Hej Khadaffi/ Ghadhaffi!

Vi vet inte riktigt vad du heter – kan du tänka dig?
Medan du kämpar dina sista dagar i makten har
vi fullt upp här med att bestämma vad som ska stå
på din dödsruna.

Några kallar dig Khadaffi, andra Khaddafi,
enligt vissa heter du istället Ghadhdhafi, men de tror
jag vill smutskasta dig genom  få in ADHD i ditt
namn.

Hursomhelst, på något sätt är det typiskt dig, att ta avsked
från makten och efterlämna till västvärlden ett sista huvudbry.
En gåtfull sorti från den politiska världskartan.

Du är klurig, du. Kommer du ihåg när vi hatade dig?
Fy fan, vad vi hatade dig! På 80-talet var du en grym
och totalitär diktator. Värst av alla.
Numera nöjer vi oss med att kalla dig för auktoritär,
det kanske kom som en överraskning.
Du var ju samma horunge, bara att nu blev du vår horunge.
Därför känner jag mig nu tvungen att ge dig en
hjälpande hand.

Förmodligen kommer det här brevet för sent,
förmodligen har dina uppretade landsmän redan bestämt
sig för att sparka ut dig från makten.
Klaga inte, du har faktiskt suttit i 40 år – det är inte
illa pinkat, tror faktiskt att du suttit längst av alla
i arabvärlden.

Men som tack för din politiska omvändelse på senare
år, kommer här några tips på hur du kan kuva dina landsmän –
vi kan kalla det för en svensk överlevnadskit för diktatorer.

Du kanske redan fattat att det inte är någon idé
att hota dem med våld, de har förlorat rädslan –
som ju varit din enda riktiga hållhake.
Visst, dina militärer kan fortsätta att döda demonstranter
ett tag till, men det håller inte i längden.
Människor blir arga av att bli beskjutna –
här sköt vi ihjäl en handfull arbetare i Ådalen för 80 år sen
och blir fortfarande påminda om det.

Nej, vi förstod – och jag hoppas du också förstår –
att det finns ett mycket bättre sätt att kuva människor på:
bedöva dem. Nej, inga konstiga nervgifter nu!
Här bedövar vi människorna med underhållning, helst i TV.
Vi injicerar långsamt skräptelevisionens fördummande gift
samtidigt som vi suger ut alla incitament till revolt.
Det är som en slags morfin, du får laglydiga medborgare
som inte kommer att ifrågasätta makten, så länge de får
sin TV-dos.
Om det inte är för sent, utlys Lybiens första Big Brother.
Det är en så kallad reality show, med väldigt enkla regler:
Du låser in en massa ungdomar (det vet du hur man gör, eller hur?)
i ett hus (du kan säkert undvara något palats eller några av dina
semesterhus) och sen filmar du hela tiden medan de umgås.
Kan du få dem att knulla, så är det mycket mer effektivt
(kom nu inte med moraliska förevändningar,
det är makten som står på spel!).

Några timmar om dagen är en lagom stor dos,
för att medicinen ska göra omedelbar effekt.
Redan andra dagen kommer du märka att demonstrationstågen
börjar tunnas ut och innan veckan är slut kommer
demonstranterna byta ut slagordet ”Ut ur landet!” och istället
börja skandera ”Ut ur huset!”.
Och var lugn, du kommer inte vara en av de nominerade.

Vi kan börja så här, Khadaffi. När du väl lugnat ner
de upproriska stämmorna ska jag berätta om IKEA,
det bästa receptet för att skapa gemensamma värdegrunder
och lugn och ro på gatorna i all evighet.

Jag är inte bra på att vinna journalistpriser.
I höstas var jag nominerad till Stora radiopriset
för Årets bästa reportage.
Den gången fick jag silverpeng.

Nu hade jag en ny chans, när Flashback
utsåg Årets mest inkompetenta journalist.

Signaturen ”Hejabjorn” motiverade sitt val:

”Det blev Martin Ezpeleta för min del, att den svenskhataren blir publicerad
vecka efter vecka i Sveriges största tidning är inget annat än ett hån mot alla svenskar.
Usch, vad jag hatar den mannen!”

Men trots en så stark motivering, fick jag även här
se mig besegrad – av både Jan Helin och Lena Sundström.

Med 10,43 procent av rösterna räckte
inte förra årets bedrifter till mer än en bronsplats.

Men jag hänger inte läpp över det, utan lovar
att jobba hårdare i år för att kliva högst
upp på prispallen i nästa Flashback Awards.

Det finns många nackdelar med att vara frilansjournalist.
Ekonomin, brukar väl vara det första frilansarna klagar på.
Personligen tycker jag det värsta är att man aldrig vilar,
att man aldrig går hem från redaktionen och glömmer jobbet.
Eftersom det inte finns stabilitet, eftersom du aldrig vet
exakt vad du ska leva på nästa månad, kan inga tillfällen
gå till spillo. Det är svårt att tacka nej till jobb
(om du har turen att bli erbjuden några!).
Jag har blivit bättre på det, men fortfarande finns det
i mig en grundläggande stressnivå jag inte kan bli av med.
Men jag skulle ändå aldrig byta ut mina arbetsförhållanden
mot tryggheten som fast anställning och kontorslandskap erbjuder.

Just nu sitter jag i min trädgård och skriver.
Det är en vacker och sval sommarkväll.
Jag har hällt upp ett glas vin, tänt några ljus.
Om en stund ska jag ta ett kvällsdopp. 
Solen har hängt som en stor citron på himlen hela
dagen och vattnet har en perfekt temperatur.
Det finns många fördelar med att vara frilans.
Friheten, framförallt. Jag värderar det enormt mycket,
möjligheten att administrera tiden.
Jag är inte bra på det. Förlåt, jag är usel på det.
Men jag jobbar hellre med att bli bättre på det,
än att bli av med den möjligheten.

Jag tycker till exempel om att skriva på natten.
Också i gryningen.
Vilket kontor eller vilken redaktion erbjuder de möjligheterna?
Eller att arbeta med ett glas vin, eller en fernet con coca?
Jag sover väldigt lite på natten. Kanske tre timmar. Fyra max.
Inte många timmar, men viktiga.
Märkligt nog är det alltid då Aftonbladet ringer och ber om en text.
När telefonen ringer fyra på morgonen, tänker jag:
Hoppas, hoppas, hoppas att  det är barnen som
råkat ut för en olycka!
Men nej, det är Aftonbladets redaktör som har en text
han vill få levererad ”ska vi säga om två, tre timmar?”.
Han låter hurtig, glad, pigg.
Han har precis fått i sig sin första kaffe.
Jag kan nästan känna hans kaffeandedräkt genom luren.
Jag har precis druckit min sista fernet con coca.
Jag hoppas han inte kan känna mina spritångor.
Jag kravlar mig upp, sätter på matevattnet – om jag somnat –
eller fyller på vinglaset – om jag ännu inte hunnit somna.
I min mejllåda väntar länkar och information.
Barnen sover, hundarna också. Men de blir glatt förvånade
när jag dyker i trädgården med min dator.
Lägger sig bredvid och somnar om.
Jag läser, antecknar, skriver. Ofta är jag uppspelt efteråt,
så jag passar på att scanna av tidningarna.
Det är ett bra liv. Även utan nattsömn.
Jag gör det enda jag verkligen tycker om att göra.
Har egentligen aldrig velat göra något annat än att skriva.
Jag vet inte om jag kan göra något annat. Mina få försök har
misslyckats.
Mitt ex, barnens mamma, brukade säga när hon var arg:
-Det enda du duger till i livet är att skriva!!
Hon tyckte om mina ord. Jag förförde henne med små handskrivna lappar.
Hon vet fortfarande inte om att det fantastiska meddelandet som
hon stolt visade upp för sina väninnor, egentligen var en direkt översättning
av Hjalmar Söderberg. Jag tror jag glömde berätta det. 

I lågstadiet gick jag i en spansktalande klass. 25 små latinoligister. 
En dag fick vi i uppgift att skriva en berättelse som hade
att göra med Latinamerika. Berättelserna skulle ingå i en tävling.
Kommer inte ihåg vad jag skrev om, men jag vann.
Älskade att skriva.
Små kärleksdikter på pappersservetterna
på Panini i Uppsala under gymnasiet eller långa
brev till mina föräldrar när jag flyttat till
Argentina.

Jag blev journalist för att jag ville skriva.
Om vad? Vad som helst. Nästan i alla fall. Inte sport.
Inte nöje.
Jag förstod snabbt att det inte skulle bli lätt.
På journalisthögskolan i Córdoba går det 5000 elever.
I staden finns det en tidning, tre tv-kanaler och
en radio som kan betala lön. Det kan man kalla hård konkurrens.
Dessutom är lönen dålig och arbetsförhållandena hårda.
Jag hade tur. Hade det inte varit för den stora krisen
2001 vet jag inte vad jag hade sysslat med.
Då ringde de nämligen från Transit i P3 och frågade
mig om jag eller någon i min familj hade blivit kidnappad
på sistone. Qué?
DN hade tydligen skrivit någon artikel om att kidnappningarna
hade ökat i Argentina och att ingen gick säker – även vanliga
knegarbarn kidnappades och släpptes mot en blygsam lösensumma.
Läste aldrig artikeln, men förmodar att de hade pumpat den
full med anabola för att kunna sälja in den.
Jag förklarade för den besvikna reportern att jag inte hade
någon som helst personlig erfarenhet av kidnappningar, men visst
var vi alla nojiga med säkerheten.
Kan du inte skriva en krönika om det, undrade reportern.
Visst, jag hade inget bättre för mig.
Jag var arbetslös och funderade på att återvända till Sverige
för att kunna skicka pengar till min sambo och mina barn.
Det var tuffa tider. Inte minst för en bortskämd svenneargentinare
som växt upp med tryggheten att man alltid kan få hjälp om man
verkligen behöver det.
Och det får man här också. Men inte av staten.
Människorna hjälpte varandra. Min faster bjöd in oss på middag,
eller kom hem och hade med sig extra mat så att vi skulle
ha dagen efter. Vi gick ihop flera familjer och köpte potatis
i stora säckar för att spara några pesos eller köpte apelsiner
i 30-kilos lådor, som vi sen splittade på.
Köttet köpte vi på Mercado Norte, stora marknaden nere på stan.
Eftersom det kostade 50 centavos att få köttet skuret i biffar,
köpte jag hela stycket och skar de själv.
Köttet var fruktansvärt. Hårt som ett suddgummi.
Kon måste ha varit stor som en mammut. 
Hade platsat i vilken svensk kyldisk som helst.
De små besparingarna vi hade, beslagtogs av staten när
alla bankkonton konfiskerades.

Så jag skrev en krönika, som jag fick läsa över telefon.
Jag hade såklart ingen egen inspelningsutrustning.
Producenten tackade mig och bad att få mitt kontonummer.
-Kontonummer?
-Ja, vi ska ju betala dig
-Betala? Hur mycket då?
-400 kronor.
-400 kronor!?
Producenten missförstod mitt utrop.
-Jag vet, det är ingenting. Men vi har en smal budget
och vi kan inte betala mer till våra amatörkorrar.
Jag sa ingenting. Men jag bubblade av lycka.
400 kronor var en förmögenhet.
En fjärdedel av vår månadsbudget.
 
Som sagt, jag har haft mycket tur.
Ximena, min kompis som också frilansar som journalist,
skriver en halv sida på lokaltidningen Hoy Dia Córdoba varje vecka.
Hon är en grym journalist, vansinnigt påläst.
Hon får för varje artikel lika mycket som jag får för varje blogginlägg.
Det är inte rättvist. Det är för jävligt.
Men jag kan inte låta bli att känna tacksamhet för min egen situation.
Inte för att jag är bra. Utan för att jag haft tur.
Tur att jag föddes efter att en intellektuell och småborgerlig spermie
befruktat ett akademiskt ägg.
Tur för att militären kom och hämtade oss två veckor för sent.
Tur för att vi flydde till Sverige och inte till Moçambique,
som var ursprungsplanen.  
Tur för att  jag i tonåren körde mot pilarnas riktning och hamnade åter i det
land som alltid borde varit mitt och nu blev det igen.
Och tur för att jag har en redaktör som väcker mig mitt i natten
och undrar om jag kan skriva ännu en krönika.

Nattjobb

Foto: La Voz del Interior

 I Córdoba anordnades igår en hångelmanifestation.
”Chapada masiva” eller Massiv hångel kallades
protesten som anordnades av flera organisationer
som kämpar för de homosexuellas rättigheter.

200 homo-, bi- och transungdomar samlades utanför
shoppingcentret Paseo del Buen Pastor för äta
medtagen picknick. Och hångla. I protest.
Anledningen är de två bögarna som för några veckor
sen blev utslängda från shoppingcentret Buen Pastor.
Varför? De kysste varandra. Usch.

– Det är oacceptabelt att vi har rätt att gifta
oss men inte att kyssa varandra, sa en av organisatörerna.

Han har en poäng.
Ifjol och efter en hård debatt blev Argentina
första landet i Latinamerika med att tillåta homoäktenskap.
Ett viktigt steg framåt. Men förföljelsen och stigmatiseringen av
homosexuella har inte upphört.

Utvecklingen är ojämn.
Ibland går människorna i täten. Ibland lagen.
Det finns en kulturell skillnad mellan svensk och argentinsk
lagstiftning.
I Sverige förankras lagändringarna innan beslut.
Man skickar det på remissinstanser, man rådfrågar experter
och intresseorganisationer. Lagändringarna kan ta tid,
men är ganska genomtuggade när de väl klubbas igenom.
Ta rökförbudet på barer och dansställen till exempel.
I år pratade man fram och tillbaka om för- och nackdelarna
med ett förbud. Alla kom till tals.
I Argentina gör man sällan så.
Jag minns när vi införde rökförbud här i Córdoba.
Jag var i Sverige och jobbade när jag läste om det nya
förslaget i tidningen. När jag kom tillbaka till Argentina,
två månader senare, hade man redan infört förbudet.
 
Pang på. Ofta efter en snilleblixt, en uppenbarelse, en
snedtändning eller vad det nu kan vara som inspirerar våra makthavare.
Men ibland är det väl genomtänkta beslut, som aldrig
fått eko i maktens korridorer. Av politiska skäl.
Tills det kommer en modig president, en guvernör, ett kommunråd som plockar
fram det och lägger upp det på agendan. Sen kan det gå fort.

För fort?
I vissa fall, definitivt. Vi privatiserade olja, gas, järnvägar
och flygbolag över en natt. Utan debatt.
Men i andra fall, ser jag ingen annan utväg.
Hade vi försökt förankra debatten om homoäktenskap bland
alla involverade och intresserade parter, som katolska kyrkan,
hade förmodligen ingen idag levande människa fått se
ett bögpar gifta sig i Argentina.
Eller sett diktaturens militär bakom lås och bom –
återigen ett elementärt krav, men där det krävdes politisk
vilja och auktoritet för att köra över de reaktionära krafterna
i kongressen och inom rättsväsendet som inte ville riva upp amnestilagarna.

Men kysskalaset igår i Córdoba visar tydligt att kampen
för de sexuella rättigheterna är långt ifrån över. Att ibland är en lag slutstationen för debatten,
andra gånger bara en lovande början.

En läsare undrar vad man ska läsa för tidning för att hålla sig informerad
om vad som händer i Argentina.

Det är komplicerat.
Jag har under mina nästan 16 år här aldrig varit med om en period med så
dålig journalistik.

Problemet är att medielandskapet är helt polariserat.
Antingen är man mot eller för regeringen.
Regeringen är inte oskyldig till den här uppdelningen i vänner och fiender.
Konsensus har aldrig varit peronismens kännetecken och kritikerna
hamnar snabbt i fiendefacket.

Jag tror fortfarande att Clarin är en bra tidning om man vill få en övergripande
bild av vad som händer i Argentina på diverse områden, som sport, kultur, nöje
och allmänna nyheter. Men deras politiska analys stinker.

Personligen tycker jag att de bästa analyserna läser man på Pagina 12,
en tidning som förvisso är regeringsvänlig.
Men den har fullkomligt lysande skribenter och lyfter fram frågor
som jag själv tycker är intressanta.
Dessutom har tidningen väldigt bra bilagor, inte minst feministiska ”Las 12” –
en kvinnobilaga med 0 procent glamour, inga tips om hur du fixar naglarna,
hur du vet om din kille är otrogen eller vilka färger som gäller i höst.
Bara 100 procent politik. I ordet vida bemärkelse.
Finns ingen motsvarighet i svensk dagspress.

På TV är utan tvekan statliga Canal 7 som har det bästa utbudet, tillsammans
med sin kulturella systerkanal Encuentro.
Canal 7 har ett intressant och kontroversiellt program som heter
”6-7-8”. Produktionens uttalade uppgift är att avslöja de stora mediekoncernens
dolda agenda. Och de gör det på ett lysande sätt. Ett måste för den som vill
se hur Clarin-gruppen arbetar i sin dagliga rapportering.
Men! ”6-7-8” är öppet regeringsvänligt och man kritiserar aldrig presidenten.
Intressant och viktigt program, visst. Men bra journalistik? Knappast.

Encuentro är en fantastisk statlig kulturkanal.
Det är första gången som jag ser något som verkligen kan benämnas ”public service”
i Argentina. Mycket hög kvalite och fantastiska program.
Tittarsiffrorna på Encuentro är dock låga, att se till exempel en två timmar lång svartvit
intervju med Jorge Luis Borges, Julio Cortazar eller Salvador Dalí; eller långa dokumentärer
om peronismens historia, om militärdiktaturen, andra världskriget, osv,
är inte något som lockar miljoner. Tyvärr.

Argentinsk radio är hopplös flamsig.
En studio full med människor som pratar i mun på varandra.
Mycket argentinskt men väldigt tröttsamt.
Ett lysande undantag är geniet Alejandro Dolina.
Författare, musiker, filosof och tangoälskande radiopratare
sen 25 år tillbaka.
Hans program ”La venganza será terrible” är en klassiker
som sänds varje natt. Tänkvärt, poetiskt, musikaliskt
och hysteriskt roligt.

Men för att återgå till huvudfrågan:
Jag tror att enda sättet att ha koll på vad
som händer i Argentina är att läsa olika
tidningar och tidsskrifter (Le Monde Diplomatique är ett måste), ha koll på vilka de är,
skärskåda budskapet och genomskåda de politiska intressena bakom,
jämföra och skapa sig en egen bild.

Inte så lätt, jag vet. Men vi pratar ju om Argentina –
att göra saker lätt för oss har aldrig varit vår grej.

Det var i slutet på december 1974 som
mina föräldrar fick nog.
Mina systrar var små, jag var två
månader från att födas.

Situationen i Argentina var ohållbar.

Tidigare det året hade Perón dött och hans
änka Isabel hade tagit makten.
Hennes högra hand var Lopéz Rega,
även kallad Rasputin.
En hänsynslös människa som hade svårt
för kommunister, arbetare, fackledare
och annat ”vänsterslödder”.
Han grundade den ökända Triple A –
Alianza Anticomunista Argentina –
paramilitära dödskvadronen som spred
skräck och död bland befolkningen.
Som en liten och komplex parentes,
kan det vara intressant att veta att
Lopéz Rega och hans makabra bebis,
Triple A, hörde till den högerextrema
falangen av peronismen.
Och deras favoritoffer var paradoxalt
nog vänsterfalangen av samma rörelse.
Under flera år hade vänter- och högerfalangen
stridit om den åldrade Generalens gungst.
Perón, med machiavellisk skicklighet,
hade utnyttjat och spelat ut båda grupperna mot varandra för att uppfylla sin dröm:
Att kunna återvända till Argentina, efter att ha levt i exil sen 1955 då han störtades.
Drömmen uppfylldes 1973 och snabbt visade
sig att han valt sida, till vänsterrevolutionärernas förtret. 
Och med Peron död  och begraven, inleddes jaktsäsongen på vänstersympatisörerna.
Tilldelningen var obegränsad och alla medel tillåtna.

Rykten gick att mina föräldrar stod på tur.
De hade redan suttit i fängelse några
år tidigare, under Lanusses diktatur.
Numera kallas den för en ”mjuk” diktatur,
för att särskilja den från blodbadet
som startade 1976, när Videla & Co
kom till makten.

Men redan 1974 försvann och mördades
människor systematiskt.
Så vi beslöt oss för att fly till Perú.
Mamma bestämde, pappa följde motvilligt med.
Bra beslut. Några veckor senare stod en
mörkgrön Ford Falcon utanför vår dörr
i Córdoba – alla visste vad det betydde:
Den mörkgröna Ford Falcon var Triple A:s
arbetsfordon.
 
I Perú flyttade vi in i ett hus i Miraflores,
ett kvarter i Lima.
Under de två år vi stannade i Perú, har min
pappa räknat ut att det bodde sammanlagt
120 människor hemma hos oss – argentinare,
som precis som vi, flytt från den stundande
katastrofen.
 
Mamma ville föda mig i lugn och ro.
En otänkbar tanke i Latinamerika på 70-talet.
I Perú rådde undantagstillstånd och på
kvällen utegångsförbud.
Så när mamma började med värken på kvällen,
var min pappa tvungen att smyga sig ut
i Limanatten, försiktig i skydd från militären
som patrullerade gatorna.
Han hoppade över muren till kliniken
Good Hope, i Miraflores hjärta, och bad dem ta emot
en havande kvinna.

Så blev det. Och den 10 februari 1975,
med mycket smärta och än mer hjärta,
och bara ett stenkast från Stilla Havet,
öppnade min mor sina gardiner.

Från kliniken såg man havet och om man
öppnade fönstrena, har min mamma berättat,
kunde man känna oceanens andedräkt i
näsborrarna.

Så nära att pansarvagnarna med nöd och näppe
kunde pressa sig mellan oss och den blåa, vackra oändligheten.
I denna hotfulla skönhet föddes jag för 36 år sen.

Idag är min födelsedag.
36 år and still going wrong.
På lördag tänkte jag fira med
vänner.
Och jag undrar om ni har ni någon bra
Spotify-lista med schysst partymusik?

Juan är min grönsakshandlare.
Juan avskyr Cristina.
– Det går inte att leva här längre, säger Juan.
Juan är 47 år, han har alltid levt i hyresrätt,
eftersom han inte haft råd att köpa.
Att ta ett banklån är inte ett alternativ,
räntan ligger på nästan 20 procent
och för att få ett lån på 50.000 dollar –
som ett litet och enkelt hus kostar –
måste man ha en inkomst på närmare
15.000 pesos (30.000 kr).
Ingen tjänar så mycket.
Så endast sex procent av fastighetsköpen
i Argentina finansieras med banklån.
Trots det kunde Juan i höstas köpa sig en tomt
i Mendiolaza, utanför Córdoba.
Han betalade 100.000 pesos kontant.
Och nu ska han börja bygga sitt hus.
Allt under tyrannen Cristinas skräckvälde.

Rosita är mitt hembiträde.
Hon hatar också Cristina.
Hon lyssnar på Cadena 3, precis som alla andra cordobeser.
Där säger de att Cristina är en dålig president.
Rosita har till och med skrivit ett brev till Cristina.
Anledningen var att Rosita blivit av med sitt hus,
pga av att hennes grannar, i maskopi med en domare
förfalskat papper och fört över huset i deras namn.
Rosita anklagade Cristina för det, sa att hon var en ”tjuv”.
Det här är inget ovanligt.
Allt dåligt som händer argentinarna, beskyller man politikerna för.
Helst presidenten.
Om det går bra däremot, då är det pga den egna drivkraften.
Olyckan har många fäder, lyckan är däremot självskapad.
Rosita är fattig. Hon tillhör samhällets lägsta trappsteg.
Det är sällan som den ekonomiska bägaren rinner över
tillräckligt för att hon ska få ta del av det.
Men ändå har hennes timlön nästan fördubblats de senaste åren,
för att kompensera inflationen.
95 procent av hembiträdena jobbar ju svart.
Så Rosita har aldrig pensionssparat.
Trots det har hon nu rätt till pension.
Det är den här jävla Cristinas påhitt.

Franco driver Il Mercato, kvarterets livsmedelsprodukt.
Han har inte haft mycket fint att säga Cristina under åren.
Men förra månaden när jag var och handlade
drog han fram ett anteckningsblock, fullt med siffror
och statistik.
Eftersom han inte litar på den officiella inflationsstatistiken,
har han börjat att själv anteckna prisförändringen
på varorna i hans butik.
Förvånad, nästan chockad, berättade och visade han
att mellan april och september hade priserna till och med gått ner.
Han hade kontrollräknat två gånger eftersom han var så
säker på att allt gått upp i pris.   
-Jag vet inte vad jag ska tro, sa han.

Nä, det är svårt att veta vad man ska tro.
Politikerföraktet är en folksport i Argentina.
Att kläcka ur sig idiotier om presidenten är ingen match,
det ser man bara på kommentarsfältet i mitt förra inlägg.
Man behöver inte bevis, man behöver inte läsa på,
en argentinsk president är skyldig även i de fall de
bevisar motsatsen.
Någon påstår att jag står på Cristinas lönelista –
det är den sorgliga nivån på debatten bland många argentinare.

Men statistiken är entydig.
Det finns ingen bransch, inte en enda sektor som fått det sämre
de senaste åren.
Inte arbetarna, som inte bara fått lönehöjningar som kompenserar
inflationstakten. Vet ni vad svinet Néstor Kirchner gjorde också?
Under krisen förbjöd han företagen att sparka sina arbetare –
om man gjorde det, var man tvungen att betala dubbelt avgångsvederlag.
Eftersom företagen gått så bra sedan dess har man kunnat avveckla den regeln –
och det gäller alla branscher. 

Beslut som får IMF (Internationella valutafonden) att darra
på läppen av ilska. Men till och med IMF, som inte gör annat än
att beordra privatiseringar och nedskärningar i den offentliga sektorn,
har berömt den argentinska ekonomiska återhämtningen och förutspås,
tillsammans med Brasilien, att vara spjutspetsen för den förväntade
latinamerikanska ekonomiska expansionen de kommande åren.

Men om det kommer ni svårligen läsa i argentinsk media.
De stora medieföretagen, med Clarín i spetsen, har nämligen förklarat
krig mot regeringen. Och istället för att vara kritisk, som media förväntas vara,
har man förvandlats till en regelrätt opposition.
Clarín är Argentinas motsvarighet till Bonniers och äger 280 medieföretag.
De använder sin gigantiska maktstruktur för att smutskasta regeringen.
Utan nyanser, utan pardon. Det är en skandalös, snedvriden rapportering
utan något annat syfte än att försvaga regeringen.
Varför? Ja, det finns många anledningar.
Men två är värda att notera:

1) Clarins ägarinna, Ernestina Noble de Herrera, är misstänkt för
illegal adoption av två barn under militärdiktaturen.
De biologiska föräldrarna tros ha mördats av juntan och barnen lämnats
över till Ernestina, med mycket nära anknytning till militären.
Men trots att  Abuelas de Plaza de Mayo, organisationen
som söker efter efter sina försvunna barnbarn, alltid haft belägg bakom
sina misstankar om Ernestinas barns riktiga bakgrund, har man
aldrig lyckats genomföra ett enkelt DNA-test för att säkerställa deras
riktiga identitet.
Ernestina har vägrat och det finns ingen makt i världen som vågar
gå emot Clarins ägarinna.
Ja, fram tills nu då. Néstor och Cristina har varit väldigt tydliga
med att sanningen ska fram och har det begåtts brott ska personerna
dömas. Även om de heter Ernestina Noble de Herrera.
Nu har en domare beordrat DNA-analysen och skulle det visa sig
att misstankarna är sanna, går Ernestina ett långt fängelsestraff till
mötes. Det kommer hon inte göra utan strid. Och hennes vapen är såklart
den mäktiga mediekoncernen hon styr över.

2) Men som om det inte vore nog, har den här regeringen drivit igenom
en ny tv- och radiolag.
Lagen, som jag kanske får berätta mer utförligt om senare, sätter nämligen
gräns på ägandet. Ett hårt slag för den forna allsmäktiga Clarin.
Clarin och de andra stora koncernen kallar det för ett
inskränkande på yttrandefriheten, när lagen uttryckligen just
vill göra det motsatta: bredda utbudet och yttrandefriheten.
Därför ska nu vinstdrivande företag stå för en tredjedel av medieutbudet
i radio och TV, en tredjedel ska vara statliga och en tredjedel
av innehållet ska produceras av icke-vinstdrivande institutioner,
som universitet, fackföreningar och NGO:s.
Enligt den gamla radiolagen, från 1978, hade inte den här sektorn
få sändningstillstånd. Lagen lades fram av militärjuntan och hade
som syfte att förbjuda meningsmotståndare att få fram sitt budskap
i massmedia. Det tog nästan 30 år av demokrati för att förändra lagen
och de största motståndarna mot förändringen har varit just Clarín.

Så för att knyta säcken och börja se samband:
Min grönsakshandlare Juan lyssnar på Radio Mitre (som tillhör Clarín),
Rosita ser tv-nyheterna på  Noticiero 12, (som också hör till Clarín)
och Franco läser lokaltidningen La Voz del Interior, som ägs av…
just det, Clarín.

Nyhetsflödet domineras helt av de oppositionella medieföretagen
och präglar människors syn på verkligheten.
Regeringens styrka är statistiken. Och det enkla faktumet att människor
märker att de faktiskt har fått det bättre – att Juan kan bygga sitt hus,
att Rosita har rätt till en pension och att Franco upptäcker att allt
som står i tidningen faktiskt inte stämmer.

Det börjar märkas i samtalen, även om många fortsätter att
klaga reflexmässigt, men allt tyder på att det kommer att märkas
tydligt i valet i höst, där plånboksfrågorna – som alltid – är avgörande.