Jag skriver det redan i min bloggpresentation.
En mycket viktig anledning till att jag kommer till Sverige
är att jag har min flickvän här.

Jag skriver aldrig om henne, för hon vill inte det.
Men om jag inte nämner henne vid namn, kanske hon låter mig
skriva det här.

Vi har ett distansförhållande.
Vi åker fram och tillbaka sen 5 ½ år sen.
Jag bor i Córdoba, 70 mil från Buenos Aires.
Hon bodde många år i Luleå. Nu i Stockholm.

Förmodligen räcker det för att kvala in till VM i distansförhållande.

Om jag ska vara ärlig, ingen trodde att det skulle funka.
Kanske inte ens jag själv.
Men det har gått riktigt bra – jag menar, det är inte lätt att få det att
gå ihop så lång tid, även om man bor tillsammans.

Eller kanske framförallt då – en viktig fördel med distansförhållande
är att spänningen aldrig dör ut, den återskapas hela tiden och magen knyter sig
av nervositet varje gång man ska träffas efter så lång tid.

Är ni sugna på att testa?
Här är mina 10 bästa tips för ett lyckat distansförhållande:

1. Svartsjuka funkar inte. Inte en sekund. Om du går runt med en järntrea
i handen och funderar på vad för sms den andra personen får, lägg ner.
Du kommer få magsår på mindre än en månad.

2. Prata varje dag. Under stora delar av året,
finns inget annat än ord er emellan. Tröst, glädje, längtan –
allt måste kunna uttryckas i ord. Tycker du inte om att prata? Aj då.
Tystnaden funkar inte. Ni glider snabbt isär.
Vi pratar en timme om dagen. Minst. Varje dag.

3. Njut av ensamheten. Du kan inte gå runt och vänta på den andre, räkna ner dagarna tills ni ska träffas igen. Att vara tillsammans ska vara underbart, men livet måste vara underbart även då ni inte är tillsammans.
Annars blir det olidligt. Har du svårt att umgås med dig själv, försök inte ens ett distansförhållande.
Jag dyrkar min ensamhet. Och efter att ha varit tillsammans under en längre period, njuter jag av att vara själv.

4. Ni måste veta när ni ska träffas nästa gång! Ovissheten kan också vara olidlig. En månad, två eller sex – det är alltid bättre att veta än att gå runt i ovisshet.
Vi har varit ifrån varandra 4,5 månader som mest. Det var för lång tid och allt höll på att gå åt helvete. Man hittar sin smärtgräns. 3 månader är lugnt. Mer blir jobbigt.

5. Sätt ord på känslorna. Fan, vad viktigt! Vi är vana att uttrycka känslor i handlingar – vi knullar, vi tänder ljus, lagar en god middag eller tittar på Dansbandskampen.
Inget sånt existerar. Och det räcker inte med ett “jag älskar dig” då och då.
Var intensiva! När ni är glada, stapla orden på varandra. Bilda ett torn med dem, en minaret för att utropa er kärlek.
När ni är ledsna, lägg försiktigt ut orden efter varandra som en konvoj, en hjälpsändning full med tröst.
Var lyhörda, pejla stämningen. Ord kommer inte alltid lätt, ibland måste man locka fram dem.

6. Glöm inte detaljerna. Vad åt vi till frukost? Vem bråkade vi med på jobbet? Hur är vädret? Den andres vardag får inte kännas främmande, vi får inte tro “det här är för oviktigt” bara för att man är 1400 mil från varandra. Vare sig man sover tillsammans eller inte, de små detaljerna är byggstenarna i vardagen.

7. Satsa. Pengar och tid. Min flickvän har varit 14 gånger i Argentina de senaste fem åren. Jag har varit ungefär lika många gånger i Sverige. Det kräver ett yrke och anställningsform (och lön!) som tillåter detta “extravaganta” liv.
Jag löser det genom att jobba när jag kommer till Sverige.

8. Organiserad. Det är inte som man gärna tror, att man måste vara impulsiv för att ge sig in i något sånt här. Eller kanske till en början. Sen gäller det att ha hjärtat varmt men huvudet kallt. Det blir en jävla massa planering, sitta med kalender, göra om planer, anpassa och se över. För att kunna bryta rutinen så systematiskt måste man vara organiserad och strukturerad.

9. Porrsurfa!! Är du för präktig för det, ha en stor fruktskål med apelsiner nära till hands.
Annars kommer du, innan du vet ordet av, sätta yoghurt på pitten och ropa in katten. Eller bli jagad av en psykopat med golfklubba som upptäckt att du knullat runt.

10. Det måste vara värt det. När du aldrig är fången i vardagens trista upprepning, får du också många möjligheter att omvärdera förhållandet, titta på det på avstånd. Mitt sista och viktigaste råd: Personen måste vara något alldeles exceptionellt. Ditt hjärta måste skrika efter henne. Du måste känna med versaler och älska med utropstecken –
hur gör du annars för att vakna varje morgon och välja någon som inte ligger bredvid dig?

Nu när jag läser listan igen, blir jag ändå lite osäker: gäller inte det här alla förhållanden?

På väg. Sitter på Arlanda.
Efter sex veckor i Sverige, väntar nu Argentina.

Och Sverige, som spottat oss i ansiktet hela tiden,
vaknade upp vitt och vackert. Som en avskedspresent.

Första snön. Den får mig alltid att tänka på slutet på
Hjalmars Doktor Glas: Snart kommer snön. Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla. (typ)
Hm, bästa bokslutet någonsin?

Hursomhelst, det ska bli underbart att komma hem.
Mina barn, mitt hus, mina hundar, min kötthandlare.

Men trots att jag gråtit mig hem några nätter,
känns det vemodigt. Jag lämnar alltid något efter mig.

Åt vilket håll jag än reser.

Jag har tagit en liten bloggpaus.
Bara några dagar.
Jag är mentalt slutkörd.

Men lycklig.
Jag har fått vara med om saker
som man fantiserar om när man pluggar journalistik,
men som väldigt få sen får vara med om.

Ni kommer att få reda på vad det handlar om.
Så småningom. Lita på mig.

Och jag känner mig redan mer utvilad och
börjar blogga närsomhelst igen.

Jag var ju inte 19 år när jag blev av med oskulden!
Jag var 18!

Jag hade ju räknat fel!
Det är fortfarande illa, jag är ju fortfarande sexuellt efterbliven.
Men inte lika farligt ju, eller hur!?

Som att bli uppgraderad från mongo till cp.

Jag kan nog fortfarande vara med i svenska styrelsen
för sexuella Mensa-föreningen: för personer med
extremt hög debutålder (18+).

Men inte längre som ordförande.
Måste finnas någon som höll ut längre!
Någon dörrknackande mormon kanske.

Tjoho!

Jag har 83 kr kvar på mitt konto.
83 kr!

Det är ni inte vana vid, va?
Men jag är inte det minsta orolig.

För 83 kronor är mycket pengar.

Dessutom har jag ett litet knep för
att få pengarna att räcka längre.
Jag har nämligen fått öppna ett Biafraplus-account på banken,
ett väldigt förmånligt konto som erbjuder många fördelar jämfört med
ett vanligt sparkonto.

Till exempel, så blir man tilldelad varje dag en slumpvist
utvald portkod till något trapphus i Stockholm
(utanför tullarna) så att man ska kunna övernatta där.
Genom det här rotativa boendet, slipper man också
bli utpekad och stigmatiserad som uteliggare.

Tack vare mitt Biafraplus-konto får jag också gratis prenumeration på tidningen Situation Stockholm rakt i brevlådan (i databasen kan de kolla upp vilket trapphus
jag sover i just den natten). 

Banken tillåter mig också att få min ränta
utbetalad i livsmedel, vilket är bra eftersom
jag sen kan dra av det på skatten på min
Biafradeklaration, som är ett tomt blad
jag skriver under med mitt tumavtryck.
Praktiskt och lätt som en plätt!

Betalar jag med mitt Biafrakort har jag dessutom
rabatt på diverse soppkök och ALLA Pingstkyrkans loppisar!

Eftersom jag haft mitt Biafraplus-konto så länge,
får jag också hemskickade erbjudanden på livsmedel
med gammalt datum, som jag kan få köpa extra billigt.

Till exempel kan jag ibland få en trerättersmiddag
från 2002 för sex kronor. Inte illa, eller hur?
Eller en liter vinslattar för tolv spänn! Och de är från i år!

Och det bästa av allt, är att banken vill belöna de sparsamma
och ger en utväg ut ur misären:
Om jag lyckas spara minst 40 procent av min inkomst,
får jag vara med i bankens årliga utlottning
av en insamlingskonsert med Peter Gabriel i min egen trädgård!

Förstår ni vad det skulle innebära!?

Ja, så visst finns det hopp med Biafraplus.

Ni kanske undrar varför ni aldrig hört talas
om Biafraplus-account?
Regeringen vill såklart inte att folk ska få reda på det.
Borgarna har ju sagt att det ska vara värt att jobba,
men om man får så här mycket gratis –
vem fan kommer jobba!?

När jag var liten var jag normal,
som vilken pojke som helst:

När jag var fem satte jag på
min systers dockor för första gången.
(fråga inte hur, ni vill inte veta –
framförallt inte du, älskade syster)

Samma år köade vi på dagis och turades om
att jucka på A. som låg
naken på magen i en koja som vi
byggt med madrasser.
(behöver jag klargöra att jag gick
på ett latinskt dagis? PS. A. var tjej)

Redan då tyckte jag det var barnsligt
att leka Doktorn.
Jag visste att jag ville ha sex, inte hitta på
en medicinsk ursäkt för att stoppa in handen
under en trosa.

Så när jag var sju förförde jag min första mandarin.
men bara en handfull frukter senare, upptäckte
jag apelsinens fruktkött.
(Imorgon kommer ni kunna läsa på Flashback att
knulla apelsiner är typiskt för sefardiska kibbutz-judar)

En passionerad relation, som tog slut när jag var åtta,
och jag satte yoghurt på pitten och lät katten slicka.

Katten drog en lättnadens suck när jag
var elva och blev tillsammans med Maria –
som jag dessutom delade med Anna
och jag minns att de turades om att kyssa
mig och jag skulle blunda och gissa
vem som var vem.
– Anna!
– Åh, Maria, Maria!
– Hm… Maria igen?
– Anna!
Och så vidare.

När jag var tretton drog jag min första handtralla.
En timme senare, min andra.

När jag var 14 lade jag en tröja på över mina lår
när de visade dokumentärfilmer på naturkunskapen,
och så fick A. (en annan) stoppa in handen och
få mig att glömma vad filmen handlade om.

Ja, man kunde inte anklaga mig för att inte bejaka min sexualitet.
Jag har sett den både i vit- och brunögat.
Som vilken annan pojke som helst.

Men något gick snett i min sexuella kometkarriär.
Förmodligen kom ett trauma, som jag inte har minne av, i vägen.

För vet ni när jag blev av med oskulden?
När jag var 19.
19 (nitton)!

Läskigt, eller hur? Vad fan hände egentligen?
Jag vet inte. Det är ett mysterium som förföljer mig.
Var jag fikus under de åren? Vegetarian?
Blev jag utsatt för något sexuellt övergrepp?
Jag vet inte, men jag kan inte släppa det.

Jag känner mig som en förrädare,
en Judas som vänt sin latinska arvsmassa ryggen.

Du finns i alla mina tankar, i mina morgon-
stunder och i mina sista böner, i vaket till-
stånd och i nattens vackraste drömmar.
 
När det regnar i mig är din tröstande hand
en sång i dur, för när jag spelar i moll kan bara du
tralla min befrielse.
 
Och när du ler mot mig känner jag hur det bultar
i hjärtat och jag släpper garden för ditt leende är ändå ett slag
under bältet, smärtsamt men underbart.
 
Min älskade, när vi är tillsammans känner jag något växa mellan
dig och mig, en känsla så stark att jag blir svag i
benen – visst är det riktig kärlek?
 
För mig är du bara ett stort under
ett mirakel, en förhoppning om ett lyckligt
liv, det som jag alltid sökt efter och trodde förlorat.
 
Sen vi träffades vill jag inget annat än att gö-
ra dig lycklig och jag lovar, min kära, att äls-
ka dig intensivt och länge och jag kommer aldrig tveka att
vara din vattentäta axel att gråta mot när sorgen lyckas
tränga in i dig, när du minst anar.
 
Jag ställer inga krav, bara jag får hänga
med dig hela livet, låta kärleken knacka på vår dörr och släppa
in den då och då, öppna en flaska vin och förlora oss i långa sam-
tal om dig och mig, om oss och om kärlekens förunderliga
lag som alltid för oss samman igen.
 
Och om du vill och klarar av det kan vi fördjupa i ana-
lyser om ingenting, för i kärleken är dialogen och inte sängen den viktigaste kana-
len – det är där vi slutligen finner kärlekens riktiga mening.
 
Om du inte förstår vad jag menar, tänk på att män gömmer sina intentioner i sitt
sätt att kryptera budskap – läs nu om, men ta bort den mellersta raden, det jag
skrev.

Jag blev kallad minoritetshatare, extremist och rasist –
jag verkade ha fått alla nummer till käftsmällen
som snart skulle lottas ut.

Och den som ville knulla mig fick snällt ställa sig i kö:

”ARABERNA VILL OCKSÅ HA MIG!

Sexinbjudan fortsättar att trilla ner i mejlkorgen.

!!!gid allunk åskco aks iv, nitraM

Det skriver Sveriges mest nischade minoritetsförening,
ARAB (Arabiska Reumatiker med Astma och Bulimi),
och skickar den här söta bilden på mig som de tydligen
hittade på en högerextremistisk hemsida.”

Ja, det var ett jävla liv och ryktet om
bråket mellan mig och Pohjanen började sprida sig.

Men sanningen är att Bengt var knäppttyst. Inte ett ord.
Trots att jag pressade honom mer och mer, att jag hånade
hans envisa kamp för att rädda sitt språk, ett av Sveriges
minoritetsspråk.

Jag jabbade, spottades och klöstes och snart
stod jag på knä och bad om att bli stångad:

”MEÄNKIELI IN I DEN SISTA VILAN

Jag brukar gå in på
Pohjanens blogg på meänkieli.

Jag vet inte om jag är den flitigaste läsaren,
men jag är säker på att jag är den yngsta.

Ibland lyckas jag urskilja ett och annat ord.
Men framförallt tycker jag det
är sorgligt och fascinerande
att vara med om ett språks sista andetag.

Och jag blir gråtmild när jag ser Pohjanen
göra mun mot mun metoden
på en dödligt sårad meänkieli.

Som en öm förälder, vakar han vid barnets dödsbädd.

Men gör du rätt, Bengt?
Eller borde du släppa taget?

På andra sidan tystnaden
väntar de döda tungornas land.

Sanskrit.
Arameiska.
Latin.
Pitebondska.

Ädla språk.

Meänkielin kommer att trivas där.

Är det verkligen värt att hålla kvar tornedalsfinskan
i denna grymma värld?

Tänk efter Bengt,
är det inte dags att stänga av respiratorn
och låta meänkieli gå in i den sista vilan?”

Kanske visste Bengt redan då,
att livet har svängdörrar –
och ju hårdare man slår upp dörren,
desto hårdare får man tillbaks den.

Så Bengt höll tyst. Och väntade.
Snart skulle jag få krypa till korset.

 Ok. Jag behöver pengar.

Jag är trött på mitt tresiffriga konto.
Trött på att vara första svensken sen Karl Oskar i Utvandrarna,
som lever under existensminimum.

Har ni något bra förslag? Hjälp mig.
Jag kan till och med tänka mig att jobba för pengarna.

Och nej, det behöver inte vara lagligt.
Men sådana förslag får ni istället skicka till martinhezpeleta@hotmail.com

Kom ihåg att vi har en FRA-lag nu och är bevakade.
Så skriv inte “knarkkurir” i mejlet, skriv “koknonarorkokkokuroriror”

Det kommer att förvilla SÄPO.

Jag glömde nämna en person i mitt förra inlägg. Kanske den viktigaste.
Det gick för fort. Inlägget skrevs på exakt 7:30 min.
Som tur var blev jag påmind om det i kommentarsfältet.

Så här börjar mitt tacktal till den norrbottniske författaren
Bengt Pohjanen. Förmodligen min mest märkliga vän.
Det blir nog en lång historia, så jag får dela upp den i flera
kapitel. Känns som att jag redan nu skriver lite för långa inlägg.

Men jag kan lova er att ni som tycker om den här bloggen,
kommer också att uppskatta den här berättelsen.

Det är nämligen så att min och Bengts relation har utspelat
sig nästan uteslutande på bloggen.

Och det började inte bra. Åh nej, det började på sämsta möjliga sätt.

På den tiden, några år sen, jobbade jag under
somrarna på Norrbottens-Kuriren i Luleå.

Jag hade hunnit blogga några veckor för tidningen,
när jag läser att Bengt också börjat blogga.
Men på meänkieli, minoritetsspråket i Tornedalen.

Intressant, tänkte jag, där jag satt i Córdoba.
Och skrev ett snabbt inlägg. En välkomsthälsning:

”VEM FAN VILL LÄSA EN BLOGG PÅ MEÄNKIELI?

Bengt Pohjanen bloggar på meänkieli?
Åh, så gulligt!
Nu har alla fem som kan språket något att roa sig åt.
Vad är nästa steg?

En samisk jojkblogg?
Jonas Gardell analbloggar?
Dogges dagbok på Rinkebysvenska?
Eller ska vi vända skärmen mot Mecka,
så kan Mustafa Can också börja blogga?

Vilket jävla daltande med minoriteterna!

Sätt på dem ett par skridskor och tackla
jävlarna mot sargen tills de anpassar sig!”

Sen tänkte jag inte så mycket mer på det.
Men när jag vaknade morgonen efter hade självaste
chefredaktören skrivit och bett mig gå ut och förklara
att det bara var en ironi.
Tydligen hade redaktionen blivit nedringd av ursinniga
tornedalingar och självaste Bengt hotade med att sluta blogga.

Åh fan, tänkte jag. Och skrev:

”VILKEN BLOGGKALABALIK!

Oj, oj, oj!
Somnade i ett stillsamt vatten och vaknade upp mitt i en storm.
Minoritetsbloggande visade sig vara ett hett ämne.

Självaste chefredaktören vill att jag
går ut och förklarar ironin
och att jag gärna
pekar ut vilka det är som tänker såhär.

Där rök den löneförhöjningen!

Bengt Pohjanen är jättearg.

– Du kan hälsa den här Espalata att jag säger som Strindberg sa:
Vi ses i nästa pjäs, din jävel!

Jag har fått många andra meddelanden
från upprörda minoritetsgrupper:

Vi ska knulla dig din jävel!
Svenska bögförbundet.

Vi ska knulla din mamma!
Rinkebys kommunfullmäktige

:. . : : :. . .:: !!!
Synskadades riksförbund.

Men alla är inte arga.
Många stöttar mig också:

Det är jobbigt nu, men det kommer bli värre.
Salman Rushdie

Ring mig om Kuriren inte vill ha dig i sommar.
Bert Karlsson

Stå på dig Martin, vi behöver modiga människor som du.
När vi kommer in i riksdagen hör vi av oss.
Sverigedemokraterna

Jag tycker att vi alla lugnar ner oss.
Jag föreslår att vi tar varandra i handen, bildar en ring
och sjunger ”We shall overcome”

Men det var för sent.
Det visade sig att tornedalingarna hade lika svårt för ironi
som alla andra svenskar.
Så under de kommande veckorna fick jag se över många
av mina föreställningar om Norrbotten.
Bland annat att tornedalingar är ett lugnt och fridfullt gränsfolk i norra Sverige.