hur slutade det?

Jo, när stolen stod på bordet och jag på stolen
och mina tår var utsträckta som en ballettdansös
och mina händer ändå inte räckte fram,
vände jag mig om för att säga till mitt snyftande hjärta
att det går inte, pappa kan inte ta ner månen.

Men innan jag hann säga det, torkade den lilla rackaren
sina tårar, klev upp på mina axlar och plockade själv ner
månen.

Samma måne som jag sen fem år tillbaka reser över hela världen,
bara för att den ska få lysa upp mina nätter. Våra nätter.
– Jag sover bättre med den här månen, säger mitt bortskämda hjärta
och sluter sina röda ögon.

Är hon värd det, undrar ni kanske.
Jag vet vad mitt hjärta skulle svara på det:

– Vad är det för en korkad fråga!? Är inte alla värda det?
Att bli älskade bortom rimlighetens yttersta gräns?

JonasA, trogen läsare, vill bli analyserad
utifrån sin julgran. Vilket jag naturligtvis bjuder på.
Det här är bilden på JonasA gran:

De första man kan säga är att du är en rebell, JonasA.
Din gran är ett manifest, ett finger i röven, ett meddelande.
En klassisk småborgerlig revolt.
Förmodligen en personlig vendetta mot ditt egna traditionella familjehem.

För det är ingen typisk klassuppgörelse.
Även du vill bryta med något, så är det inte med din egen klass.
Du har stannat inom din klass. Eller förflyttat dig väldigt lite.

Du är inte arbetare.
Färgkombinationen och de designade älgarna är mer genomtänkta
än vad en utsliten LKAB-knegare orkar tänka ut.

Du saknar barn. Annars hade du satsat på en vanlig gran.
Vilket betyder att du jobbar mycket,
du är en man mitt uppe i karriären.

Även om budskapet är “jag skiter i julen” har du lagt ner för mycket
tid på granen för att det ska stämma.
Att alla älgarna är likadana tyder på att du köpt in dem speciellt
för detta politiska ändamål.
Du kan alltså inte strunta i julen, du måste revoltera mot den.

Hur gör du det?

Din gran är ett organiserat och minimalistiskt kaos. Ett symmetriskt kaos.
Du kritiserar, men innanför ramarna. 
Typisk småborgerlig intellektuell inställning.

Så:

Du är akademiskt skolad. Utan barn. Med ganska hög inkomst
(mellan 30-45000 kronor)

Du kommer från en socialdemokratisk familj med traditionellt julfirande.
Du har gjort en liten klassresa,
men inte lång (kanske motsvarande en charter till Las Palmas).

Du själv är alltid osäker på vem du ska rösta på
och du har varit på båda sidorna blockgränsen.
Du har dock aldrig röstat på varken vänsterpartiet eller moderaterna,
du lockas av mitten.

Oftast står din röst och pendlar mellan sossarna, miljöpartiet och folkpartiet.
Eftersom du är feminist (rosa detaljer på granen) är du sugen på att nästa år lägga
din röst på Maria Wetterstrand.
Men du kommer bestämma dig de sista månaderna.

Klart. Skicka in nästa!

Julen är inte är inte bara den viktigaste högtiden på året,
den är även svenskarnas längsta årstid.

Den börjar någon gång tidigt på hösten
och det finns dom som menar att den varar fram till påsken.

Viktigaste symbolen är julgranen.
Men också den mest kontroversiella.

Är granen ett uttryck för gemenskap som gömmer julglädje
eller en fallossymbol som döljer förtryck?

Ett dekorerat träd eller en glittrande jättekuk
med färgglada, dinglande kulor?

En fin gammal importerad tysk tradition eller ännu
ett manschauvinistiskt skrytverk?

Den kristna människans hyllning till Jesus
eller mannens hyllning till sig själv?

Det finns olika tolkningar vad gäller julgranens betydelse och symbolik.

Vad som är klart är dock att julgranen barrar
i såväl förorten som i innerstaden,
hos arbetslösa och verkställande direktörer.

Men även om julgranen sprider klasslös glädje,
så är julen ändå en högtid där samhällsklyftorna blir tydligare än någonsin.
Det gäller även julgranen.

Allt ifrån valet av julgran till hur vi klär den,
avslöjar vår klasstillhörighet och sociala status:

Borgarnas julgran:
En stor och vacker ädelgran.
I adliga hem, har den kanske till och med levande ljus.
Annars en vacker ljusslinga med vita ljus.
Julgranskulorna (enbart röda) är från Orrefors
och hänger med sådan geometrisk symmetri
att det skulle få de gamla grekerna att bli gröna av avund.
En perfekt kombination av stil, måttfullhet och tradition.

Arbetarklassens julgran:
En liten plastgran, med pynt från Tiimari.
Ljusen blinkar och bredvid de röda plastkulorna
hänger snögubbar, stjärnor och änglar som barnen gjort på dagis.
På sverigedemokraternas granar ersätts kulor med svenska flaggan.
Den glittriga girlangen är så utnött att den slingrar sig
som en binnikemask kring granen.
Doftspray förekommer.

Invandrarnas julgran:
En gigantisk plastgran, gärna silverfärgad.
Invandrargranen är lika smakfull som en likkista med klistermärken.
Den ser ut som ett diskotek.
Inte nog med att ljusen blinkar, de gör det i olika färger.
Man skulle kunna tro att de använder granen för att signalera
Tomten en landningsbana.
Värst är chilenare och kristna libaneser –
några astronauter hävdar till och med att deras granar syns från månen.
Julgranskulorna är röda, neongula, blåa och har glitter.
Måttfullhet är ett ord de ännu inte lärt sig på SFI,
så på granen hänger allt de kommer över:
Svenska flaggor, reflexer (helst snöflingor), bilder på avlidna släktingar,
reflextejp, nyckelringar och doftgranar trängs som muslimer i Mecka under Ramadan.

Så – säg mig vilken julgran du har, ska jag säga dig vem du är.

Nu är det bekräftat.
Cristian är riktigt jävla tajt med Gud.

Efter mitt bråk med Cristian,
började det på eftermiddagen regna oavbrutet.
Ett riktigt jävla syndaflodsregn
som fick varenda kackerlacka i kvarteret att
söka skydd i mitt vardagsrum,
det regnade in genom fönster och under dörrar
och min grill blev nerdränkt.

Jag fick såklart skippa min 7-kilos asado.
Och så fort jag tagit beslutet, slutade det regna!

Så när jag satt där med mina polare
under en stjärklar himmel och med fyra pirog-kartonger
förstod jag:

Det är ett tecken från ovan!
Jag har syndat. Begått övermod.

Ja, man lär sig så länge man lever.

Jag har redan skickat mejl till påven
och berättat om Miraklet i Villa Marta (mitt kvarter) –
tänkte att jag kanske kan få igång kanoniseringen av Cristian
innan Vatikanen julstänger sitt kontor.

Jag skickade också med Cristians CV (en entrecote) med FedEx.
ifall de söker folk till Heliga treenigheten.

Tror San Cristian skulle platsa där –
framförallt är det den Heliga Anden som hänger löst.
Jag har aldrig riktigt förstått vad han gör där överhuvudtaget.

Utifrån min begränsade kunskap
gjorde han inget mer än att knulla en jungfru.

Och visst, det är alltid en bedrift att ta
någons oskuld och jag medger att just Maria
är ett ovanligt prestigefullt ligg, som gett honom en hel del ryggdunkar och gratis bärs.

Men ändå. Det har gått över 2000 år.
Känns ändå som att han lever på gamla meriter.

Dessutom och även om jag inte vet hur arbetsrätten ser ut i himlen,
men nog borde Anden bli utlasad när som helst.

Och då ser jag gärna att Cristian tar hans post.

Då kanske jag också slutar spotta över axeln tre gånger
varje gång jag går förbi en kyrka.

Asadon blev ersatt av piroger. Kul. Lika upphetsande som att hångla med sin mormor.