Kom hit nu
avJag känner mig ensam,
som Adam på Mors dag.
Jag känner mig ensam,
som Adam på Mors dag.
Jag bläddrar i senaste numret av Modern Psykologi.
Älskar den tidningen. Om ni inte gör det ännu,
börja prenumerera.
Men när jag läser tidningen reagerar jag på hur
extremt biologiinriktad psykologin är i Sverige.
Större delen av tidningen handlar om ärftliga
åkommor, synapser, gener (som tydligen även
styr våra pensionsval), allt med KBTs välsignelse.
Kanske är jag för präglad av att leva i
Argentina, där psykoanalysen fortfarande är
Herren på täppan, men jag misstänker ändå
att det finns en viss reduktionism inom den svenska
psykologin/psykiatrin (som man för övrigt inte
ens verkar bry sig om att hålla isär längre).
Visst förstår jag också svenskarnas nyvunna
kärlek för KBT.
På något sätt passar glömma-och-gå-vidare-terapin
det svenska lynnet bättre.
Barn av en intellektuell och känslomässig bondmora, Jävlar Anamma,
efterträdde KBT den traditionella och tidigare dominerande
svenska behandlingsformen: hammare och spik.
(i de fall av svår ångest hinner patienten till och
med snickra ihop en hel sommarstuga).
Nej, fram-med-spaden-nu-ska-vi-gräva-ner-till-Orsaken-psykoanalysen,
passar inte in i den svenska själsliga fåordigheten.
Det gör den däremot i Argentina.
Argentina är världens psykologtätaste land.
Det finns 154 psykologer per 100.000 invånare.
Danmark, världens näst psykologtätaste land, har 85.
Det finns olika tolkningar till varför det finns så många
psykologer i Argentina.
Den dominerande hypotesen är att Argentina
är ett invandrarland. Miljoner människor,
främst från Europa, invandrade kring förra sekelskiftet
och skapade den här smältdegeln vi idag känner
till som Argentina.
I Argentina säger man att människan härstammar från aporna,
men argentinarna från båtarna.
Frågor rörande rotlöshet och identitet, nära besläktade med psykologin,
finns alltså i den argentinska kulturens arvsmassa
och kan sägas utgöra vårt kollektiva barndomstrauma.
Glömma och gå vidare vore därför att skjuta sin
egen identitet i tinningen.
Intressant är också att 85 procent av psykologerna
här är kvinnor – kanske kunde de genom psykoanalysen
uppgradera skvallret och tjejsnacket till en kvasivetenskap.
Det man tidigare gjorde i frisörsalongen, eller
med huckle och sopkvast på trottoaren,
kunde nu göras under mer systematiska och kommersiella former
på divanen: Prata oavbrutet om sina problem.
Det är inte heller något problem att hålla isär
psykologin och psykiatrin i Argentina. Tvärtom,
de är två bittra fiender som inte kommer
överens om något.
Vem som har tolkningsföreträde är det inget snack om.
Medan vi har 60.000 yrkesverksamma psykologer
(framförallt psykoanalytiker), finns det endast 5.000 psykiatriker.
Visst ökar psykiatrins inflytande, men fortfarande
är psykiatrikerna bara rymningsbenägna slavar i det
Undermedvetnas diktatur,
med sin DSM-bibel som en rasslande kedja.
En annan viktigt skillnad är svenskars och argentinares
inställning till psykologer.
I Argentina går man inte till psykologen först efter att ha stått
och tvekat på broräcket.
Ångest är ju terapins främsta råvara och, allvarligt talat,
vem fan känner inte ångest?
Jobbig relation med sina barn, sin partner,
prestationsångest, osv.
Det finns så många goda anledningar att gå till
en psykolog, att här blir terapioskulder misstänkliggjorda
och stämplade som förnekare.
I Sverige är det helt annorlunda, även om det
långsamt håller på att förändras.
För många svenskar är terapin fortfarande en sista utväg.
I Sverige bygger därför psykologerna sina mottagningar
på floden Styx strandkant, ett stenkast från döden.
Fram till dess biter man ihop.
Mår man jättedåligt, gör man det med bettskena.
Jag känner ingen i Argentina (ingen!) som inte gått
till psykolog, eller gör det regelbundet.
Och trots yogan och aerobics frammarsch på senare tid,
så är terapin fortfarande medelklassens favoritsyssla
på fritiden.
Dessutom är det inget man hymlar med, det är ett vanligt
samtalsämne bland mina vänner när vi träffas på en asado.
Någon berättar om sina själsliga problem, inklusive
psykologens tolkning av dem.
Sedan ställer man själens portar på vid gavel och
anordnar ett öppet hus. Alla får besöka våra hemliga
vråer.
Eftersom de flesta har en fingertoppskänsla för psykoanalytiska
diagnoser och tolkningar, utvecklar sig ofta kvällarna till
Dialoger som verkar tagna ur en Woody Allen-film.
Slutligen, min rekommendation:
Har du allvarliga, helst livshotande problem
(självmordstankar, anorexi, osv) eller fåniga fobier
som inte behöver så mycket grävjobb,
välj psykiatri och KBT.
Men har du, som de flesta av oss, lite myspysångest
och tycker om att prata och rota i den mentala hälsans soptipp, tveka inte:
psykoanalysen är din terapi.
Men vad ni än väljer:
Sluta aldrig att gå till psykolog.
Aftonbladet publicerar idag en artikel
med den suggestiva rubriken
”Kändisarnas pinsamma vanor avslöjade”.
Där kan man läsa om så genanta saker
som att Beyonce tycker om att få blommor,
att Mariah Carey gillar att bli matad
och att Jennifer Aniston går omkring i
en liten bikini.
Alla har fåniga, pinsamma vanor.
Även jag.
Ibland klär jag ut mig till kvinna
och sätter solglasögon på mitt könsorgan.
Sen ber jag, med bebisröst, min katt att
pussa på den ”tuffa elefantens snabel”.
Det är lite pinsamt.
Tänk om någon skulle se mig
prata med katten med bebisröst.
Maricarmen har skickat en bild
på en pionono, den vidriga rulltårtan
som argentinarna tvingar i sig på
julafton.
Den passar bättre in i en tortyrkammare
än på julbordet.
Visst finns det otvetydiga tecken
på tidens gång.
Vi vet att vi inte är unga
när vi kommer på oss själva med att
öva på golfsvingen på altanen.
Eller när vi jämför och tävla
med våra killkompisar om vem
som har störst… verktygslåda.
Vi vet att det bästa ligger bakom
oss när könssjukdomarna är de
enda sjukdomarna vi inte oroar
oss över.
Och det finns inga tvivel på att
vi håller på att bli gamla
när vi varje gång vi går
till kiosken för att köpa tidningen
inte kan hålla oss från att
skrapa en trisslott.
Men inget tecken är så tydligt
på att vi står på dödens tröskel
som när vi skriver in oss på den
här kursen som anordnas av Medborgarskolan:
Duvmatning
Vi lär oss bryta bröd i lämplig storlek och
kasta utan att träffa duvorna i huvudet.
Vi tränar in duvornas läten, huvudrörelser och
stirrande blick för att smälta in och våga oss gå närmare.
Öva gärna hemma framför spegeln.
Du lär dig locka duvan att äta direkt ur handen.
Eget bröd medtages.
Det här är mitt arbetsrum.
På väggarna finns artiklar som hör
till en dokumentär jag håller på
att göra.
Jag tycker det är varmt och gemytligt.
Ger en behaglig arbetsro.
Min son tycker att det är läskigt och obehagligt.
– Tänk om polisen någon gång kommer
in och ser det här. De kommer tro att
du är en massmördare.
Han har en poäng. Absolut.
Jag har alltid tyckt om i filmer
när polisen upptäcker massmördarens
näste.
Har ni tänkt på hur fint de alltid
har fixat?
De är riktiga inredningsdesigners!
Om jag vore massmördare skulle
jag defintivt hålla på och pynta
och fixa på mina väggar.
Skulle älska att sätta upp bilder
på mina offer, rita röda ringar
runt dem, klippa ut ögonen och
klistra upp artiklar om mig från
dagspressen.
Jag skulle slipa kniven till levande ljus,
lyssna på Carmina Burana och tänka
ut fina rim jag ska skriva på väggen
med offrens blod.
Älskar massmordsmys.
Mina systerbarn är här i Argentina på besök.
Ett av dem berättade för min dotter om en
tjej i Sverige som fick skadestånd efter att
anmält sin klasskamrat som kallade henne
för ”hora”.
Min dotter, som inte är lika känslig men
som har ett stort ekonomiskt driv,
tyckte det lät som ett strålande extraknäck
att åka till Sverige och bli kallad för hora.
Jag förstår och uppmuntrar henne,
hora kommer hon bli kallad ändå.
Så varför inte tjäna pengar på det?
2013 kommer diagnosbibeln DSMs femte upplaga.
DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) är en handbok för psykiatrin,
som innehåller diagnoserna för psykiatriska sjukdomstillstånd.
DSM, vars första version publicerades 1952, ges ut av American Psychiatric Association,
men används över hela världen.
DSM V kommer att komma med flera ändringar och en viktig friskförklaring:
Narcissismen kommer inte längre att betraktas som en psykisk åkomma.
Anledningen? Den är för vanlig.
– Man påstår i omarbetningen att det beror på att personlighetsstörningar
i den uppdelning som sker idag inte har vetenskaplig grund.
Det är den officiella förklaringen, säger psykiatrikern David Eberhard
men tillägger med ett skratt:
Men den inofficiella är att alla amerikaner är narcissister.
En argentinsk psykolog sa det tydligt:
– Kulten kring jaget i dagens västerländska samhälle har gjort diagnosen överflödig.
Det är för många som passar in i den.
Att vi har en skev bild av oss själva är egentligen inget ovanligt.
Vetenskapliga studier har visat att de flesta av oss lider av AAE, Above Avarege Effect.
Det vill säga att vi anser oss själva vara bättre än gemene man.
Vi är klokare, mer empatiska, mer allmänbildade, mer kärleksfulla, osv.
Det räcker med att se vem vi skyller på när något går snett på jobbet,
eller vilka vi anser ”köra som dårar” i trafiken,
eller varför inte läsa kommentarerna till den här krönikan,
för att förstå att vi tittar på oss själva med väldigt blida ögon.
Men även AAEs gravt sjuka kusin har nu fått lämna psykmottagningen.
På sätt och vis är det historiskt.
Narcissismen och dess avkomma, högmodet, har svartmålats under årtusenden.
Freud skickade de självförälskade till divanen,
men redan sedan långt tidigare har högmodet
betraktas som en av dödssynderna av katolicismen.
Den nutida spanske filosofen Fernando Savater,
som gjort en grundlig genomgång av de sju kardinalsynderna,
anser högmodet vara särskilt knepig:
”Det handlar inte om att vara stolt över vad man själv är,
utan att nedvärdera de andra.
Högmodet omöjliggör harmonin och samlevnaden inom de mänskliga idealen” (min översättning).
Men det som tidigare var en sjukdom eller en synd verkar nu ha blivit en dygd.
Har du ett egot uppsvällt som en använd tampong?
Grattis, du visar prov på drivkraft!
Tycker du om att rita in dig själv i världen i skala 2:1?
Härligt, vilket bra självförtroende!
Har du en självbild med elefantiasis?
Underbart, vilken ambition!
Det är ingen slump att det är i egotrippade USA som friskförklaringen sker.
Journalisten och författaren Ethan Watters i boken ”Crazy like us” förklarar hur
den världsomspännande spridningen av den amerikanska världsbilden
(alias Globalisering, alias Kulturimperialismen) även innefattar de psykiska
sjukdomarna (och därmed också friskförklaringarna).
Vi förväntas alla vara galna och friska på samma, nordamerikanska sätt.
Vad får det här för konsekvenser för Sverige, som redan visat sig ha ett dåligt
immunförsvar mot den nordamerikanska kulturkolonialismen?
Tja, förmodligen ser vi redan konsekvenserna.
Högmodets svenska tjallare, Jantelagen (vars största problem är att den
inte strävar efter att respektera den andre utan efter att förstöra självbilden), krackelerar;
ödmjukhetens diktatur står och faller och i dess plats stiger förhävelsen fram som ny tyrann.
Vi ser det inte minst i bloggvärlden, där de nya prinsessorna känner att de fått
solen och vägrar ställa sig i skuggan.
Personligen – en sån här krönika måste såklart landa hos mig själv –
måste jag ändå medge att friskförklaringen känns som en lättnad.
Även jag är del av blogguniversumet och för oss är bloggfönstret
vad det spegelblanka vattnet var för Narcissus:
en idealisk plats för självförälskelsen att frodas.
Jag har systematisk blivit anklagad för arrogant och narcissistisk.
Men nu kan jag äntligen pusta ut.
Nu kan jag titta mina läsare i ögonen och säga:
– Visst, tidigare var jag narcissist. Men inte nu längre. Nu är jag perfekt.
(Krönika i dagens Aftonbladet)
Jag köper nästan aldrig växter.
Jag tycker om dem, men klarar inte av dem.
De är ett attentat mot min livsstil.
Bakom sin falska anspråkslöshet
och lågmälda framtoning, är växter
det värsta som kan hända mig.
De kräver omsorg, de kräver ansvar.
Men det värsta, ja, det värsta är
att de kräver min närvaro.
Närvaro. Att vara på en plats.
Jag kan inte ge dem det.
Jag kan inte ge någon det.
Det är en ständig inre kamp –
rötterna vs vingarna.
Jag kämpar i båda riktningarna,
samtidigt, hela tiden.
Jag har två växter, två barn och två hundar.
För mycket rötter för mina vingar.
Men jag har flickvän i Buenos Aires,
där jag tillbringar varannan vecka,
ett arbete som kräver resor och ett
komplicerat kärleksförhållande till Sverige,
som kräver att jag åker dit varje år.
För mycket vingar för mina rötter.
Just nu är jag i Córdoba,
ska stanna här i över en månad.
Jag kan inte minnas när jag var
en månad i sträck hemma.
Känns spännande. Nästan som ett äventyr.
Och plötsligt blir jag sugen på att köpa
en blomma. Något att ta hand om,
att visa för mig själv och känna tydligt
att jag är hemma.
Att det finns ett hemma.
Men vilken växt ska jag köpa?
Om jag är realistisk,
måste det vara en kaktus. Helst i plast.
För att försäkra mig om att
den inte dör när himlen kallar på mig igen
och vingarna sliter upp rötterna
ur marken.
Jag undrar om inte ekonomerna
borde lära sig av metereologin
och begränsa sig till femdagarsprognoser.
Det känns som att där någonstans går
gränsen för ekonomins förutsägbarhet.